fundera

Ikväll hade vi styrelsemöte på ÖBK och vad ska man säga? Att jag har världens bästa styrelse med mig? Ja, jag tror ta mig fan det. Först kokar någon kaffe och sedan inser jag att en av styrelsemedlemmarna helt på eget bevåg har sammanställt årsmöteshandlingarna till ett prydligt häfte som kommer att delas ut på årsmötet. Med tjusig innehållsförteckning och allt.

Ibland blir man bara så himla glad! Liksom över att ALLA sektorer har sett till att få in sina verksamhetsberättelser, verksamhetsplaner och budgetar i tid. Tack alla ni som på olika nivåer jobbar för vår klubb. Ni gör ett superbra jobb och får mig i balans igen efter en händelse som har stört mig i över två veckor nu.

Camilla och jag är och handlar på ICA Maxi när jag hör en kärring som står och beklagar sig vid tomaterna. Nej, problemet är inte att kärringen inte kan välja mellan ekologiska tomater, besprutade kvisttomater eller körsbärstomater. Närkekärringen har ett mycket större problem än så. Eller varför inte nämna problemet vid dess rätta namn och tala om precis hur det är, förresten? Oöverstigligt och nästan obeskrivligt hemskt. Där har ni aktuell status på problemet.

”Ja. Och nu kan viiii ju nästan iiiinte umgås med våra bästa vänner längre.”

Så säger närkekärringen till den andra närkekärringen som också precis som av en händelse har parkerat vid tomaterna inne på ICA Maxi Örebro.

”Menar du?”

”Ja. Hon har ju förstört hela grannsamvaron och förvridit huvudet på honom totalt. Jag förstår faktiskt inte vad han ser i en så mycket äldre… ja, tant får man kanske säga för tydlighetens skull. Kvinna. Eller tant. Jag vet iiiinte. Han är iiiii alla fulla fall fattiga 27 och hon duktiga 49. Man undrar ju vad det är för fel på honom.”

”Det är ju fruktansvärt.”

”Ja. Och nu kan jag nästan inte se Romy och Bernt i ögonen, fast jag har känt dem sedan grabben inte var större än en lakritstomte på ICA Marieberg. När Andersson fortfarande hade sin affär, vet du. För de är ju ledsna så klart. Romy och Bernt. Jag skäms nästan å deras vägnar, för något måste ju ha blivit fel med grabben. Det inser ju alla.”

”Ja. Världen är inte vad den en gång var. Det är så sant som det är sagt.”

”Och det värsta av allt är att hon slår precis alla familjetraditioner i spillror genom att tränga sig på stackars Johan på det här sättet. Som nu i julas. Johan vägrade att komma hem på julafton om inte ”den där” var välkommen också. Till sin egen mamma och pappa som har gjort ALLT för honom. Det är tydligen oviktigt numer. För ”den där” ska med på jul. Med sin egen Jansson som Johan numer tydligen tycker är godare än hans egen mammas Jansson som han har ätit med glädje ända tills ”den där” kom in i bilden. Jag säger då det.”

Ni tror ju att jag har hittat på det här. Det har jag inte. Jag kan naturligtvis inte återge samtalet ordagrant eftersom det var över två veckor sedan jag hörde det, men ända sedan dess har det retat spygallfeber på mig. Legat på lur långt bak i skallen och tryckt på för att få komma fram. Här är det nu i all sin förskräckliga nakenhet.

Hur fan kan en jävla närkekärring till grannfru få för sig en sådan enastående och genialt enfaldig dumhet som att inte kunna se sina grannar och goda vänner sedan lång, lång tid tillbaka i ögonen bara för att deras son har träffat en tjugo år äldre kvinna att leva med och älska? Att dela sin tid, sitt liv och sin passion med?

Jag förstår det inte.

INGEN utomstående kan någonsin veta vad två andra människor delar tillsammans!

Och så tror jag faktiskt helt på allvar att det var även på den gamla goda tiden.

När världen en gång för alla och definitivt var vad den en gång var.

Härliga Hera är hemma igen! Hon och muffen kom hem idag och vi är nu inne på dygn 14. TACK bästa, bästa Mervi som har hjälpt oss genom de värsta dygnen. Vi rastade separat idag också, men från och med imorgon får det bli ändring på det.

Camilla travade iväg med terrierna vid ettiden. Efter att först ha gått upp kvart i sex och åkt till Katrineholm för att hämta Hera. Som jag tar med mig ut på en powerwalk tio minuter efter att Camilla har dragit iväg med terrierna. Och jag är fan inte avundsjuk, för snacka om semester att gå hundpromenad med EN bc och inget mer. Inga ögon i nacken behövs.

Igår var vi två som gick med tre terrier och vi brukar verkligen försöka vara ansvarstagande hundägare just eftersom vi vet hur terrier är. Men vi är ouppmärksamma för ett ögonblick och Medusa hamnar på efterkälken. Samtidigt som det kommer en joggare som varken jag eller Camilla har förberett oss på att hantera.

Varpå Musen bestämmer sig för att ta joggarens väl och ve i egna händer. Hon reser drakkammen upp i luften, drar upp överläppen och öser i full fart rakt emot joggaren som helt okontrollerat men som tur är samtidigt och i det närmaste felfritt springer perfekt baklänges in i det frusna blåbärsriset i spåret i Runnaby. Medan Musen fortsätter att stoppa joggaren från att komma upp på spåret igen. När Camilla äntligen får kontroll över situationen, så står den stackars joggaren fortfarande kvar ute i blåbärsriset.

Joggingskorna är frostvita och antagligen ganska kalla. Strumporna blöta och all motionslust förmodligen som bortblåst. Och allt det där beror på att jag och Camilla inte tog vårt ansvar som terrierägare. Vi släppte uppmärksamheten för ett ögonblick och det får man inte göra som terrierägare. Vi vet det. Samtidigt som vi inte är perfekta.

Nåja. Idag hade jag bara med mig Härliga Hera på min powerwalk och det är fullkomligt oproblematiskt. Jag försöker komma på saker som möjligtvis kan hända när Härliga Hera är med på promenaden. Det kan komma en annan hund. Okej. I så fall springer inte Härliga Hera fram till den. Det gör inte terrierna heller om vi säger till dem att stanna. Men om den andra hunden rusar in i vår terrierflock så är det take-me-to-the-hospital som gäller för den resten av den veckan.

Inte då så med Härliga Hera. Om den andra hunden drar fram till henne, så kommer hon antagligen bara att lägga sig ner på marken och lösa situationen på bästa och mest hunddiplomatiska sätt. Hera är helt enkelt precis det som jag just är i färd med att skriva om. Härlig.

Det värsta som skulle kunna hända under en promenad med Härliga Hera är att hon rullar sig i skit och att skiten fastnar i pälsen, eftersom hon självklart inte har något BoT-täcke på sig när det är fem minusgrader och strålande sol ute. När det gäller att vara så mycket, mycket hund som möjligt.

Och inte ens en skitrullning från Härliga Heras sida skulle få mig ur balans, för alla hundar är skrivna på Camilla, vilket betyder att det är Camilla som får ta tag i att reda upp följderna av det ledsamma faktumet, skulle det mot förmodan inträffa.

När terrierna är avhakade idag, så kan jag alltså koncentrera mig fullt ut på att gå min tredje powerwalk för den här veckan. Jag springer till och med utvalda sträckor på promenaden idag. Jag tror aldrig att Härliga Hera har sett mig springa förr, för när jag drar upp tempot mellan telefonstolparna på banvallen och springer 110 steg i sträck utan förvarning så börjar hon yla av förundran.

Jag tror att hundar förstår mycket mer än vad vi tror.

Och så tror jag att ni bloggläsare läser rakt igenom den här texten också.

Ni inser att jag hade velat blogga om något helt annat än att det är hundratio steg mellan telefonstolparna på banvallen i Lannafors här ikväll. Eller att blogga om något så ointressant som att jag har gått ner 0,5 kilo sedan i lördags.

Men Agilitysverige är tyvärr för litet för det, så jag tvingas på grund av agilitysociala konventioner släppa ett hett, hett ämne här på första parkett ikväll. Innan det tack och lov ens kom upp här som veckans pedagogiska otyg i ulvakläder.

 

Negativ bestraffning.

Idag har jag varit på ett strålande humör. Dessutom har jag bestämt mig för att sätta min kropp i lite arbete. Den kan ju egentligen redan allt, men det är inte alltid den utför allt det där som den kan. Det är antagligen just därför som jag upptäckte en lätt rundning på den i förrgår. Japp. Det har blivit en rundning på min kropp som kan allt.

Rundingen måste bort. Så idag sa jag till kroppen att den skulle anstränga sig lite extra på hundpromenaden och jävlar – kroppen drog iväg som i trans uppe i spåret i närkingska Runnaby. Camilla hinner nästan inte med mig med sina dåliga knän. Jag kör på som fan på planmark och när det kommer en uppförsbacke, så leker jag att jag är va fan hon nu hette igen.

”Vad heter den där skatan som ta mig fan springer upp för utförsbackar med skidor på?” flåsar jag till Camilla.

Långt, långt bakom mig hör jag en svag röst som flämtar fram ett svar. Min fru är trött, för hon hänger inte med i mitt tempo. Hon har håll och vill stanna precis hela tiden. Men till slut svarar hon i alla fall.

”Charlotte Kalla.”

Just fan. Och när den informationen når min kropp så börjar den också att springa i uppförsbackarna i Runnaby. Eller… för att vara lite ärlig – det finns bara en uppförsbacke, men den springer kroppen ta mig fan upp för. Efter fem kilometer i marschtempo har jag jävligt ont i lungorna. Jag tror att de har blivit överansträngda på något konstigt sätt. Jag borde väl ha ont i benen om det ska finnas någon logik i det hela, men benen är helt okej. Trots att de har hjälpt mig så mycket att jag till och med har svettats igenom jackan. Hela ryggen är en enda stor svettfläck.

Jag är med andra ord aningen slak när jag kommer hem från hundpromenaden idag. Men fan ta den som ger sig. Jag segar inte ihop framför teven när jag kommer hem. Istället tar jag ytterligare ett styrkepass. Den här gången framför datorn där jag söker av nätet efter saker att göra av med pengar på.

Det första jag hittar är en Greguppdateringskurs på Stockholmsavdelningen. Beställ idag och betala när du får lön den 25:e, typ. Urk. Definitivt inget för mig. Så jag lämnar den sidan och letar vidare, för jag vill fan inte bli smittad av den där magsjukan också. Jag har nog med att kurera mina pajade lungor efter dagens språngmarsch i Runnabyspåret.

Dessutom är jag på jakt efter något som man kan ha nytta av. Något som man kan ha till något, liksom. Som en projektor att koppla till datorn för att kunna visa det man har på skärmen i större format. Tyvärr vet jag ingenting om projektorer, men kanske finns det någon annan där ute som gör det?

Grejen är så här: Camilla vill kunna ta med sig sin egen dator med powerpointpresentationer, filmklipp och annat till sina kunder när hon är ute och håller föredrag. Eftersom de flesta kunder är BK-kunder, så är den tekniska utrustningen inte alltid den bästa. Overhead känns liksom lite föråldrat. Vi vill ha något som ligger i tiden. Alltså bör det ligga i vårt absoluta närintresse att se till att investera i de tekniska hjälpmedel som behövs för att det Camilla vill få fram också ska gå fram.

Någon som kan ge mig ett råd? Kolla här:

1. Miniprojektor med USB-projicering direkt från dator Philips PicoPix 1020

Portabel miniprojektor med RGB LED-belysning

Bildyta på upp till 80 tum USB-projicering

Drivs via USB-utgång på datorn

Extremt kompakt yttre

Pris: 1790:-

  

2. Portabel projektor med inbyggt minne och mediaspelare Philips PicoPix 1430

Portabel miniprojektor med RGB LED-belysning

Bildyta på upp till 80 tum

Inbyggt batteri med på upp till 2,5 timmar

A/V-ingång och minneskortsläsare

2GB inbyggt minne

Mediaspelare för foto, musik och film

Pris: 2690:-

 

 

3. Aiptek V50 Portabel DLP-projektor

Med RGB LED-belysning

Upp till 85-tums bild USB-projektion samt A/V-ingång för externa källor

Minneskortsläsare för SD/SDHC/MMC

Uppladdningsbart batteri på upp till 2 timmar

Pris: 2 790:-

 

Varför skiljer det en tusenlapp i pris mellan alternativ 1 och alternativ 3?

Någon?

Jaha. Juholt har fått avgå. Det var inte så konstigt med tanke på hur illa det har gått för honom under de senaste månaderna. Jag har aldrig röstat på sossarna, och det har lika aldrig mycket någonsin berott på Juholts vara eller icke vara, så egentligen bryr jag mig inte så mycket.

Fast jag gillar bataljer av alla de slag. Vi har haft minst två relevanta bataljer här hemma ikväll. Först Gladiatorerna på fyran och sedan striden i Alfapet mellan mig och Camilla.

Gladiatorerna på fyran var grymma ikväll.  Jag älskar dem. De backar ta mig fan inte. Jag känner mig lite som en av dem ikväll, faktiskt, för jag har gått världens rond mot min fru här.

I  Alfapet. Och jag backade ta mig fan inte. Jag vann – precis som vanligt över Camilla i Alfapet. Satte en dyngmångapoängare + 50 extrapoäng genom att använda alla mina sju bokstäver som var kvar på brickan. Camilla blir rasande. Hon TÅL helt enkelt inte att förlora. Så hon ger sig som den gladiator hon är på den stackars utmanaren med all kraft och sliter mig nästan i stycken. Eller i alla fall min anfallsutrustning.

Bara för att jag lyckades bilda ordet F-Ö-R-L-O-R-A-R-E med bara sju bokstäver och vinna som fan i Alfapet här ikväll. Så får jag min t-shirt sliten i stycken.

 

Fy fan.

Men jag är då fan inte den som är den. Någon klok person, typ Doktor Phil eller Aftonbladets relationsexperter, har på renaste och skäraste allvar sagt till mig att aldrig, aldrig någonsin gå och sova osams.

Så jag bestämmer mig för att inte för allt i världen göra det. Istället försöker jag mig på lite schysst försoningssex. För att Camilla ska bli på bra humör igen. Börja älska mig igen. Vilja starta en ny söndag med mig imorgon. Glömma bort allt det där oväsentliga tjafset med att förlora mot mig i Alfapet på förargliga och jävligt irriterande F-Ö-R-L-O-R-A-R-E på bara sju bokstäver.

Det straffar sig ganska direkt, kan man väl säga.

För just när jag ska till att försoningssexa som allra bäst så fastnar jag.

 

Med t-shirten. I näsan. Långt, långt borta från det där försoningssexet. Det var alltså ingen tillfällighet att Camilla satte den där revan i t-shirten precis där hon satte den. Hon satte den precis där den satt. För att förhindra varje ansats till försoningssex.

Grrrrrr… ett – noll till Camilla ikväll.

Hatkärlek. Riktigt, riktigt på allvar nu, alltså.

Jag känner mig nöjd med dagen.

1. Jag har full koll på Camillas bokföring och ett program från Visma som gör precis allt åt oss. Ser till att alla lagar följs och att bokslutet funkar som det ska. Att momsredovisningen kommer in i tid. Och att det enda privata uttag Camilla gjorde under förra året är korrekt bokfört.

2. Jag är på allvar igång med min forskning kring digitala samtalskulturer. Min arbetsgivare har gett mig 20% forskningstid under verksamhetsåret som kommer. Fatta – vilken oerhörd LYX och LYCKA. Att få ägna sig åt det man älskar på betald arbetstid. Jag har inte sagt något till någon än, men jag satsar i hemlighet på att försöka få till den där docentkompetensen ganska snart. Jag har alla förutsättningar nu och jag tänker inte sumpa den chansen.

3. Jag har en ny krönika att skriva på min fritid. Den ska omfatta 1400 tecken och vara rykande våraktuell. Deadline är den 10 februari. Jag känner mig ganska säker på att jag kommer att fixa det.

4. Jag lyssnar på P1 och flåsande bt-hanar hela dagen inne i köket medan jag jobbar. Hera höglöper och Kebban och Dyssen är kåtare än kåtast. De är gräsliga. Som karlar är mest, alltså. Tänker mer med pitten än med hjärnan. Har okänsliga fingertoppar och vrider axlar ur led. Om man ska tro gårdagens blogginlägg, alltså. Och på P1 handlar det om sossarna och Håkan Juholt som ta mig fan inte levererar riktigt som han ska.

5. Sossarna har det jobbigt hör jag på P1. Förtroendet för deras partiordförande Håkan Juholt är i botten. Under 25%. Och på något sätt kan jag förstå det, för redan när Håkan Juholt tillträdde som partiordförande så fick jag bara en enda  look-alike på hjärnan.

Före detta och numer tack och lov helt korrekt sexdömda rikspolischefen, alias kapten klänning Göran Lindberg. Kolla själva. Först Lindberg och sedan Juholt.

  

Där hade ni alltså äckliga Lindberg.

Nu kommer Juholt:

 

Uhhhhhschhh!

Likheten är otäckt slående. Samma kvinnoförnedrande blick. Samma kåta glans i ögonen. Före detta och numer sexmissdömda rikspolischefen kapten klänning Lindberg våldtog minderåriga på arbetstid. Juholt som JU-rent-taktiskt-sett-borde-HOLT-jävligt-mycket-käften om att han när han kom hem till Sverige igen efter några uppvilande semesterdagar nu efter ledigheten skulle vara en mycket bättre människa är möjligen då ändå ganska mycket bättre, för han våldtar åtminstone inte minderåriga, utan vilseleder bara sina väljare med klantiga uttalanden. Och så låter han skattebetalarna betala hans dubbla hyror. Inte så illa alls, egentligen. I jämförelse med Lindbergs galenskap, alltså.

Men det faktum att Juholt och Lindberg påminner så mycket om varandra gör att jag bara vill tänka bort dem. Båda två. Urk! Bort med dem, helt enkelt. Två karlar som inte faller mig i smaken ett enda dugg. Och - NEJ. Jag tänker inte bort Juholt och Lindberg bara för att de är män.

Jag tänker bort dem för att jag inte har något förtroende för dem. De gör liksom inget ärligt intryck på mig. De är otäcka. Kanske har de – o hemska tanke – rikligt med hår på ryggen också. Så att man trasslar in sig när man bara vill klappas god natt vilken vanlig kväll som helst. Jag tror att Juholt och Lindberg har precis allt det där.

Till skillnad från en annan man som jag inte tillräckligt länge kan vila ögonen på. En som får mig att tänka jävligt oklart och okritiskt.

 

Rolf Lassgård. Han skulle kunna lura skiten ur mig. I typ scen 1 av vilken lågbudgetfilm som helst. Om och om och om igen. SÅÅÅ sensuell!

Fuck.

”Nej, vi har inga äpplen. Vi har päron istället.”

Rätt korkat påstående, va?

Någon som har följt med i debatten kring att ha hund istället för att ha barn? Eller att ha barn istället för hund, kanske? Äpplen istället för päron eller päron istället för äpplen?

Jag HATAR när folk som fan inte har en aning har mage att påstå att jag och Camilla väl (?) har hundar istället för barn. Jag fattar liksom inte logiken i det. Barn och hundar är inte samma sak. Jag blir galen av att tänka på det här. Det är ungefär lika stor skillnad mellan hundar och barn som det är mellan äpplen och päron, faktiskt. Vi kan lite skämtsamt påstå att hundarna är som våra barn, men det betyder inte att hundarna är istället för barn eller att de är identiska med barn.

Jag ser skillnad på ungar och hundar. Därför är det så himla underligt att de som har barn och ojar sig över att vi inte har några inte ser att det är en väldigt tydlig skillnad mellan ungar och hundar. Ungar har två ben och hundar fyra. Ungar skriker och hundar skäller. Ungar är lena och hundar är håriga. Jag skulle kunna fortsätta att rada upp skillnader mellan ungar och hundar här, men egentligen tror jag inte att det behövs. Alla kan nog om de tänker efter riktigt, riktigt noga nämna åtminstone en eller två skillnader mellan ungar och hundar.

Nåja. Jag kanske inte ska klaga, för jag behöver för det mesta inte motivera varför jag inte har några barn. Det har liksom sina biologiska orsaker. Mina heterosexuella kompisar som har tagit sig friheten att passera trettiostrecket utan att ha skaffat barn har det helt klart mycket, mycket värre, för de får tydligen ganska ofta den närgångna och totalt integritetsdissande frågan varför de inte har några barn. Och eftersom de ju kan skaffa barn så är det så klart underförstått att de helst ska ha någon bra förklaring till varför de är över trettio och fan inte har några barn.

Jag tycker det är en oerhört fräck och närgången fråga. Får man inte leva i ett trettioplus heteroförhållande utan att ha barn? Och om man ändå gör det, varför ska man acceptera att behöva svara på frågan varför man gör det? Dessutom kan jag slå vad om att heterofolket blir ännu mer hårt ansatt än de som lever som vi, för de har ju ett VAL. De kan ju välja barn. Istället finns det en del heterokaoter där ute som fast de kan föröka sig ändå har hund istället för barn. Som helt klart bryter mot reglerna i heterosamhället. För det är ju helt klart så. Att om man lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande och är över trettio så ska man ha barn. Och om man inte har det, så är det helt klart något som är fel. Typ att man har hund istället. Eller något annat skit, typ att man har ett jävligt dåligt sexliv, alldeles för effektiva p-piller eller möjligtvis någon jävligt störande funktionsnedsättning i respektive reproduktionsapparat.

För mig är det obegripligt. Varför kan man inte skilja på barn och hundar? Varför måste man ha antingen eller? Eller både och? Oavsett livssituation och partnerval? Varför kan inte hundar få vara hundar och barn få vara barn? Och varför kan inte de som vill ha massor av barn få ha det? Och kanske dessutom en massa hundar? Och vad i helvete ska vi ta oss till med alla singlar som har hund men ingen sambo? Det är ganska klart att de har hund istället för sambo, men problemet kvarstår. Vad ska vi göra med alla dessa människor som inte har fattat vad livet går ut på?

Jag vet inte men det är i alla fall ungefär lika synd om heterosexuella trettiopluspar utan barn som det är om män i största allmänhet, för de får sig nämligen i dagens nätupplaga av Aftonbladet en riktig känga av professor Annica Dahlström i hennes bok Könet sitter i hjärnan. Här har vi ytterligare en sak som jag blir galen av att tänka på. Hur kan en person som har dubbla professorsutnämningar få ösa ut sig sådan här skit om hälften av mänskligheten utan att ha ett enda vetenskapligt belägg för anklagelserna?

Så här står det i Aftonbladets nätupplaga idag, 120118:

 

”Pappor kan skada sina barn för livet. Bara genom att vara sig själva.

– De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn, säger professor Annica Dahlström, 65.”

 

Resten av texten är hårresande. Den slår bland annat fast att mamman inte bör lämna sitt barn ifrån sig under de tre första åren, eftersom den otryggheten kan leda till kroniska stressymptom när barnet blir äldre. Barnet kan också drabbas av diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, fetma och det kan bli psykiskt försvagat i största allmänhet. Vidare heter det att män inte förstår hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led på barnen, låter barnets tunga huvud hänga och slänga så att barnet får skador på blodkärlen i hjärnan och så har män också mindre tolerans när det gäller bajsblöjor och dregel. Så de ger ungarna stryk när de skiter och dreglar. Istället för att pappor ska vara pappalediga ska man ta in en barnflicka eller ännu hellre en mor- eller farmor som tar hand om barnet om mamman måste jobba. Dessa istället-för-pappa-figurer har den kvinnliga intuition som krävs för att barnet inte ska ta skada av att växa upp i ett heterosexuellt förhållande med en närvarande, ansvarstagande pappa.

Ursäkta. Jag måste gå och kräkas lite nu. Men sedan ska jag läsa vidare, för Annica Dahlström har fem punkter som sammanfattar varför män är sämre lämpade än kvinnor att ta hand om små barn.

1. Män har sämre känsel i fingertopparna

2. Män har tunnelseende

3. Män har mindre känslig hörsel

4. Män har fel doft och fel röst

5. Män har ingen modersinstinkt

Om jag hade varit man och stolt, ansvarstagande pappa så hade jag stämt dammf***an Dahlström, 65, för förtal eller kanske vridit axeln ur led på henne. Om jag hade haft den manliga kraften att vrida till av bara helvete. Hört henne skrika. Eller låtit hennes huvud hänga och slänga så att halsen till slut gick apav.

Men jag är tack och lov öppet homosexuell och som tur är har jag inga äpplen, utan bara fyra självvalda päron. Alla vet varför jag har strävhåriga päron istället för lena och mjuka äpplen.  Och dessutom en lenhudad alldeles egen fru. Det har sina biologiska orsaker.

Vilket förresten får mig att undra en ganska viktig sak. Varför har jag och Camilla hundar istället för barn? Varför får vi inte adoptera barn? Vilket vi så klart hade velat eftersom vi är över trettio båda två. Vi borde ju vara helt genialiskt perfekta för att ha barn.

Två mammor.

Inga urledvridna axlar här inte. Och inte heller några halsar som är apav bara för att den ena mamman måste gå till jobbet medan den andra är hemma och är mammaledig i repris...

Ni märker att det är terminsstart, va? Dåligt med blogginlägg och ungefär noll närvaro på nätet överhuvudtaget.

Jag brukar aldrig skriva något om mitt jobb i bloggen, men nu tänker jag göra det, för jag har ikväll mellan 18.00 och 20.30 suttit och lyssnat på mina duktiga, duktiga C- och D-studenter när de har opponerat på varandras uppsatser.

Redan för tio år sedan införde jag principen att aldrig någonsin släppa upp en student till opposition utan att studenten i fråga redan när opponenten går igång vet att uppsatsen inte kommer att bli underkänd. Att den som just får på pälsen ändå vet att det sämsta som kan hända är att betyget blir G. Inte förrän jag kan garantera det har jag tagit mitt ansvar som handledare.

Studenterna kan inte alltid avgöra vad som är ett G och vad som är ett tydligt U. De har inte alltid den kritiska förmåga som krävs för att kunna bedöma detta, speciellt inte när det handlar om en text som de är hemmablinda i sedan en termin tillbaka. Alltså är det jag som måste bedöma om uppsatsen duger för att möta de akademiska krav som i första hand högskolan och i andra hand Högskoleverket kommer att ställa på den.

Och visst – jag får ta några jobbiga diskussioner ibland. Studenter som hävdar att texten duger, fast den inte gör det och kommer att bli mosad av opponenten som så klart vill göra sitt jobb så bra hen bara kan. Jag vill inte se några trashade studenter med självförtroendet i botten och tårar i ögonen när de försöker försvara något som inte går att försvara. Så jag släpper helt enkelt inte upp dem till opponering om jag anser att uppsatsen inte håller måttet.

Jag tror att det är klokt, för under kvällens opponeringar har jag lyssnat på studenter som går in i diskussionerna med självförtroende och glädje. De vet redan innan de får på pälsen som fan av opponenten att opponenten bara gör sitt jobb och går åt allt som finns att gå åt. Och de vet också att om opponenten går åt dem för hårt, så kommer jag att gå in och hjälpa dem att försvara uppsatsen. För annars borde jag som ansvarstagande handledare inte ha släppt lös opponenten på den.

Jag vill att mina studenter ska lära sig något av att lägga fram en uppsats. Lära sig att skrivande är en process som blir bättre av att man får feedback, både positiv och negativ. Inte att de ska sitta i över två timmar och vara skräckslagna och nervösa över vad den hemska opponenten möjligtvis kan komma upp med för att övertyga mig som handledare om att i samråd med min medbödel examinator dela ut ett U. Jag vill inte ha det så på mina uppsatsseminarier, helt enkelt. Så jag tillåter det inte.

Jaja. Tyck att det är mjukismetoder då, om ni vill. Jag tror att jag har en pedagogisk poäng här. För när jag lyssnar på opponeringarna ikväll så blir jag glad, stolt och vill bara ha mer och mer. Vi har fyra uppsatser uppe för opponering. Fyra pålästa uppsatsförfattare, fyra pålästa opponenter, en påläst examinator och en handledare som ska försöka medla i det hela.

Det behövs ingen medling seitens der Betreuerin, kan jag säga. Studenterna sköter sig EXEMPLARISKT! De sammanfattar uppsatsen de ska opponera på sakligt och korrekt. De delar ut positiv förstärkning och uppmärksammar det goda i uppsatsarbetandet som faktiskt är en kamp, speciellt på ett främmande språk och då tyska till råga på alla jävligheters jävlighet.

Men så ger de några ganska tydliga och brännande vassa stick i skinnet lite då och då också. Klagar på materialinsamlingen. Undrar varför det står en sak i inledningen och en annan i slutordet. Jobbigt. Rackar ner på formaliafel. Typ att en punkt är fel eller att ett årtal ta mig fan inte stämmer. Och allt detta gör de på ett främmande språk och då tyska till råga på alla jävligheters jävlighet.

Och respondenten har tillräckligt med självförtroende och koncentration kvar för att orka bemöta kritiken, för hen vet att uppsatsen ju redan är godkänd. All den tankemässiga kraft som annars kanske hade gått åt till att undra över om betyget blir U eller G kan nu istället riktas mot att lyssna på och besvara opponentens frågor.

Underbart att som handledare kunna skicka in fyra studenter fulla av självförtroende till avrättning och veta att de kommer ut helskinnade, glada och med 15 rykande färska högskolepoäng som jag inte kommer att tveka en enda sekund att sätta min underskrift på.

Fast ingen, varken studenter, handledare eller examinator, sparade ett dyft på krutet under kvällens seminarium.

Härligt, härligt, härligt att få vara med när studenter ger varandra riktigt, riktigt på pälsen under ordnade akademiska former och med självförtroende och självkänsla i behåll. Självförtroendeträning för språkstudenter, kanske?

Och förhoppningsvis därmed också en önskan bland berörda studenter att fortsätta att vilja utvecklas tillsammans och lära mer och mer och mer i ämnet tyska.

Ämnet tyska, ja.

Som jag ifall ni inte har märkt det än.

Älskar.

”Tycker jag om det?”

Camilla frågade mig idag på hundpromenaden om hon tycker om oxfilé provencale. För hon påstår att hon aldrig har ätit det förut. Som tur är har jag bildbevis på att hon har det.

 

”Tomater? Är det vad du tänkte servera till, Sickan? Jag vet inte om jag gillar det så mycket.”

Imorgon startar en ny A1-utbildning i Kumla. Camilla är instruktör och tydligen just nu inne i en av sina mest kräsna perioder. Tack och lov att det inte är jag som är matansvarig på Kumla BK imorgon. För om inte oxfilé provencale duger, då vete fan vad som är gott nog.

Nåja. Efter lite trugande lyckades jag ändå få Camilla mätt här ikväll. Fast hon först var sur för att jag var sen med maten och inte fick fram den förrän i första pausen av Gladiatorerna.

Gladiatorerna, ja. Jag ÄLSKAR Gladiatorerna på fyran. För det finns inget program som är mer fullspäckat av folk som inte ”bara” är intresserade av att gå in på tävlingsarenan och sätta ett perfekt lopp, utan som istället är där för att vinna. Hur jävla illa det än ser ut på bästa sändningstid. Och till vilket jävla pris som helst.

Det gillar jag.

För hur kul skulle Gladiatorerna på fyran vara om det bara var en massa perfektionister som ställde upp i tävlingarna? Om de deltagande var med i tävlingen för att hellre hänga som slappa sillar i samma exakta, systematiska och defensivt tråkiga position i ringarna år ut och år in än att faktiskt i första hand vara med för att fajtas om vinsten? Ta ett steg fram och två tillbaka i armgången för att man inte var nöjd med det första steget man tog? För att man inte fick till det perfekta loppet i ringarna eller armgången?

Allvar nu. Hur kul skulle Gladiatorerna 2012 vara om ingen ville vinna, utan alla bara ville sätta det perfekta loppet i den slutgiltiga hinderbanan?

Jag vet faktiskt inte. Men jag hade i alla fall stängt av Gladiatorerna 2012 för länge, länge sedan.

Och Postkodmiljonären också, förresten. Om programmet hade gått ut på att få den mest fulländade lotten till form och färg istället för den vinnande lotten, alltså. Då hade jag fan stängt av. Vilket jag förresten gjorde ändå, eftersom jag inte tror på tur.

Nä. Jag står för min åsikt.

I tävlingssammanhang som bygger på konkurrens i jämförelse med andras prestationer tycker jag att det finns en viss glad och humörhöjande poäng i att våga  erkänna att det faktiskt är både viktigt och kul att vinna.

Att istället för att ta ett imperfekt steg fram och två perfekta tillbaka våga tro på sig själv och sedan bövelen ta tre offensiva steg fram och därefter ta mig fan inget perfekt steg alls tillbaka.

Läs: Vinna.

Det gillar jag.