Ikväll tänkte jag delge er en dålig nyhet. I alla fall om ni är med i ett mediumlag inför säsongen 2010.

Ni som alltså kör mediumlag kan läsa lite extra noga, för jag har något viktigt att meddela. Ni kommer att få stryk 2010. För nu är Eukanuba Barking Beasts färdiga med sin laguppställning. Den blir som följer:

• Matilda Persson och parson russel terrier Dave, en av Sveriges absolut snabbaste mediumhundar
• Camilla Brundin och borderterrier Medusa, en av Sveriges absolut snabbaste mediumhundar
• Beatrix Eklund och mellanpudel Soda, en av Sveriges absolut snabbaste mediumhundar
• Malin Lindskog och pumi Mázli, en av Sveriges absolut snabbaste mediumhundar

Dessutom kör laget jävlig offensivt och har inget som helst grus i agilitymaskineriet.

När övriga lag står väster om plan och klagar på banan, så går Eukanuba Barking Beasts in med hela sitt självförtroende och sin agilitykompetens och dänger till så att det ryker om det i mediumklassen. Jag lovar.

För jag känner mitt lag. Det ger aldrig upp. Det är helt enkelt bäst. Och jag hejar STENHÅRT på Eukanuba Barking Beasts inför 2010. HEJA, HEJA, HEJA! Ni är bäst!

Och inte lär laget bli sämre av att Lisa Frick kommer hit och drillar åtminstone 75% av medlemmarna i juli 2010 heller.

Så där, lagmediumförare. Jag förstår att ni darrar av skräck nu, så för att ni ska må lite bättre, så tänkte jag avsluta det här inlägget med att visa en bild på en väldigt, väldigt speciell valp som kanske så småningom kommer att tävla i ett vinnande largelag. Lite goda nyheter så här alldeles i slutet av kvällens inlägg, alltså.

    

Är hon inte helt förunderligt bedårande söt? Team Brundins nytillskott som kommer hem om fem långa, långa veckor?

Åh, vad vi längtar efter dig, lilla Gränsvallar-Hera, tre och nästan en halv vecka gammal idag!

Snacka om goda nyheter!

Egentligen borde jag ligga i min säng och sova, men jag kan inte för jag bara snorar precis hela tiden. Camilla måste upp och jobba imorgon. Jag får vänta med att gå och lägga mig tills hon har somnat, så att jag inte väcker henne.

Under tiden sitter jag här och försöker komma på anledningen till att jag helt utan förvarning har drabbats av en retlig förkylning som gör att jag får förkasta en hel massa saker som jag hade tänkt fördriva söndagskvällen med.

Förra gången jag var sjuk var i december 2007. Då kom läkaren efter x antal provtagningar fram till att jag hade B-vitaminbrist. Vips fick jag B-vitamin utskriven och så var jag frisk som en nötkärna igen. Sedan dess har det bara varit mindre allvarliga sjukdomstillstånd, som för två veckor sedan när jag drabbades av utslag och klåda. Det har gått över nu. Utan behandling. Eller – igår rev jag upp ett nytt sår på axeln, men jag väljer att inte se det. Förhoppningsvis slutar det att klia då.

Ja, och så har jag haft några herpesutbrott under de senaste åren också, men nu har jag fått medicin utskriven, så det blir nog inga fler sådana utbrott på ett tag nu, hoppas jag.

I alla fall undrar jag vad allt det här kan bero på. Att jag blir sjuk och olycklig då och då, alltså.

Om Fångad-av-en-stormvind-Carola fick bestämma, så skulle hon så klart tippa på att det är Camillas fel att jag är sjuk. Hon skulle på sitt vanliga plumpa sätt påstå att jag är sjuk för att jag lever ett härligt dissalivetsordliv tillsammans med den enda människan i världen som kan göra mig lycklig.

Det är ungefär som när Fångad-av-en-stormvind-Carola gick ut i Expressen häromdagen och sa att jordbävningen på Haiti var väntad. Att den finns beskriven i Bibeln. Att jorden är på väg att gå under. Om typ 800 år eller något. Ytterst korkat, tycker jag. Men det är ju så klart bara min egen personliga reflexion av det hela.

Själv vet jag så klart att min förkylning inte har ett dugg att göra med hur jag väljer att leva mitt liv. Hur jag kan veta det? Jo, för att Expressen tack och lov har en konkurrent på åsiktsmarknaden. Aftonbladet.

För om man ska tro Aftonbladet den 7 februari 2010, så ligger jag och Camilla helt rätt enligt världens främsta forskare som har yttrat sig i frågan om hur man blir lycklig och frisk i en relation. De listar en massa punkter och det känns som om jag och Camilla får rätt på varenda en av dem. Jag kan inte ta upp alla här, men några är ändå värda att nämnas.

Visa tacksamhet. Påminn dig om de bra sidorna hos din partner. Öva också upp förmågan att uttrycka tacksamhet så att den blir direkt riktad mot din respektive. Istället för att säga ”tack för maten, det var jättegott”, säg ”du är en fantastisk kock, det var gulligt av dig att laga mat åt mig”.

Någon som tror att Camilla lite slött tackade för maten både igår och idag och alla andra dagar? Nä. Hon kör med positiv förstärkning som fan. Hon är ju inte dum i huvudet. Så länge hon lyckas få mig att tro att jag är hennes favoritkock, så lär mitt beteende att sätta fram god mat på bordet allt oftare bara växa sig allt starkare. Min fru visar tacksamhet. Helt rätt.

Idealisera din partner. Enligt forskare som intervjuats av Psychology Today är det bra att sätta sin respektive på en piedestal. I de lyckligaste paren har man nämligen högre tankar om sin partner än om sig själv.

”ÅHHHHH! Jag döööör!” vrålar jag i ridhuset idag när Camilla sätter tre helt underbara jaakko efter varandra tillsammans med Musen. ”Det är så jällllla snyyyyggggt! En gång till!”

Jag måste få se det där en gång till, annars dör jag.

Det är därför jag mot bättre vetande skriker att jag måste få se den där jaakkokavalkaden en gång till om jag inte ska dö på fläcken, fast jag är genomförkyld och inte alls borde stå i ett kallt ridhus, där det förresten också springer omkring en liten cavaljer som är pigg som fan.

Ni vet, en sådan där hund som enligt en massa cavaljerförare inte kan springa för att den inte har en kropp som är gjord för det. När jag för några år sedan hade mage att påstå här i fundera att cavaljerer har precis lika många fyra ben och precis lika många en svans som andra hundar och därmed borde kunna springa, så blev det en livlig diskussion. Känns skönt att jag nu har svart på vitt på att jag hade rätt. För idag var det en cavaljer som tränade med oss.

Den sprang. Och den kampade. Den hade fyra ben och en svans. Precis som vilken hund som helst.

”Du är bara bäst”, säger jag till Camilla efter träningspasset när vi är på väg hem i bilen. Jag idealiserar Camilla. Och jag skäms inte en sekund för det. Istället går jag vidare till nästa punkt i Aftonbladets lista över hur man blir lycklig i en relation.

 

Skriv. Nästa gång du tänker kärleksfullt på din partner – skriv ner känslorna och låt honom eller henne läsa. Att se saker på pränt är det bästa för romantiken.

Ja, och vad håller jag just på med? Uppdaterar fundera. Jag skriver. Vackra saker om världens allra, allra vackraste fru. Fast här står så klart bara hälften. Resten finns i ett handskrivet meddelande till världens allra, allra vackraste fru. På ett kollegieblock på köksbordet. Endast för Camillas ögon när hon går upp i ottan imorgon för att möta ytterligare en grå arbetsmåndag vintern 2010.

Och så verkar Camilla vilja att jag blir lycklig och frisk illa kvickt också, för innan hon går och lägger sig ikväll och därmed innan hon har en aning om att jag har klottrat ner ett kärleksmeddelande till henne i vårt privata kollegieblock i köket, så försöker hon helt klart leva upp till den näst sista av Aftonbladets punkter som ska leda fram till att man blir lycklig och frisk.

”Jag älskar dig, Sickan”, säger hon och pussar mig i nacken så att jag får ståpäls över typ hela kroppen. ”Sov gott.”

Så säger min allra, allra vackraste fru och går upp för trappan.

Själv sitter jag kvar framför datorn med min nyvunna ståpäls och försöker desperat hitta oxytocinknappen. Jag kollar på alla möjliga ställen. Undersöker alla ut- och inbuktningar på kroppen. Ingen oxytocinknapp i sikte så långt ögat når.

Ståpälsen vägrar att ge med sig, så jag ser mig nödgad att återvända till den där näst sista av Aftonbladets relationspunkter. Den som ska leda fram till att man blir lycklig och frisk.

Rör vid varandra. Så står det på sidan 25 i dagens upplaga av Aftonbladets söndagsbilaga. Behöver inte alltid handla om eller leda till sex. Att smeka den andras nacke eller hand kan räcka för att utsöndra ”må-bra-hormonet” oxytocin. Att ta på varandra stärker banden mellan er.

Och just när jag läser det där, så känner jag att det så klart inte är snor jag har i näsan. Det är oxytocin!!!

Så FRISK, LYCKLIG OCH HELT OTROLIGT OXYTOCINSTINN ikväll!!!

Hinner inte skriva mer. Måste upp för trappan. NU!

Jag tänkte börja med det positiva ikväll. Fast det är groteskt på något sätt, för jag är nog en av få som skulle döda för en kväll ihop med Alexander Nilsson, den påklädde kocken i trean. Ni vet han som sätter kniven mot strupen på äckelrestauranger där personalen serverar pulvermos och annat otäckt som man kan bli sjuk av.

Kockpåklädde Alexander Nilsson, motsatsen till den nakne kocken, Jamie Oliver. Folk verkar inte gilla Alexander något vidare. De säger att han är tillgjord och försöker härma en annan stjärnkock, Gordon Ramsey. Han som säger fuck i varenda mening, ni vet.

Jaja, inte spelar det mig någon roll om Alexander är tillgjord. Och inte har jag något emot Oliver eller Ramsey heller. Huvudsaken med kockar som är på TV är väl ändå att de kan laga mat, eller? Det är ju därför det är de bra kockarna som är på TV och inte de dåliga.

Mmmmm… tänk att få en helkväll i köket med Alexander Nilsson, några grovt tillyxade lammracks, en palsternacka, en lagom stor morot och en nyslipad kockkniv att ta till om palsternackan och moroten liksom blir lite för mycket i kombination med en tack och lov påklädd kock och ett gäng sensuella, än så länge råa lammracks.

Så där.

Det var alltså det positiva.

Men det kommer faktiskt mer positivt här ikväll.

Brukshunden har bytt utseende. Vi kommer i framtiden att få en helt ny tidning sex gånger om året istället för som tidigare tolv. Det låter väl bra? Fast medlemsavgiften går upp. Less is more, liksom.

Det var i alla fall min första tanke när jag öppnade första numret av nya Brukshunden ikväll. Jag försöker verkligen att vara positiv och tänka snälla tankar. Sedan öppnar jag tidningen.

Jag gör som jag brukar – börjar med att läsa ledaren. Det skulle jag inte ha gjort, för jag blev nämligen irriterad redan när jag såg de fåniga tassavtrycken som omger texten och endast något senare läste stycke tre. Där står följande (skit):

Vi ser gärna att våra läsare engagerar sig i Brukshunden. Skriv till oss och berätta vad du tycker om tidningen. Vad är bra och vad kan vi göra bättre? Ge oss förslag på nya temaämnen! Vill du se din hund i Brukshunden? Skicka bilder till redaktionen, gärna actionfyllda bilder med energi och rörelse. Händer det något roligt på din klubb/rasklubb? Berätta! Finns det någon känd eller okänd person som du tycker bör uppmärksammas? Tipsa oss!

 

Jag börjar undra om det här är tidningen Brukshunden eller om jag kanske har hamnat mitt i Härliga Hund. Layouten är mer Härliga Hund än något som skulle passa en tidskrift med det ståtliga namnet Brukshunden. Fantasifulla tassavtryck och annat som inte behövs på varenda sida i princip. Ni fattar vad jag menar. Härliga Hund, liksom.

Undrar just vad alla de bruksförare som ju är den egentliga målgruppen för den här tidningen tycker om det nya upplägget. De kanske gillar tassavtryck, aktiveringsleksaker och pastellfärger. De kanske vill ha ännu mer annonser, freestyle, utställning, agility och hundsjukvård i sin tidning. Fråga veterinären. Juniorkorsord och biltur på rätt sätt. Vad vet jag?

Det finns tre läsvärda artiklar i nya Brukshunden enligt mitt sätt att se på saken. De börjar på sidan 34 och slutar på sidan 39.

Jag vänder på bladet igen, för jag vill inte vinna någon aktiveringsleksak från Nina Ottosson. Jag har redan alla och de funkar inte på kontaktfältsträning.

Och då hittar jag äntligen, äntligen hem.

För, även om jag i normala fall brukar plädera för att vi måste utvecklas för att gå framåt och lära nytt, så är det ibland ändå skönt när saker är som de alltid har varit. Lite som i urminnes tider, om ni förstår vad jag menar.

För på sidan 6 i nya Brukshunden hittar jag äntligen något som jag känner igen. Rubriken är ny, men innehållet det samma. Förbundsordförande Thorman har ordet och han går på precis som han brukar om SBK:s dåliga ekonomi, tomma ord om nya avstamp och nya satsningar. Om det är bra att det gick skitdåligt för IPO på VM. Så att det finns mål att sträva efter.

Och så avslutar Thorman med följande:

Nu önskar jag alla en god fortsättning på det nya året då vi med återvunnen kraft och energi ger oss i kast med det vi mest av allt tycker om; att arbeta med våra hundar  (min fetstilning/G.B.) och med våra medlemmar i alla våra klubbar.

 

Samtidigt som Thorman skriver det där lägger Brukshundens nya redaktör som enligt egen utsago har ambitionen att göra Sveriges bästa hundtidning för aktiva hundägare upp en ny sida på nätet, www.brukshunden.se.

Där kan alla vi som älskar att lägga ner tid och kraft på att verkligen aktivera och arbeta med våra hundar vinna en ”aktiveringsleksak” från Nina Ottosson om vi svarar på en nätenkät om vad vi tycker om första numret av nya Brukshunden.

Jag får det helt enkelt inte riktigt att gå ihop. Är både Thorman och nya redaktören Fredrik Malmgren medlemmar i SBK? Eller är det möjligen bara Thorman som är det?

Räknar med att få en massa skit i kommentarerna, för nu har jag verkligen, verkligen gjort det. Hängt ut tre giganter.

1. Thorman.

2. Malmgren.

3. Brukshunden.

Förlåt. Jag ville väl ikväll. Men det lyckades tyvärr inte.

Vet inte riktigt om det beror på

1. mig

eller kanske på

2. Thorman, Malmgren och nya Brukshunden.

Eller så är hela skiten helt enkelt Härliga Hunds, tassavtrycken och de groteska pastellfärgernas fel.

ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Så där låter det när vår sheltie far genom luften efter en olovligt stulen halv gaffel bombarrisotto ikväll. Hon har nämligen inte lärt sig det som bordrarna får lära sig från valpben. Att all mat som ramlar på golvet är min och Camillas mat. Så när det ramlar ner en halv gaffel bombarrisotto på vardagsrumsmattan tio över sex så är Dorran där och kniper godbiten. Sedan är hon sig inte riktigt lik på hela kvällen.

ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Det var meningen att jag skulle ha varit på jobbet i Falun idag, men när jag kommer till Örebro Central så visar det sig att det stormiga vintervädret har pajat en växel i Hallsberg. Tåget är inställt och jag får ta med mig min dator och åka hem igen. Camilla kommer och hämtar mig.

”Du”, säger jag till Camilla vid halvåtta ikväll när dagen har gått utan att jag har varit i Falun och när jag äntligen har kommit ner från toan och vilat mig lite.

”Ja.”

”Det är smärtsamt mycket bombarrisotto kvar i kastrullen.”

”Ja, jag gjorde en rejäl laddning, så räcker det till lunch imorgon också.”

”Mhm. (ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!) Oj, sorry. Jag är nog inte riktigt bra än. Det svider i magen och i stjärten.”

”Sluta fåna dig, Sickan. Det är inget fel på dig.”

”Nähä. Men jag har ett gruvligt svid i stjärten.”

”Jaja. Och så har det varit jordbävning på Haiti, Sickan.”

”Mhm.”

De onsdagar jag är i Falun är Camilla ansvarig för middagarna. Det brukar vara helt okej, men nu har hon fått för sig att vi ska tänka lite extra på vad vi äter. Grädde och smör är strängt förbjudet. Det samma gäller créme fraiche och västerbottenost. Pasta är inte bra. Återstår ris och grönsaker, så ikväll är det risotto med mager kycklingfilé på menyn.

Jag försöker hålla god min och foga mig i mitt öde. Camilla har bestämt att vi ska äta risotto. Okej, jag ställer väl upp på det då, men då får hon fasen laga maten och bjuda mig på den.

ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Jag går ut i köket en gång för att kolla läget. Jag tycker att risotton ser lite röd ut, men jag säger inget. När jag gör risotto är den gul. Jag antar att Camillas variant är kryddad med paprika och att den därför är röd istället för saffransgul. Allt är säkert frid och fröjd. Så där tänker jag, för jag är grundgod ifall ni ännu inte har märkt det.

Några minuter senare lassar jag in den första gaffeln risotto i munnen. Först märker jag ingenting.

Därefter exploderar först skallen. Sedan magen. Och slutligen också stjärten.

”Men, för i helvete!” skriker jag. ”Vad i helvete har du haft i den här jävulsrisotton?”

”Tycker du inte om den?” undrar Camilla och käkar glatt vidare.

”Tycker om?! Den är ju värre än andra världskriget. Helvete vad starkt! Hiroshima! Dunder och granater!”

Det tar ungefär tre minuter. Sedan börjar jag okontrollerat ge oväder (läs: ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!) i soffan, fast middagen eller vad man nu ska kalla det fortfarande pågår. Och det kan jag ju säga att det kommer fler än ett oväder. Dorran ömsom nyser och ger sheltieoväder nere på golvet.

Ytterligare några minuter senare släpper jag ut henne i förbifarten på min väg upp till toan. Två tydliga fall av ränndreta på mindre än tio minuter.

Sedan ger det sig äntligen. Dorran får komma in igen. Själv lägger jag mig på soffan och vilar en stund.

Eftersom Camilla har lagat maten, så har jag lovat att plocka undan och diska.

Nu har jag gjort bådadera.

Och så har jag slängt burken med Sambal Oelek också. Kändes som om det var lika bra på något sätt. 

Diskussionerna har gått höga ute på agilitylistan under helgen. Folk är upprörda över att det eventuellt kommer att kosta tio kronor mer per start från och med april 2010.

För oss i Team Brundin gör det en kostnadsökning på 480 spänn bara under Bergslagsveckan 2010. Jag tycker att förslaget är horribelt. Inte om det hade berott på inflationen, men när förslaget bygger på att vi agilityaktiva ska finansiera ett datasystem som vi med våra medlemsavgifter har betalat dyrt för utan att få i flera år, så tycker jag att det går för långt.

Visst, vi kan hjälpa brukset på våra lokalklubbar. Det är helt okej, men det är fan inte okej att vi som agilityaktiva ska betala medlemsavgift PLUS 3000-4000 spänn extra om året till SBK i tre år för att få ett fungerande tävlingssystem. Speciellt inte om planen är att även bruksgrenarna så småningom ska använda systemet. I så fall ska de ta mig fan vara med och betala för utvecklingen av systemet också.

Som tur var gick jag inte igång på den där skiten igår, för jag har min Jonas som lugnar mig när jag är på väg att explodera. Nu ser det enligt nya uppgifter på agilitylistan ut som om det finns vissa indikationer på att man har hittat en bra lösning på problemet. Därmed lämnar jag detta och tar istället upp ett annat ämne som jag vanligtvis inte brinner speciellt mycket för.

Agilitylistan.

Jag har aldrig tyckt om agilitylistan och om de förändringar som nu diskuteras verkligen genomförs så kommer jag att logga ut för gott.

Det snackas nämligen om att man inte ska kunna svara på inlägg ”offentligt”, utan bara direkt till den person som skrev inlägget i fråga. Jag kan inte se det som något annat än censur och konfliktskygghet.

Ett nätforum eller en öppen mejlinglista ska vara just det, tycker jag. Ett forum och en öppen mejlinglista där det är tillåtet att diskutera. Annars kan man skita i att ha ett nätforum eller en öppen mejlinglista. Då kan man mejla varandra privat och ösa ur sig skit om andra utan att behöva stå för sina åsikter.

Ni anar inte hur mycket skit jag har fått för den här bloggen. För att jag anser att jag har rätt att skriva vad jag vill i min blogg. Jag har blivit (falskt) anklagad för att hänga ut Byrackarns ungdomar, för att (med all rätt) hänga ut CAG:s före detta (salig vare hennes administrativa minne, förresten – oupps – nu gjorde jag det säkert igen) ordförande, för att (alldeles för tydligt och med källhänvisning och allt) hänga ut bloggare som skriver en massa saker i sina bloggar som det sedan visar sig att de inte står för utan tar illa vid sig för att jag ”angriper” i något av mina inlägg genom att jag citerar det de själva för bövelen har lagt ut på nätet av alldeles fri vilja.

Jag har blivit anklagad för att hänga ut gregorianer och annat agilitydrägg som jag ogillar och jag har otaliga gånger blivit anklagad för att vara elak. För det mesta är personerna som påstår sådant inte tillräckligt rakryggade för att konfrontera mig, utan skriver antingen anonyma kommentarer i fundera eller skickar anonyma mejl. Det är bara den person som, visserligen felaktigt men ändå på något sätt, anklagade mig för att ha hängt ut Byrackarns ungdomar i fundera som har vågat säga mig det rätt upp i ansiktet. Det tyckte jag var starkt gjort. Idag har jag bra kontakt med personen i fråga. Med Micke, som skriver anonyma kommentarer här ibland, har jag noll kontakt privat.

Jag är så förbannat trött på det här mellanmjölkandet!

Folk måste väl ändå ha lite egen vilja.

Jag ska ge er ett exempel så att ni förstår vad jag menar.

JAG HATAR PÖLSA.

Vet ni vad konsekvensen av detta är?

Nä. Kunde just tänka mig det.

Svaret kommer här: Jag surfar inte speciellt ofta runt ute på SCAN:s hemsida där jag kan riskera att hitta pölsa för 13,90 paketet. Jag skiter helt enkelt i att gå ut på en sida som jag inte gillar.

Det kan vara ett tips för en del andra också. Folk som inte tycker som jag blir ledsna av att läsa fundera.

Okej. Ge fan i att gå in här då. Surfa ut på SCAN:s sida istället. Sök på ”pölsa” och slipp bli ledsen och nedstämd. Om man sticker ut hakan på nätet, så får man räkna med att få mothugg. Jag får det i princip varje dag och jag lever då fan och fröjdas än så att det står härliga till.

Min åsikt om listan?

Skit i att skriva där om du inte kan ta det faktum att någon annan inte tycker lika som du.

Och låt dem som vill diskutera vidare. Låt dem hänga ut varandra, hoppa på varandra och köra lite uppiggande pajkastning om de känner för det. Extra spännande är det när någon lyckas med konststycket att publicera ett mejl offentligt på listan, ett mejl som egentligen var tänkt att bara gå till en person. Hihi.

Inte fan gör det mig något i alla fall, för jag läser inte listan. Jag tycker det är för lite diskussion, kontrovers och påhopp och för mycket gratulation och samåkning till tävlingar där ute. Långtråkigt för det mesta, utom när det verkligen händer något av intresse. När det kommer upp något kontroversiellt ämne som är värt att stötas och blötas lite.

Ja. Ni som inte redan har insett att jag är sadist bör definitivt fortsätta att läsa nu, för jag kommer snart att visa er mitt sanna jag.

Kolla här:

  

Jag har gett mig fan på att ta en mus till i köket. Någon som kan se vad det är för sorts ost i fällan? Den kostar 140 spänn kilot på ICA Vintrosa. För jag är en ganska human sadist, nämligen. Om musen ska den gruvliga döden dö, så ska det i alla fall vara med en schysst bit ost i munnen och inte med någon jälla holländsk goudaskit för 39,90 kilot på Lidl.

Och nu tänker jag vara ännu mer sadistisk i fundera.

Ni som börjar känna ett lätt illamående kan logga ut nu. Alla ni som påstår att ni inte läser fundera, men ändå så klart gör det. Logga ut. Jag tänker skriva något jävligt taskigt nu. Något som ni kommer att vilja veta mer om, men som ni bara kommer att få en antydan om här ikväll.

Jag har kommit på att jag inte alls ska bomba Bollnäs BK och agilitysmurfarna där. Tvärt om. Jag ska höja Bollnäs BK och agilitysmurfarna till skyarna, för Camilla kommer hem och berättar att de kör förbaskat offensiv agility i Bollnäs.

Och sedan berättar hon något som man egentligen borde ha lagt ut på listan för allmän diskussion. Men listan är ju död sedan i eftermiddags, så ni får det här istället.

Nu kommer det. Håll i er, nu! Ojojoj.

Bollnäsgänget och Camilla har uppfunnit ett nytt, offensivt byte. Det går än så länge under den provisoriska finsk-engelska beteckningen J.W.O.P.

Shitt, vad elak jag är nu. Jag borde verkligen berätta för er vilken typ av byte det är som har uppfunnits i Bollnäs i helgen, men jag skiter helt enkelt i det. Det här är min blogg och här är jag precis hur elak och sadistisk som jag vill.

Okej. Jag ska vara lite, lite medgörlig.

J.W.O.P. är ungefär så långt bort från L.O.P. som man kan komma om jag har förstått det hela rätt.

Och så undrar jag i kvällens omröstning förresten ifall det är okej att röra sig lite framåt också. Ska vi fortsätta att utveckla vår sport? Ska vi bjuda in nya föreläsare?Rösta själv. Klicka in ditt anonyma svar uppe till höger.

Du är superanonym. Lovar. Du kommer INTE att i efterhand behöva stå för din åsikt.

Jag antar att ni förväntar er en spya över SBK och deras höjning av tävlingsavgifterna för att finansiera ett nytt datasystem för agilityn.

Eller så kanske ni tror att jag tänker skriva att Rimsby är ett pucko.

Några kanske förväntar sig att jag ska kasta skit på Agilitygruppen.

Inget av detta kommer att hända här ikväll.

För min fru är hemma från Bollnäs och det finns absolut inget som kan förstöra mitt humör!

Året är 2003. Oidipus (salig vare hans vackra minne) river och river på träningen. Vi kan försöka förklara detta på lite olika sätt. Vi kan skylla på att hindren är felkonstruerade eller så kan vi skylla på underlaget. Eller på att Oidipus fortfarande inte har begripit att det spelar någon roll för mig och Camilla om pinnen ligger kvar eller inte.

Oavsett vilken förklaring vi väljer, så vill vi sätta stopp för rivningarna.

Så vi provar med att lägga ner hunden efter varje rivning. Efter ungefär tre gånger ger vi fan i det något mer, för vi ser att Oidan blir låg. Han vågar inte hoppa, drar inte framåt, viker öronen bakåt och svansen pekar nedåt.

”Nej”, säger Camilla då. ”Det här går inte. Han får hellre riva och vara glad än riva och bli (negativt) bestraffad för det gång på gång.”

För grejen med s.k. tajmout som ungefär fem år senare är omåttligt populärt på Värmlandshöppet 2008 är att det faktiskt är en bestraffning. Skillnaden mellan att smälla till hunden på nosen just när den river (om det överhuvudtaget är fysiskt möjligt) och att ge den en, som de flesta anser mild, negativ bestraffning, i form av en tajmout, är graduell. Både positiva bestraffningar och negativa sådana är just bestraffningar. Jag gick på om det i fundera redan för två år sedan, men fick i princip inget gehör för mina tankar alls.

Förstärkningar skapar beteenden.

Bestraffningar undertrycker beteenden.

Vi uppmärksammade det här i ridhuset i Fjugesta för ganska många år sedan och lade omedelbart om träningen för Oidipus. Det allra, allra viktigaste är glädje och självförtroende.

Man vågar ju knappt uttala det i belöningstränarsverige, men faktum är att det inte är speciellt många i Sverige som har lyckats lära s.k. "omöjliga hundar", läs i just det här fallet: terrier, något med hjälp av enbart positiv förstärkning och negativ bestraffning. För det funkar nämligen bara så där.

Bland annat detta tar Killion upp i artikeln i Clean Run. Känns som om vi tänker lite lika. Kan det bero på att vi är vana att jobba (och någotsånär lyckas) med s.k. ”omöjliga hundar”?

Sådana där hundar som inte tänker i termer av positivt och negativt, utan istället dag ut och dag in ställer livet på dess spets och undrar ”varför inte?” istället för att lite stilla undra ”varför då?” när de ser ett schysst rådjur att dra på.

Känner mig lite som en terrier ikväll. Undrar lite "varför inte?", liksom.

Varför inte bjuda in Jane Killion till Sverige?

Får ta mig en ordentlig funderare på det.

Men nu är det dags att gå och sova. Bara 22 timmar och 10 minuter kvar tills Camilla kommer hem från Bollnäs:)

Åh, så hon felas mig!

Bomba Bollnäs BK?

Varför inte?

Vet ni hur tråkigt det är att vara ensam hemma med en sjuk fru på väg med tåg till Bollnäs? Nä, trodde väl inte det.

Det kommer att bli ett väldigt, väldigt kort blogginlägg i fundera ikväll, för jag är totalt energilös. Jag vill att min fru ska vara här när det är fredagskväll och 14 grader kallt ute. Jag vill inte gå och lägga mig ensam uppe i sovrummet. Jag vill ha Camilla bredvid mig. Kunna sträcka ut handen efter henne och säga åt henne att för i helvete ge fan i att snarka när det är fredag och allt. Och framför allt vill jag inte vakna ensam tio i sex imorgon när Musen går igång nere i köket och är hungrig som fan.

Jag är kinkig ikväll. Känner mig ensam.

”Visst är det underbart att kunna leva på sin hobby?”

Så undrar jag lite sarkastiskt när jag släpper av Camilla på Örebro Central idag vid femtiden. Vi har haft 45 kvalitativa minuter tillsammans idag, jag och min fru. På dem åt vi varsin varm macka med färskstekta champinjoner kryddade endast med två klassiker – flingsalt och grovmalen svartpeppar. Sedan var det en snabb puss på perrongen och ett hastigt hejdå som gällde just den här fredagen.

Usch.

Och trots allt det där eländet så måste jag le. För… är det någon mer än jag som har läst Letter to the Editor i senaste numret av Clean Run?

I den nordamerikanska världen har man lite mer att tänka på än att ens allra, allra vackraste fru är på väg till Bollnäs.

Kim Kippel, agilitytävlande på andra sidan jorden, tackar en av sina agilityvänner, Ann Braue, världskänd för sina framgångar i agility.

Kim har drabbats av cancer och har svårt att betala sina vårdräkningar. Alltså ordnar Ann ett tredagarsseminarium i agility och låter vinsten gå till att betala sin vän Kims cancerbehandling. Snacka om att tänka utanför boxen och värna om verkligheten!

Det är så rörande. Och så långt ifrån den mainstreamade svenska agilityverkligheten man kan komma.

”Agility is my escape from the real world, but in reality it is my life.” (Kim Kippel, Clean Run, Vol. 16, No 1, January 2010, p. 82)

Och så funderar jag just mot bakgrund av detta lite stilla på att en gång för alla rensa upp i den mainstreamade, okritiska svenska Greg-Susanträsket-verkligheten och ta hit Jane Killion också. Bara för att känna henne lite på pulsen liksom.

För i det senaste numret av Clean Run går Killion nämligen rakt emot att uteslutande lovorda positiv förstärkningsträning. Killion vågar sticka ut hakan och slår ett slag även för negativ förstärkningsträning.

Jag håller inte med.

Än.

Inte riktigt.

Jag måste få tänka igenom det här.

Men jag tycker helt klart att det är dags att börja fundera i lite nya banor.

Utanför dubbelboxar och slavisk burträning á la Derrett-Garrett med andra ord.

Jag skrev igår på fejjan om att min fru har lärt mig att varje råtta har sin egen lukt och att man därför inte ska låta sig provoceras av folk som bara är avundsjuka på ett bra förhållande och kanske just därför (vad vet jag?) anonymt och i otäckt täckta ordalag undrar om det inte finns risk att man får fel mus i fällan om man lever som jag och Camilla gör.

Det är helt okej att vara avundsjuk och fördomsfull. Eller skämtsam. Jag kan ta ett skämt också. Om det kommer från någon som vågar vara sig själv och inte skickar anonyma mejl som handlar om att blanda ihop musarna. Hej och hå, vad Sverige är liberalt i homofrågor, liksom. Suck. Smäll på smäll. Bara för att man vill fånga en mus en gång för alla.

Jag gillrade alltså en råttfälla i köket igår kväll och hoppades på att fånga stormusen som ger oss oväntat och oönskat besök här på nätterna.

Ikväll landade följande film på Wasps profil på fejjan.

Vicket jälla skit, helt enkelt.

Filmen kommer från Susanne. Den är inte det minsta hemlig. Bara för jälla kul!

Och så påminner den där filmen mig om den där gruppen jag ville starta på fejjan för ett tag sedan, men som tyvärr aldrig blev av.

Va? Ni kommer inte ihåg vilken grupp jag menar?

Men...ähhh...kom igen nu, funderaläsare.

Gruppen Alla vi som älskar Musen, menar jag ju så helt solklart :-D

Ikväll tänkte jag lyfta på hatten för en väldigt, väldigt speciell person som gör stordåd för svensk agility.

För ungefär ett halvår sedan fick jag i uppdrag av AgIF:s styrelse att kontakta någon som kunde ta på sig att skissa på en supportertröja till förmån för det svenska agilitylandslaget. Det tog inte många sekunder att tänka ett väldigt speciellt namn i sådana här sammanhang.

Jag tänkte i princip direkt på Ingrid Wigur och www.tantiloop.se och fast det var lite läskigt, så bestämde jag mig genast å AgIF:s och svensk agilitys vägnar för att faktiskt våga vilja vinna för en gångs skull. Alltså författade jag ett mejl till Ingrid och frågade henne om hon kunde tänka sig att hjälpa till med skissandet.

Här har ni resultatet. Visst är det helt, helt fantastiskt?!

  

Det är så underbart med generösa människor som bjuder på hela sin yrkesskicklighet för en god saks skull.

AgIF kommer att sälja tröjor på tävlingarna under våren, så se till att ha med dig en hundring i kontanter, för det är vad en tröja kommer att kosta. Av detta går 25 kronor oavkortat till vårt svenska agilitylandslag.

De som ingår där tillhör mina allra, allra mesta idoler. Oj, så duktiga de är på att köra hund, de som är med i svenska agilitylandslaget. Jag blir alldeles varm i låren när jag ser dem köra.

Det fattar ni väl själva – att vi måste hjälpas åt att heja fram vårt landslag och att vi måste göra allt vi kan för att alla i laget ska ha så bra förutsättningar som möjligt att prestera på de stora mästerskapen. Eller?

Alltså – glöm inte den där hundringen. Ta med den på tävlingarna i vår.

Och ge för Guds, AgIF:s och svensk agilitys skull också Ingrid Wigur från Östersund en kram nästa gång ni ser henne.

För hon är guld värd för svensk agility. Och så kanske hon skissar på nya tröjor inför VM 2011 också. Om vi tillsammans ger henne en varm applåd.

Vem vet.

Ni som har följt med i den här bloggen ett par år vet säkert att jag var på väg mot en riktigt, riktigt bra karriär som längdhoppare. Jag hade såväl process- som resultatmål klara för mig och som ni kommer att se på filmen här nedanför så var Carolina Klüft min absolut största idol.

Jag tänkte ta er med på ett av mina träningspass nu. Den här filmen har legat på Youtube ett par år nu, så det förekommer inga nyheter, men jag behöver sätta en poäng här i bloggen ikväll. Alltså tittar vi nu snällt en gång på filmen, som förresten råkade bli en stumfilm. Skit i det. Jag säger i alla fall inget viktigt. Det ni ser i vänster hoppkant från er vinkel är en tumstock. Den ligger där för att jag ska kunna mäta hur långt jag hoppar. Alla tillsammans. Är ni med nu då? NUUU tittar vi!

Jag hoppas att ni ser vilken potential jag faktiskt hade, även om det första hoppet är ett övertramp och bilden är lite suddig ibland. Jag liksom bara lyyyyyfter och flyyyyyger genom luften. Fattar ni hur mycket träning det ligger bakom sådana där språng på nästan två meter. 1,93 hoppade jag just den där dagen, men sedan var det slut på det skojiga, för bara några månader senare fick de bära ut mig på bår från Behrn Arena i Örebro där jag hade varit och hoppat så att det stod härliga till.

Jag ville för mycket den där dagen på Behrn Arena. Jag försökte ta upp kampen mot dem som var mycket bättre än jag och som borde ha hoppat i en annan klass än jag, men i längdhopp är ju reglerna sådana att alla tävlar mot alla. Tjocka tävlar mot smala, stollar mot genier, korta mot långa.

Inte undra på att jag drar av mig hälsenan där på Behrn Arena den där jälla-skit-dagen när allt jag ville var att få visa för hemmapubliken hur långt jag kan hoppa alldeles av mig själv och utan hjälp utifrån. Jag ville visa att jag ägde. Att jag hade total bakdelskontroll och längderna i kroppen.

ZAPP! sa det då och så var min längdhopparkarriär över.

Det här hade kunnat sluta helt annorlunda om reglerna hade varit annorlunda. Det skulle så klart ha funnits en klass för dem som kan hoppa längd och en för dem som inte kan hoppa längd. Då hade jag hamnat i den lägre klassen och kanske inte hade behövt ta i så att jag fick men för livet. Jaja. Det är lätt att vara efterklok.

Och nu undrar ni så klart vart fan jag är på väg ikväll i fundera.

Det finns säkert en massa funderaläsare där ute som tror att det här inlägget handlar om längdhopp. Det gör det så klart inte. Det handlar precis som vanligt om mat, sex eller agility och ikväll är ämnet agility, för det pågår ju en regelrevidering som ni säkert vet. ARG har samlat ihop åsikter som kommit in från distrikten och nu finns ett förslag till nya regler. Jag har redan berömt ARG för deras arbete i fundera, så jag behöver inte göra det en gång till, men det finns en sak som verkar ha hamnat lite mellan stolarna.

Det gäller om vi ska ha fler än tre storleksklasser i agility. Principen bygger på längdhopp fast på höjden, skulle man kunna säga. Företrädarna för att det ska bli fem storleksgrupper istället för som idag tre, anser att alla hundar inte kan eller borde tvingas att hoppa lika högt och att det i nuläget är allt för många hundar som hoppar för högt i förhållande till sin mankhöjd.

Jag ska hålla mig neutral i den här frågan, och låta er bilda er en egen uppfattning, men jag vill att ni tar ert agilityansvar och åtminstone går in och läser under nedanstående länk:

http://namninsamling.com/site/get.asp?fem_storleksklasser_i_agility

En skillnad mellan längdhopp och agility är ju att längdhoppande människor kan bestämma själva hur långt de vill hoppa – förutsatt att det sker en förändring av klassindelningen i längdhopp, alltså, så att det inte går som för mig – medan hundarna knappast har något att säga till om när det gäller hinderhöjder i agility.

Nåja. Oavsett om man är människa eller hund så är det viktigt att hålla sig i form och att få tillbringa tid med dem man älskar. I vår flock har vi en regel som säger att varje hund ska ha en viss dos av egentid med i första hand Camilla. Precis som varje vinter har min fru vänt ut och in på kalendern för att lyckas pressa in ett pass egentid med varje hund under de veckor som det är för mycket snö för att man ska kunna gå i skogen och variera promenaderna.

Idag var det dags för Odysseus att få sitt första pass egentid. Det skedde i form av simträning på Örebro Hundrehab. Friskvård för hund, alltså. Det går väl så där med simtekniken, men titta på den här lyckliga ett år gamla borderterriern.

”Odysseus!” vrålar jag från nedre plan.

Vi har precis kommit hem från hans första simpass på Örebro Hundrehab. Jag ropar och ropar, men ingen hund kommer.  Till slut börjar jag undra om jag har glömt honom ute, så jag öppnar dörren och skriker igen. Ingen hund kommer.

Jag har precis för mig att jag såg honom pipa upp för trappan, så jag bestämmer mig för att gå upp och se efter varför han inte kommer när jag ropar.

Jag hittar honom i badkaret.

  

Med Musens röda plastdrake i käften…

Man upphör aldrig att förvånas. Nancy vill ha mer sex i fundera. Det är i och för sig inte så underligt, men… halvsex på morgonen en vanlig blåtisdag, medan hon sätter dit ekobrottslingar samtidigt som hon sätter kaffet i halsen av besvikelse över att fundera den 26 januari 2010 inte innehåller ens tillstymmelsen till sex. Jag säger då det. Alla är vi olika. Eller som jag skrev i kommentaren till gårdagens inlägg. Var och en blir salig på sin fason.

Det är tydligen skillnad på att sätta dit ekobrottslingar och att vara lärare i terminsstart. Jag hinner inte ens ge mig själv en klapp på kinden när det är terminsstart. Att få till lite rufs-tufs-tufs-rufs med min fru känns som en omöjlighet just nu. Det är likadant varenda vecka 4. Varje år.

Nä. Tacka vet jag vecka 25. Året är 2010. Då jälla blir det åka av, för jag fick just idag reda på av min fru att vi kommer att stå parkerade med husbilen i norska Trysil då. Camilla ska hålla handlingskurs där över midsommar 2010 och jag får följa med om jag vill.

Det känns som om det där är något jag verkligen, verkligen vill. Dels gillar jag generellt Norge och framför allt norska, ett av världens allra vackraste språk. Och så vill jag ju gå på Nancys linje också. Ni vet överslafen. Det enda som är riktigt, riktigt kul med husbilen. Och dessutom supergratis. Endast den egna fantasin sätter gränserna, om ni förstår vad jag menar med det.

Vecka 25 år 2010. Den brundinska husbilen. Jag ger er en inblick. Inifrån. Helt privat. Exlusivt för funderas läsare. Så här är det. I verkligheten.

”Kom hit.”

”Nä. Jag bloggar.”

”Sickan. Kom hit för i helvete.”

”Jaja. Snart. Jag måste bara sätta punkt först. Deine Liebe klebt. Du gehst mir auf den Geist.”

Det där sista menar jag så klart inte. Det flyger helt okontrollerat bara ur mig. Jag har helt klart lyssnat lite för mycket på gamla Herbert-Grönemeyer-klassiker på Spotify de senaste veckorna, från vecka 4 år 2010 och framåt mot målet vecka 25 i norska Trysil år 2010.

”Nej, du kommer hit nu. För i helvete, Sickan.”

Camilla väljer att bortse från Grönemeyerkommentaren. Hon vill ha mig nu. På studs, liksom. Verkar nästan som om min fru är lite sugen.

Och mot min vilja, så känner jag hur jag liksom i slowmotion sätter punkt och slutar blogga. Jag klättrar upp i överslafen och kryper tätt, tätt intill min fru.

Fast jag har en hel massa mer som behöver komma fram här just den där kvällen vecka 25 i Trysil. Typ vilka alla är som har anmält sig till Lisakursen. Och vilka greggisar som vill gå för Jan-Egil och Jenni.

Jaha. Någon mer än jag som redan har insett att vecka 25 år 2010 bara är en önskedröm?

Och trots detta längtar jag så att jag kan dö till vecka 25 år 2010.

I norska Trysil.

Shitt, vad mysigt det kommer att bli!

Ja. Man upphör aldrig att förvånas. Fast sedan tänker jag att det ju ändå är sunt på något sätt. Det verkar när man betraktar deltagarlistorna till Lisakursen i sommar som om fler och fler tar sitt förnuft till fånga och inser att agility är en sport som utvecklas.

Om du är i en situation som du inte gillar – skapa omedelbart en ny, bättre, en som du trivs i.

Så där verkar i alla fall en del kursdeltagare ha tänkt, för när jag ser deras namn på kurslistorna, så blir jag väldigt, väldigt glad. Duktiga, kompetenta agilityförare som nu äntligen helt klart har insett att det finns annat på plan än uteslutande bakom- och framförbyten. Och offensiva stopp eller vad det nu kallas för. Ursäkta, men vilken total galenskap. Agility går på tid. Inte på offensiva stopp. Faktiskt.

Jaja. De här förarna är inte de enda som blandar ihop systemen totalt. Idag fick jag gå in i en privat blogg och skapa lite reda i oredan som uppstått där. Någon undrade varför det inte finns någon information om Lisakursen på Byrackarns hemsida. Det är inte alltid lätt att hålla reda på mig och Camilla privat och mig och Camilla i föreningsvärlden, men så här är det nu en gång för alla:

Byrackarns vill mest av allt i världen få hit Jan Egil och Jenni. Vi vill kunna erbjuda våra Byrackor en prisvärd kurs för två av världens allra bästa agilityförare och till hjälp har vi SISU Örebro som står för en del av kostnaden, så att så många som möjligt ska kunna delta till ett humant pris.

Först i kön står de Byrackor som hjälpte till med att organisera Byrackarns deltävling i Folksam Cup i mars 2009. Därefter kommer vi att fylla på med övriga intressenter. Det här initiativet har jag och Camilla tagit som aktiva i svenskt föreningsliv. Vi är stolta över att inte tjäna ett enda öre på det privat.

Men sedan har vi ju den där konkurrerande verksamheten i form av vårt profitbolag Apropå Hund då. Det är Apropå Hund som tar hit Lisa i sommar. På Apropå Hund elitsatsar vi. Jodå. Jag vågar påstå det, utan att vara rädd för repressalier, även om det så klart är fult och fel att elitsatsa i mellanmjölkslandet Sverige. Jag skiter blankt i det. Om jag måste fejka och skriva att jag inte är ett dugg intresserad av om Camilla vinner eller inte i min egen blogg så kommer jag omedelbart att lägga ner fundera. För jag bryr mig. Jag vill att Camilla vinner. Jag står för det, även om det är fult.

Alltså: På VM 2009 i Dornbirn såg jag en person som kan köra agility så att det ryker. Utan offensiva stopp och annat ovidkommande crap. Den personen ska min fru gå kurs för. Det bestämde jag mig för redan efter det inledande hopploppet på lördagen. Alltså tar jag hit personen i fråga. Sedan fyller vi upp platserna med dem som anmält sitt intresse först och som dessutom har grundläggande kunskaper i blindbyten och jaakko.

Så enkelt var det med den saken.

Men vet ni vad det bästa av allt är med det här?

Att det finns möjlighet att gå Lisakurs utan hund! Häng på nu Närkingar! Ni kommer att lära er massor bara av att stå på sidan om och titta. Kolla bara på mig – jag är ju världens mesta agilitybesserwisser och jag har blivit det av att just stå vid sidan av plan under femton års tid och bara kritiskt kolla in hur Camilla rör sig där ute på banan.

”Nu gick du inte tillräckligt nära hinderstödet! En gång till. Ta om från nian!”

Så skrek jag exempelvis igår i BUA-Hallen på Orust där vi tränade ihop med några kompisar. Camilla missade en jaakko efter hinder elva i BUA-Hallen och jag såg det så klart. Så jag gapar att hon måste göra om manövern. Jag propsar på det. Annars agilitydör jag, känner jag. Det måste bli rätt. Och det ska gå fort. Camilla ska köra utan offensiva stopp. Offensiva stopp, läs: i mina ögon total agilitygalenskap.

Ja, ni ser ju själva. Det är fan inte lätt att hålla reda på Byrackarns kontra Apropå Hund. Och ännu svårare verkar det vara för en del att bestämma sig för om agility går ut på att springa som fan eller att stanna och tro att man är offensiv stup i kvarten.

Jag orkar inte bry mig om det där mer ikväll.

Däremot vill jag slå ett slag för två saker här i min alldeles egen blogg just ikväll.

1. Se till att anmäla er till Lisakursen utan hund! Vi kör så att det ryker ute på Byrackarns plan den 9-10 juli 2010. Jag har inget hundraprocentigt pris just ikväll, men räkna med en tusenlapp plus-minus 10 procent för två dagar. Eftersom jag själv tyvärr har alltför dåliga grundkunskaper i typ alla byten, så kommer jag inte att vara med på kursen. Däremot är jag ganska okej på att laga mat, så om vi inte blir allt för många utan hund, så kommer det även att finnas möjlighet att få beställa fika och lunch under kursdagarna. Ni behöver alltså inte tänka på något alls – bara kom hit och njut av förstklassig agility och (förhoppningsvis) okej mat. Intressant? Mejla mig på gbu@du.se, så kommer du med på vår internlista och får löpande information om kursen.

2. Ni har just fått lön. Se omedelbart till att anmäla till Byrackarns tävling den 6 februari i Brännebackens ridhus. Vi kommer att servera fika och spela sprattelmusik på banvandringarna. Dessutom finns det en skojklass. Och man får själv välja om man vill springa eller stanna och låtsas vara superoffensiv stup i kvarten.

  

Inbjudan hittar ni här:

http://www.byrackarns.com/inbjudan/inbjudan_100206.pdf

Varmt, varmt välkomna, allesammans!

Slutligen. För både Lisakurs och Byrackarntävling gäller följande:

ABSOLUT INGET GRUS I AGILITYMASKINERIET! VAD FAN VÄNTAR NI PÅ? NU KÖR VI!

Någon som märkte att vi just tillsammans skapade en situation som vi alla trivs i? En helt ny, spännande situation?

Bra. För då är vi nämligen överens.

Det gäller att ständigt, ständigt tänka nytt. Långt, långt, långt bortom dubbelboxen, liksom.

Och så måste jag förtydliga en sak här ikväll också. En del funderaläsare verkar tro på att det här är min blogg och att det är jag som ska ta över den där fuskhunden från Gränsvallarens kennel. Hera hette hunden visst, tror jag.

Bara så att ni vet.

Hera är Camillas hund. Jag kommer inte att tävla i largeklassen med Hera.

Och Hera kommer precis som våra terrier och vår sheltie att hållas långt, långt borta ifrån dubbelboxar, meningslösa "burlekar" och "foundationträning för bakombyten".

Okej. Vi har tagit in en ny ras i Team Brundin.

Men det betyder inte att vi har bytt åsikt i hundträningsfrågor. Vi kör på det vi tror på och hoppas att det går vägen.

Det är första helgen i maj 2008. Gävle BK. Camilla och jag har just ställt på husbilen och Camilla sätter dessutom dagen till ära Team Brundins nya bt Ottercap Blue Rain på startlinjen. Det är inte ofta som largeförarna vallfärdar till klass I small. Den här morgonen gör de det.

För Team Brundin har en ny hund på gång. Camilla vinner båda ettorna med Kebban den där dagen 2008. Och det är för jälla jobbigt att sätta ner en riktig hund på plan, för man får så förbannat mycket förväntningar på sig. Jag har så klart försökt skona Camilla genom att inte blogga om riktiga hundar, riktiga förare och annat ovidkommande, men det hjälper tydligen inte, för publiken kommer ändå. Man vill kolla in hur det har gått med träningen av den nya hunden.

”Nu ska vi se om han är lika bra som du skriver i fundera”, sa Eric den där dagen i maj 2008.

Jag svarade inte, för jag mådde intensivt illa, minns jag. Men jag tänkte så klart att om Eric hade haft en hund att starta i samma klass den där dagen, så hade han fått bövelen storstryk av Camilla och Kebban. Oavsett hur illa jag mådde. Jag mår alltid illa när Camilla startar. Det beror på att jag bryr mig väldigt mycket om hur det går för Camilla och våra hundar. Och sedan minns jag också att jag tyckte att Eric var lite underlig. För han verkade tro att jag i fundera plitar ner saker som jag inte har några som helst belägg för. Som att Kebban inte skulle vinna till exempel. Det finns ju liksom inte att Kebban inte vinner. Inte i fundera i alla fall.

Det är lika jobbigt varenda gång som Camilla startar en ny hund. För även om man är stensäker på att hunden så klart kommer att vinna, så kan det ju faktiskt finnas någon konkurrent som är strået vassare. Det man inte kan påverka blir man osäker av. Lika bra att förtränga den tanken innan jag ens tänkt den. Så där – borta. Och så har jag Kebban och Camilla på näthinnan igen. De är så fina tillsammans. Min vackra, vackra agilityfamilj!

”Bra! Vad skojiga ni är! Ös på!” vrålar jag till Camilla och Kebban på framhoppningen före första start.

För jag tror stenhårt på Camilla och Kebban. Vi tillhör ju liksom samma flock.

Några timmar senare stod jag framför resultatlistan i hoppettan small på Gävle BK. Längst upp stod det Ottercap Blue Rain ”Kerberos”. Borderterrier. Camilla Brundin. Örebro BK.

Det var skön läsning för en väldigt, väldigt stolt coach, som genom att berätta för alla konkurrenter runt omkring att Kebban vann hoppettan med tio sekunder till godo på tvåan ytterligare stärkte sin frus position inför första start i agilityettan. För det är ju klart att om man som konkurrent får höra att Kebban är överlägsen blir lite osäker på sin egen förmåga.

Camilla gjorde sitt jobb på plan den där dagen 2008 i Gävle och jag gjorde mitt på sidan om plan och i fundera. Det var just därför Eric blev lite halvt illa åtgången i fundera just den där kvällen. Han behövde nämligen taggas ner lite, tyckte jag. Han försökte med sina pudlar och andra agilitygranater rensa upp i Team Brundins borderterrierträsk.

Detta misslyckades komplett den där minnesvärda dagen 2008. För Camilla vann både agilityklass I och hoppklass I med Kebban. Och sedan vägrade hon att tjura ihop i agilitytrean med Oidipus (salig vare hans vackra minne). Hon vann den klassen också.

Mer detaljer för er som vill fördjupa er i den 1 maj 2008 finns här:

http://fundera.bloggagratis.se/2008/05/01/

I förrgår tillkännagav Team Brundin officiellt att vi har bestämt oss för att ta ytterligare ett steg i utvecklingen. Vi vill prova något nytt, helt enkelt. Vi har fått förmånen att köpa en liten Hera, som vi kommer att anstränga oss till vårt yttersta för att ta så väl hand om som vi bara kan.

Vi vill byta de riktiga hundarna mot en fuskhund med andra ord. Eller så vill vi bara komplettera de riktiga hundarna med en fuskhund. Det är ingen mer än lagkaptenerna i Team Brundin som riktigt vet vad vi har i sikte här, men trots detta så bryter helvetet löst i funderas kommentarer. Lala får massor av skit. Och Camilla får massor av gratulationer.

Det här visar på en enda sak. Allt. Precis allt går att missförstå.

• Bla, bla, bla – kul med en ny stjärnförare i largeklassen.
• Grattis, Camilla, till en mycket bra ras.
• Och jag säger bara GRATTIS till lilla Hera och nu får verkligen Large konkurrans av en mycket, mycket duktig förare, kul, kul, kul!!!
• Blir superkul att träffa dig Camilla i large-klassen! Tycker beslutet att utöka flocken med en BC är supersmart då du som förare kommer utvecklas ännu mer av att få jobba med en för dig ny ras och du kommer bli om möjligt ännu mer uppbokad för kurser etc! :-D

Ja, så där håller det på precis hela tiden.Jag fattar faktiskt inte riktigt hur ni tänker, funderaläsare. Eller så är felet med er att ni helt enkelt inte är läskunniga. Låt mig göra några förtydliganden:

Är fundera min blogg eller Camillas?

Just det. Rätt. Fundera är min blogg.

Är bc en fuskhund eller en riktig hund?

Bra. Rätt svarat en fuskhund, som redan kan allt. Man bara sätter ner den på plan och säger till den att läsa nummerskyltarna och ta hindren i rätt ordning.

Är jag en riktig agilityförare eller en fuskförare som inte ens uppbringar tillräckligt med vett för att rida på min frus framgångar utan bara kritiserar agilityverkligheten från sidan av plan.

Just det. Jag är tidernas fuskförare.

Jag tänker ställa en sista kritisk fråga i fundera (MIN blogg) ikväll. Den kommer här:

Varför i helvete tror precis ALLA att vi har köpt en fuskhund till Camilla?

Det är ju så klart jag som behöver Hera för att ta mig någonstans i klass III.

Camilla har redan bevisat tusen gånger om att hon klarar sig fan så bra ändå. Utan fuskhund.

Det finns en sak som jag är väldigt bra på här i världen.

Jag är specialist på att sticka huvudet i sanden. Jag bara stänger av, liksom. Och nu verkar jag ha smittat min fru också. För den senaste veckan är det här beteendet just det som vi har hållit på med allra mest.

Och nu tänker jag fortsätta med att sticka huvudet i sanden en stund till och ge er världens bästa salladsrecept.

Ni behöver följande:

• 1 påse provencalsk blandsallad
• 2 paket bacon
• 1 limpa franskt eller grekiskt lantbröd (nygräddat)
• 1 rödlök

x

x

x

x

x

Gäsp.

Shitt, vad tråkigt det här är. Inte fan vill ni ju läsa om blandsallad när det är fredag och allt. Ni vill så klart läsa vidare om varför jag tänker fortsätta med att sticka huvudet i sanden en stund till. Tja. Anledningen till det är ganska enkel, faktiskt.

Det är fredag. Ute är det mörkt. Jag har något att bekänna. Men jag vet inte om jag vågar, riktigt. Hade nog behövt ladda batterierna med lite vuxenmys för att våga erkänna vad jag och Camilla har ställt till med.

Och just när jag tänker den tanken, så inser jag att det fan ändå är bättre att fortsätta med att sticka huvudet i sanden. Ni vet ju hur tjejer funkar. Ikväll står jag inför två val.

1. stick huvudet i sanden

2. stick huvudet i röda havet

Eller så kan jag helt enkelt välja att komma ut. Det är så klart också ett alternativ.

Ja. Om vi skulle återvända till det där receptet som vi tillsammans gick igång så in i helvete på i början av inlägget då. Alltså, ni kör ner den provencalska blandsalladen i salladsskålen. Sedan skär ni upp tomater i tunna skivor och lägger längs kanten. Blanda inte med salladen förrän precis före servering, för då blir salladen zaggig.

x

x

x

x

x

Gäsp.

Bäh!

Oj. Förlåt.

Bah! menar jag.

Camilla och jag har gjort det igen. Handlat lite för snabbt för att det ska vara riktigt sunt. Vi pratade löst om det förra veckan – bestämde oss en dag senare – om sju veckor är det dags – fy tusan, vilken flax!!!

Vi har behövt den här veckan med huvudet i sanden för att riktigt inse vad vi har gjort. Besinna oss. Hitta tillbaka till varandra och vårt gemensamma lugn. Tillbaka till harmonin, koncentrationen och samarbetet. Allt det där som kännetecknar Team Brundin.

Ikväll känner vi att det är dags att komma ut tillsammans i fundera och hälsa vår nya familjemedlem välkommen in i gemenskapen. Så välkommen till oss när du har vuxit till dig lite mer, liten Hera!

  

Åh, så skönt det är att äntligen ha fått komma ut ur garderoben efter en hel vecka med huvudet i sanden!

Hunden kommer från Gränsvallarens kennel. Och de föder inte upp bt…

/Team Brundin