Jag antar att ni förväntar er en spya över SBK och deras höjning av tävlingsavgifterna för att finansiera ett nytt datasystem för agilityn.

Eller så kanske ni tror att jag tänker skriva att Rimsby är ett pucko.

Några kanske förväntar sig att jag ska kasta skit på Agilitygruppen.

Inget av detta kommer att hända här ikväll.

För min fru är hemma från Bollnäs och det finns absolut inget som kan förstöra mitt humör!

Året är 2003. Oidipus (salig vare hans vackra minne) river och river på träningen. Vi kan försöka förklara detta på lite olika sätt. Vi kan skylla på att hindren är felkonstruerade eller så kan vi skylla på underlaget. Eller på att Oidipus fortfarande inte har begripit att det spelar någon roll för mig och Camilla om pinnen ligger kvar eller inte.

Oavsett vilken förklaring vi väljer, så vill vi sätta stopp för rivningarna.

Så vi provar med att lägga ner hunden efter varje rivning. Efter ungefär tre gånger ger vi fan i det något mer, för vi ser att Oidan blir låg. Han vågar inte hoppa, drar inte framåt, viker öronen bakåt och svansen pekar nedåt.

”Nej”, säger Camilla då. ”Det här går inte. Han får hellre riva och vara glad än riva och bli (negativt) bestraffad för det gång på gång.”

För grejen med s.k. tajmout som ungefär fem år senare är omåttligt populärt på Värmlandshöppet 2008 är att det faktiskt är en bestraffning. Skillnaden mellan att smälla till hunden på nosen just när den river (om det överhuvudtaget är fysiskt möjligt) och att ge den en, som de flesta anser mild, negativ bestraffning, i form av en tajmout, är graduell. Både positiva bestraffningar och negativa sådana är just bestraffningar. Jag gick på om det i fundera redan för två år sedan, men fick i princip inget gehör för mina tankar alls.

Förstärkningar skapar beteenden.

Bestraffningar undertrycker beteenden.

Vi uppmärksammade det här i ridhuset i Fjugesta för ganska många år sedan och lade omedelbart om träningen för Oidipus. Det allra, allra viktigaste är glädje och självförtroende.

Man vågar ju knappt uttala det i belöningstränarsverige, men faktum är att det inte är speciellt många i Sverige som har lyckats lära s.k. "omöjliga hundar", läs i just det här fallet: terrier, något med hjälp av enbart positiv förstärkning och negativ bestraffning. För det funkar nämligen bara så där.

Bland annat detta tar Killion upp i artikeln i Clean Run. Känns som om vi tänker lite lika. Kan det bero på att vi är vana att jobba (och någotsånär lyckas) med s.k. ”omöjliga hundar”?

Sådana där hundar som inte tänker i termer av positivt och negativt, utan istället dag ut och dag in ställer livet på dess spets och undrar ”varför inte?” istället för att lite stilla undra ”varför då?” när de ser ett schysst rådjur att dra på.

Känner mig lite som en terrier ikväll. Undrar lite "varför inte?", liksom.

Varför inte bjuda in Jane Killion till Sverige?

Får ta mig en ordentlig funderare på det.

Men nu är det dags att gå och sova. Bara 22 timmar och 10 minuter kvar tills Camilla kommer hem från Bollnäs:)

Åh, så hon felas mig!

Bomba Bollnäs BK?

Varför inte?

Vet ni hur tråkigt det är att vara ensam hemma med en sjuk fru på väg med tåg till Bollnäs? Nä, trodde väl inte det.

Det kommer att bli ett väldigt, väldigt kort blogginlägg i fundera ikväll, för jag är totalt energilös. Jag vill att min fru ska vara här när det är fredagskväll och 14 grader kallt ute. Jag vill inte gå och lägga mig ensam uppe i sovrummet. Jag vill ha Camilla bredvid mig. Kunna sträcka ut handen efter henne och säga åt henne att för i helvete ge fan i att snarka när det är fredag och allt. Och framför allt vill jag inte vakna ensam tio i sex imorgon när Musen går igång nere i köket och är hungrig som fan.

Jag är kinkig ikväll. Känner mig ensam.

”Visst är det underbart att kunna leva på sin hobby?”

Så undrar jag lite sarkastiskt när jag släpper av Camilla på Örebro Central idag vid femtiden. Vi har haft 45 kvalitativa minuter tillsammans idag, jag och min fru. På dem åt vi varsin varm macka med färskstekta champinjoner kryddade endast med två klassiker – flingsalt och grovmalen svartpeppar. Sedan var det en snabb puss på perrongen och ett hastigt hejdå som gällde just den här fredagen.

Usch.

Och trots allt det där eländet så måste jag le. För… är det någon mer än jag som har läst Letter to the Editor i senaste numret av Clean Run?

I den nordamerikanska världen har man lite mer att tänka på än att ens allra, allra vackraste fru är på väg till Bollnäs.

Kim Kippel, agilitytävlande på andra sidan jorden, tackar en av sina agilityvänner, Ann Braue, världskänd för sina framgångar i agility.

Kim har drabbats av cancer och har svårt att betala sina vårdräkningar. Alltså ordnar Ann ett tredagarsseminarium i agility och låter vinsten gå till att betala sin vän Kims cancerbehandling. Snacka om att tänka utanför boxen och värna om verkligheten!

Det är så rörande. Och så långt ifrån den mainstreamade svenska agilityverkligheten man kan komma.

”Agility is my escape from the real world, but in reality it is my life.” (Kim Kippel, Clean Run, Vol. 16, No 1, January 2010, p. 82)

Och så funderar jag just mot bakgrund av detta lite stilla på att en gång för alla rensa upp i den mainstreamade, okritiska svenska Greg-Susanträsket-verkligheten och ta hit Jane Killion också. Bara för att känna henne lite på pulsen liksom.

För i det senaste numret av Clean Run går Killion nämligen rakt emot att uteslutande lovorda positiv förstärkningsträning. Killion vågar sticka ut hakan och slår ett slag även för negativ förstärkningsträning.

Jag håller inte med.

Än.

Inte riktigt.

Jag måste få tänka igenom det här.

Men jag tycker helt klart att det är dags att börja fundera i lite nya banor.

Utanför dubbelboxar och slavisk burträning á la Derrett-Garrett med andra ord.

Jag skrev igår på fejjan om att min fru har lärt mig att varje råtta har sin egen lukt och att man därför inte ska låta sig provoceras av folk som bara är avundsjuka på ett bra förhållande och kanske just därför (vad vet jag?) anonymt och i otäckt täckta ordalag undrar om det inte finns risk att man får fel mus i fällan om man lever som jag och Camilla gör.

Det är helt okej att vara avundsjuk och fördomsfull. Eller skämtsam. Jag kan ta ett skämt också. Om det kommer från någon som vågar vara sig själv och inte skickar anonyma mejl som handlar om att blanda ihop musarna. Hej och hå, vad Sverige är liberalt i homofrågor, liksom. Suck. Smäll på smäll. Bara för att man vill fånga en mus en gång för alla.

Jag gillrade alltså en råttfälla i köket igår kväll och hoppades på att fånga stormusen som ger oss oväntat och oönskat besök här på nätterna.

Ikväll landade följande film på Wasps profil på fejjan.

Vicket jälla skit, helt enkelt.

Filmen kommer från Susanne. Den är inte det minsta hemlig. Bara för jälla kul!

Och så påminner den där filmen mig om den där gruppen jag ville starta på fejjan för ett tag sedan, men som tyvärr aldrig blev av.

Va? Ni kommer inte ihåg vilken grupp jag menar?

Men...ähhh...kom igen nu, funderaläsare.

Gruppen Alla vi som älskar Musen, menar jag ju så helt solklart :-D

Ikväll tänkte jag lyfta på hatten för en väldigt, väldigt speciell person som gör stordåd för svensk agility.

För ungefär ett halvår sedan fick jag i uppdrag av AgIF:s styrelse att kontakta någon som kunde ta på sig att skissa på en supportertröja till förmån för det svenska agilitylandslaget. Det tog inte många sekunder att tänka ett väldigt speciellt namn i sådana här sammanhang.

Jag tänkte i princip direkt på Ingrid Wigur och www.tantiloop.se och fast det var lite läskigt, så bestämde jag mig genast å AgIF:s och svensk agilitys vägnar för att faktiskt våga vilja vinna för en gångs skull. Alltså författade jag ett mejl till Ingrid och frågade henne om hon kunde tänka sig att hjälpa till med skissandet.

Här har ni resultatet. Visst är det helt, helt fantastiskt?!

  

Det är så underbart med generösa människor som bjuder på hela sin yrkesskicklighet för en god saks skull.

AgIF kommer att sälja tröjor på tävlingarna under våren, så se till att ha med dig en hundring i kontanter, för det är vad en tröja kommer att kosta. Av detta går 25 kronor oavkortat till vårt svenska agilitylandslag.

De som ingår där tillhör mina allra, allra mesta idoler. Oj, så duktiga de är på att köra hund, de som är med i svenska agilitylandslaget. Jag blir alldeles varm i låren när jag ser dem köra.

Det fattar ni väl själva – att vi måste hjälpas åt att heja fram vårt landslag och att vi måste göra allt vi kan för att alla i laget ska ha så bra förutsättningar som möjligt att prestera på de stora mästerskapen. Eller?

Alltså – glöm inte den där hundringen. Ta med den på tävlingarna i vår.

Och ge för Guds, AgIF:s och svensk agilitys skull också Ingrid Wigur från Östersund en kram nästa gång ni ser henne.

För hon är guld värd för svensk agility. Och så kanske hon skissar på nya tröjor inför VM 2011 också. Om vi tillsammans ger henne en varm applåd.

Vem vet.

Ni som har följt med i den här bloggen ett par år vet säkert att jag var på väg mot en riktigt, riktigt bra karriär som längdhoppare. Jag hade såväl process- som resultatmål klara för mig och som ni kommer att se på filmen här nedanför så var Carolina Klüft min absolut största idol.

Jag tänkte ta er med på ett av mina träningspass nu. Den här filmen har legat på Youtube ett par år nu, så det förekommer inga nyheter, men jag behöver sätta en poäng här i bloggen ikväll. Alltså tittar vi nu snällt en gång på filmen, som förresten råkade bli en stumfilm. Skit i det. Jag säger i alla fall inget viktigt. Det ni ser i vänster hoppkant från er vinkel är en tumstock. Den ligger där för att jag ska kunna mäta hur långt jag hoppar. Alla tillsammans. Är ni med nu då? NUUU tittar vi!

Jag hoppas att ni ser vilken potential jag faktiskt hade, även om det första hoppet är ett övertramp och bilden är lite suddig ibland. Jag liksom bara lyyyyyfter och flyyyyyger genom luften. Fattar ni hur mycket träning det ligger bakom sådana där språng på nästan två meter. 1,93 hoppade jag just den där dagen, men sedan var det slut på det skojiga, för bara några månader senare fick de bära ut mig på bår från Behrn Arena i Örebro där jag hade varit och hoppat så att det stod härliga till.

Jag ville för mycket den där dagen på Behrn Arena. Jag försökte ta upp kampen mot dem som var mycket bättre än jag och som borde ha hoppat i en annan klass än jag, men i längdhopp är ju reglerna sådana att alla tävlar mot alla. Tjocka tävlar mot smala, stollar mot genier, korta mot långa.

Inte undra på att jag drar av mig hälsenan där på Behrn Arena den där jälla-skit-dagen när allt jag ville var att få visa för hemmapubliken hur långt jag kan hoppa alldeles av mig själv och utan hjälp utifrån. Jag ville visa att jag ägde. Att jag hade total bakdelskontroll och längderna i kroppen.

ZAPP! sa det då och så var min längdhopparkarriär över.

Det här hade kunnat sluta helt annorlunda om reglerna hade varit annorlunda. Det skulle så klart ha funnits en klass för dem som kan hoppa längd och en för dem som inte kan hoppa längd. Då hade jag hamnat i den lägre klassen och kanske inte hade behövt ta i så att jag fick men för livet. Jaja. Det är lätt att vara efterklok.

Och nu undrar ni så klart vart fan jag är på väg ikväll i fundera.

Det finns säkert en massa funderaläsare där ute som tror att det här inlägget handlar om längdhopp. Det gör det så klart inte. Det handlar precis som vanligt om mat, sex eller agility och ikväll är ämnet agility, för det pågår ju en regelrevidering som ni säkert vet. ARG har samlat ihop åsikter som kommit in från distrikten och nu finns ett förslag till nya regler. Jag har redan berömt ARG för deras arbete i fundera, så jag behöver inte göra det en gång till, men det finns en sak som verkar ha hamnat lite mellan stolarna.

Det gäller om vi ska ha fler än tre storleksklasser i agility. Principen bygger på längdhopp fast på höjden, skulle man kunna säga. Företrädarna för att det ska bli fem storleksgrupper istället för som idag tre, anser att alla hundar inte kan eller borde tvingas att hoppa lika högt och att det i nuläget är allt för många hundar som hoppar för högt i förhållande till sin mankhöjd.

Jag ska hålla mig neutral i den här frågan, och låta er bilda er en egen uppfattning, men jag vill att ni tar ert agilityansvar och åtminstone går in och läser under nedanstående länk:

http://namninsamling.com/site/get.asp?fem_storleksklasser_i_agility

En skillnad mellan längdhopp och agility är ju att längdhoppande människor kan bestämma själva hur långt de vill hoppa – förutsatt att det sker en förändring av klassindelningen i längdhopp, alltså, så att det inte går som för mig – medan hundarna knappast har något att säga till om när det gäller hinderhöjder i agility.

Nåja. Oavsett om man är människa eller hund så är det viktigt att hålla sig i form och att få tillbringa tid med dem man älskar. I vår flock har vi en regel som säger att varje hund ska ha en viss dos av egentid med i första hand Camilla. Precis som varje vinter har min fru vänt ut och in på kalendern för att lyckas pressa in ett pass egentid med varje hund under de veckor som det är för mycket snö för att man ska kunna gå i skogen och variera promenaderna.

Idag var det dags för Odysseus att få sitt första pass egentid. Det skedde i form av simträning på Örebro Hundrehab. Friskvård för hund, alltså. Det går väl så där med simtekniken, men titta på den här lyckliga ett år gamla borderterriern.

”Odysseus!” vrålar jag från nedre plan.

Vi har precis kommit hem från hans första simpass på Örebro Hundrehab. Jag ropar och ropar, men ingen hund kommer.  Till slut börjar jag undra om jag har glömt honom ute, så jag öppnar dörren och skriker igen. Ingen hund kommer.

Jag har precis för mig att jag såg honom pipa upp för trappan, så jag bestämmer mig för att gå upp och se efter varför han inte kommer när jag ropar.

Jag hittar honom i badkaret.

  

Med Musens röda plastdrake i käften…

Man upphör aldrig att förvånas. Nancy vill ha mer sex i fundera. Det är i och för sig inte så underligt, men… halvsex på morgonen en vanlig blåtisdag, medan hon sätter dit ekobrottslingar samtidigt som hon sätter kaffet i halsen av besvikelse över att fundera den 26 januari 2010 inte innehåller ens tillstymmelsen till sex. Jag säger då det. Alla är vi olika. Eller som jag skrev i kommentaren till gårdagens inlägg. Var och en blir salig på sin fason.

Det är tydligen skillnad på att sätta dit ekobrottslingar och att vara lärare i terminsstart. Jag hinner inte ens ge mig själv en klapp på kinden när det är terminsstart. Att få till lite rufs-tufs-tufs-rufs med min fru känns som en omöjlighet just nu. Det är likadant varenda vecka 4. Varje år.

Nä. Tacka vet jag vecka 25. Året är 2010. Då jälla blir det åka av, för jag fick just idag reda på av min fru att vi kommer att stå parkerade med husbilen i norska Trysil då. Camilla ska hålla handlingskurs där över midsommar 2010 och jag får följa med om jag vill.

Det känns som om det där är något jag verkligen, verkligen vill. Dels gillar jag generellt Norge och framför allt norska, ett av världens allra vackraste språk. Och så vill jag ju gå på Nancys linje också. Ni vet överslafen. Det enda som är riktigt, riktigt kul med husbilen. Och dessutom supergratis. Endast den egna fantasin sätter gränserna, om ni förstår vad jag menar med det.

Vecka 25 år 2010. Den brundinska husbilen. Jag ger er en inblick. Inifrån. Helt privat. Exlusivt för funderas läsare. Så här är det. I verkligheten.

”Kom hit.”

”Nä. Jag bloggar.”

”Sickan. Kom hit för i helvete.”

”Jaja. Snart. Jag måste bara sätta punkt först. Deine Liebe klebt. Du gehst mir auf den Geist.”

Det där sista menar jag så klart inte. Det flyger helt okontrollerat bara ur mig. Jag har helt klart lyssnat lite för mycket på gamla Herbert-Grönemeyer-klassiker på Spotify de senaste veckorna, från vecka 4 år 2010 och framåt mot målet vecka 25 i norska Trysil år 2010.

”Nej, du kommer hit nu. För i helvete, Sickan.”

Camilla väljer att bortse från Grönemeyerkommentaren. Hon vill ha mig nu. På studs, liksom. Verkar nästan som om min fru är lite sugen.

Och mot min vilja, så känner jag hur jag liksom i slowmotion sätter punkt och slutar blogga. Jag klättrar upp i överslafen och kryper tätt, tätt intill min fru.

Fast jag har en hel massa mer som behöver komma fram här just den där kvällen vecka 25 i Trysil. Typ vilka alla är som har anmält sig till Lisakursen. Och vilka greggisar som vill gå för Jan-Egil och Jenni.

Jaha. Någon mer än jag som redan har insett att vecka 25 år 2010 bara är en önskedröm?

Och trots detta längtar jag så att jag kan dö till vecka 25 år 2010.

I norska Trysil.

Shitt, vad mysigt det kommer att bli!

Ja. Man upphör aldrig att förvånas. Fast sedan tänker jag att det ju ändå är sunt på något sätt. Det verkar när man betraktar deltagarlistorna till Lisakursen i sommar som om fler och fler tar sitt förnuft till fånga och inser att agility är en sport som utvecklas.

Om du är i en situation som du inte gillar – skapa omedelbart en ny, bättre, en som du trivs i.

Så där verkar i alla fall en del kursdeltagare ha tänkt, för när jag ser deras namn på kurslistorna, så blir jag väldigt, väldigt glad. Duktiga, kompetenta agilityförare som nu äntligen helt klart har insett att det finns annat på plan än uteslutande bakom- och framförbyten. Och offensiva stopp eller vad det nu kallas för. Ursäkta, men vilken total galenskap. Agility går på tid. Inte på offensiva stopp. Faktiskt.

Jaja. De här förarna är inte de enda som blandar ihop systemen totalt. Idag fick jag gå in i en privat blogg och skapa lite reda i oredan som uppstått där. Någon undrade varför det inte finns någon information om Lisakursen på Byrackarns hemsida. Det är inte alltid lätt att hålla reda på mig och Camilla privat och mig och Camilla i föreningsvärlden, men så här är det nu en gång för alla:

Byrackarns vill mest av allt i världen få hit Jan Egil och Jenni. Vi vill kunna erbjuda våra Byrackor en prisvärd kurs för två av världens allra bästa agilityförare och till hjälp har vi SISU Örebro som står för en del av kostnaden, så att så många som möjligt ska kunna delta till ett humant pris.

Först i kön står de Byrackor som hjälpte till med att organisera Byrackarns deltävling i Folksam Cup i mars 2009. Därefter kommer vi att fylla på med övriga intressenter. Det här initiativet har jag och Camilla tagit som aktiva i svenskt föreningsliv. Vi är stolta över att inte tjäna ett enda öre på det privat.

Men sedan har vi ju den där konkurrerande verksamheten i form av vårt profitbolag Apropå Hund då. Det är Apropå Hund som tar hit Lisa i sommar. På Apropå Hund elitsatsar vi. Jodå. Jag vågar påstå det, utan att vara rädd för repressalier, även om det så klart är fult och fel att elitsatsa i mellanmjölkslandet Sverige. Jag skiter blankt i det. Om jag måste fejka och skriva att jag inte är ett dugg intresserad av om Camilla vinner eller inte i min egen blogg så kommer jag omedelbart att lägga ner fundera. För jag bryr mig. Jag vill att Camilla vinner. Jag står för det, även om det är fult.

Alltså: På VM 2009 i Dornbirn såg jag en person som kan köra agility så att det ryker. Utan offensiva stopp och annat ovidkommande crap. Den personen ska min fru gå kurs för. Det bestämde jag mig för redan efter det inledande hopploppet på lördagen. Alltså tar jag hit personen i fråga. Sedan fyller vi upp platserna med dem som anmält sitt intresse först och som dessutom har grundläggande kunskaper i blindbyten och jaakko.

Så enkelt var det med den saken.

Men vet ni vad det bästa av allt är med det här?

Att det finns möjlighet att gå Lisakurs utan hund! Häng på nu Närkingar! Ni kommer att lära er massor bara av att stå på sidan om och titta. Kolla bara på mig – jag är ju världens mesta agilitybesserwisser och jag har blivit det av att just stå vid sidan av plan under femton års tid och bara kritiskt kolla in hur Camilla rör sig där ute på banan.

”Nu gick du inte tillräckligt nära hinderstödet! En gång till. Ta om från nian!”

Så skrek jag exempelvis igår i BUA-Hallen på Orust där vi tränade ihop med några kompisar. Camilla missade en jaakko efter hinder elva i BUA-Hallen och jag såg det så klart. Så jag gapar att hon måste göra om manövern. Jag propsar på det. Annars agilitydör jag, känner jag. Det måste bli rätt. Och det ska gå fort. Camilla ska köra utan offensiva stopp. Offensiva stopp, läs: i mina ögon total agilitygalenskap.

Ja, ni ser ju själva. Det är fan inte lätt att hålla reda på Byrackarns kontra Apropå Hund. Och ännu svårare verkar det vara för en del att bestämma sig för om agility går ut på att springa som fan eller att stanna och tro att man är offensiv stup i kvarten.

Jag orkar inte bry mig om det där mer ikväll.

Däremot vill jag slå ett slag för två saker här i min alldeles egen blogg just ikväll.

1. Se till att anmäla er till Lisakursen utan hund! Vi kör så att det ryker ute på Byrackarns plan den 9-10 juli 2010. Jag har inget hundraprocentigt pris just ikväll, men räkna med en tusenlapp plus-minus 10 procent för två dagar. Eftersom jag själv tyvärr har alltför dåliga grundkunskaper i typ alla byten, så kommer jag inte att vara med på kursen. Däremot är jag ganska okej på att laga mat, så om vi inte blir allt för många utan hund, så kommer det även att finnas möjlighet att få beställa fika och lunch under kursdagarna. Ni behöver alltså inte tänka på något alls – bara kom hit och njut av förstklassig agility och (förhoppningsvis) okej mat. Intressant? Mejla mig på gbu@du.se, så kommer du med på vår internlista och får löpande information om kursen.

2. Ni har just fått lön. Se omedelbart till att anmäla till Byrackarns tävling den 6 februari i Brännebackens ridhus. Vi kommer att servera fika och spela sprattelmusik på banvandringarna. Dessutom finns det en skojklass. Och man får själv välja om man vill springa eller stanna och låtsas vara superoffensiv stup i kvarten.

  

Inbjudan hittar ni här:

http://www.byrackarns.com/inbjudan/inbjudan_100206.pdf

Varmt, varmt välkomna, allesammans!

Slutligen. För både Lisakurs och Byrackarntävling gäller följande:

ABSOLUT INGET GRUS I AGILITYMASKINERIET! VAD FAN VÄNTAR NI PÅ? NU KÖR VI!

Någon som märkte att vi just tillsammans skapade en situation som vi alla trivs i? En helt ny, spännande situation?

Bra. För då är vi nämligen överens.

Det gäller att ständigt, ständigt tänka nytt. Långt, långt, långt bortom dubbelboxen, liksom.

Och så måste jag förtydliga en sak här ikväll också. En del funderaläsare verkar tro på att det här är min blogg och att det är jag som ska ta över den där fuskhunden från Gränsvallarens kennel. Hera hette hunden visst, tror jag.

Bara så att ni vet.

Hera är Camillas hund. Jag kommer inte att tävla i largeklassen med Hera.

Och Hera kommer precis som våra terrier och vår sheltie att hållas långt, långt borta ifrån dubbelboxar, meningslösa "burlekar" och "foundationträning för bakombyten".

Okej. Vi har tagit in en ny ras i Team Brundin.

Men det betyder inte att vi har bytt åsikt i hundträningsfrågor. Vi kör på det vi tror på och hoppas att det går vägen.

Det är första helgen i maj 2008. Gävle BK. Camilla och jag har just ställt på husbilen och Camilla sätter dessutom dagen till ära Team Brundins nya bt Ottercap Blue Rain på startlinjen. Det är inte ofta som largeförarna vallfärdar till klass I small. Den här morgonen gör de det.

För Team Brundin har en ny hund på gång. Camilla vinner båda ettorna med Kebban den där dagen 2008. Och det är för jälla jobbigt att sätta ner en riktig hund på plan, för man får så förbannat mycket förväntningar på sig. Jag har så klart försökt skona Camilla genom att inte blogga om riktiga hundar, riktiga förare och annat ovidkommande, men det hjälper tydligen inte, för publiken kommer ändå. Man vill kolla in hur det har gått med träningen av den nya hunden.

”Nu ska vi se om han är lika bra som du skriver i fundera”, sa Eric den där dagen i maj 2008.

Jag svarade inte, för jag mådde intensivt illa, minns jag. Men jag tänkte så klart att om Eric hade haft en hund att starta i samma klass den där dagen, så hade han fått bövelen storstryk av Camilla och Kebban. Oavsett hur illa jag mådde. Jag mår alltid illa när Camilla startar. Det beror på att jag bryr mig väldigt mycket om hur det går för Camilla och våra hundar. Och sedan minns jag också att jag tyckte att Eric var lite underlig. För han verkade tro att jag i fundera plitar ner saker som jag inte har några som helst belägg för. Som att Kebban inte skulle vinna till exempel. Det finns ju liksom inte att Kebban inte vinner. Inte i fundera i alla fall.

Det är lika jobbigt varenda gång som Camilla startar en ny hund. För även om man är stensäker på att hunden så klart kommer att vinna, så kan det ju faktiskt finnas någon konkurrent som är strået vassare. Det man inte kan påverka blir man osäker av. Lika bra att förtränga den tanken innan jag ens tänkt den. Så där – borta. Och så har jag Kebban och Camilla på näthinnan igen. De är så fina tillsammans. Min vackra, vackra agilityfamilj!

”Bra! Vad skojiga ni är! Ös på!” vrålar jag till Camilla och Kebban på framhoppningen före första start.

För jag tror stenhårt på Camilla och Kebban. Vi tillhör ju liksom samma flock.

Några timmar senare stod jag framför resultatlistan i hoppettan small på Gävle BK. Längst upp stod det Ottercap Blue Rain ”Kerberos”. Borderterrier. Camilla Brundin. Örebro BK.

Det var skön läsning för en väldigt, väldigt stolt coach, som genom att berätta för alla konkurrenter runt omkring att Kebban vann hoppettan med tio sekunder till godo på tvåan ytterligare stärkte sin frus position inför första start i agilityettan. För det är ju klart att om man som konkurrent får höra att Kebban är överlägsen blir lite osäker på sin egen förmåga.

Camilla gjorde sitt jobb på plan den där dagen 2008 i Gävle och jag gjorde mitt på sidan om plan och i fundera. Det var just därför Eric blev lite halvt illa åtgången i fundera just den där kvällen. Han behövde nämligen taggas ner lite, tyckte jag. Han försökte med sina pudlar och andra agilitygranater rensa upp i Team Brundins borderterrierträsk.

Detta misslyckades komplett den där minnesvärda dagen 2008. För Camilla vann både agilityklass I och hoppklass I med Kebban. Och sedan vägrade hon att tjura ihop i agilitytrean med Oidipus (salig vare hans vackra minne). Hon vann den klassen också.

Mer detaljer för er som vill fördjupa er i den 1 maj 2008 finns här:

http://fundera.bloggagratis.se/2008/05/01/

I förrgår tillkännagav Team Brundin officiellt att vi har bestämt oss för att ta ytterligare ett steg i utvecklingen. Vi vill prova något nytt, helt enkelt. Vi har fått förmånen att köpa en liten Hera, som vi kommer att anstränga oss till vårt yttersta för att ta så väl hand om som vi bara kan.

Vi vill byta de riktiga hundarna mot en fuskhund med andra ord. Eller så vill vi bara komplettera de riktiga hundarna med en fuskhund. Det är ingen mer än lagkaptenerna i Team Brundin som riktigt vet vad vi har i sikte här, men trots detta så bryter helvetet löst i funderas kommentarer. Lala får massor av skit. Och Camilla får massor av gratulationer.

Det här visar på en enda sak. Allt. Precis allt går att missförstå.

• Bla, bla, bla – kul med en ny stjärnförare i largeklassen.
• Grattis, Camilla, till en mycket bra ras.
• Och jag säger bara GRATTIS till lilla Hera och nu får verkligen Large konkurrans av en mycket, mycket duktig förare, kul, kul, kul!!!
• Blir superkul att träffa dig Camilla i large-klassen! Tycker beslutet att utöka flocken med en BC är supersmart då du som förare kommer utvecklas ännu mer av att få jobba med en för dig ny ras och du kommer bli om möjligt ännu mer uppbokad för kurser etc! :-D

Ja, så där håller det på precis hela tiden.Jag fattar faktiskt inte riktigt hur ni tänker, funderaläsare. Eller så är felet med er att ni helt enkelt inte är läskunniga. Låt mig göra några förtydliganden:

Är fundera min blogg eller Camillas?

Just det. Rätt. Fundera är min blogg.

Är bc en fuskhund eller en riktig hund?

Bra. Rätt svarat en fuskhund, som redan kan allt. Man bara sätter ner den på plan och säger till den att läsa nummerskyltarna och ta hindren i rätt ordning.

Är jag en riktig agilityförare eller en fuskförare som inte ens uppbringar tillräckligt med vett för att rida på min frus framgångar utan bara kritiserar agilityverkligheten från sidan av plan.

Just det. Jag är tidernas fuskförare.

Jag tänker ställa en sista kritisk fråga i fundera (MIN blogg) ikväll. Den kommer här:

Varför i helvete tror precis ALLA att vi har köpt en fuskhund till Camilla?

Det är ju så klart jag som behöver Hera för att ta mig någonstans i klass III.

Camilla har redan bevisat tusen gånger om att hon klarar sig fan så bra ändå. Utan fuskhund.

Det finns en sak som jag är väldigt bra på här i världen.

Jag är specialist på att sticka huvudet i sanden. Jag bara stänger av, liksom. Och nu verkar jag ha smittat min fru också. För den senaste veckan är det här beteendet just det som vi har hållit på med allra mest.

Och nu tänker jag fortsätta med att sticka huvudet i sanden en stund till och ge er världens bästa salladsrecept.

Ni behöver följande:

• 1 påse provencalsk blandsallad
• 2 paket bacon
• 1 limpa franskt eller grekiskt lantbröd (nygräddat)
• 1 rödlök

x

x

x

x

x

Gäsp.

Shitt, vad tråkigt det här är. Inte fan vill ni ju läsa om blandsallad när det är fredag och allt. Ni vill så klart läsa vidare om varför jag tänker fortsätta med att sticka huvudet i sanden en stund till. Tja. Anledningen till det är ganska enkel, faktiskt.

Det är fredag. Ute är det mörkt. Jag har något att bekänna. Men jag vet inte om jag vågar, riktigt. Hade nog behövt ladda batterierna med lite vuxenmys för att våga erkänna vad jag och Camilla har ställt till med.

Och just när jag tänker den tanken, så inser jag att det fan ändå är bättre att fortsätta med att sticka huvudet i sanden. Ni vet ju hur tjejer funkar. Ikväll står jag inför två val.

1. stick huvudet i sanden

2. stick huvudet i röda havet

Eller så kan jag helt enkelt välja att komma ut. Det är så klart också ett alternativ.

Ja. Om vi skulle återvända till det där receptet som vi tillsammans gick igång så in i helvete på i början av inlägget då. Alltså, ni kör ner den provencalska blandsalladen i salladsskålen. Sedan skär ni upp tomater i tunna skivor och lägger längs kanten. Blanda inte med salladen förrän precis före servering, för då blir salladen zaggig.

x

x

x

x

x

Gäsp.

Bäh!

Oj. Förlåt.

Bah! menar jag.

Camilla och jag har gjort det igen. Handlat lite för snabbt för att det ska vara riktigt sunt. Vi pratade löst om det förra veckan – bestämde oss en dag senare – om sju veckor är det dags – fy tusan, vilken flax!!!

Vi har behövt den här veckan med huvudet i sanden för att riktigt inse vad vi har gjort. Besinna oss. Hitta tillbaka till varandra och vårt gemensamma lugn. Tillbaka till harmonin, koncentrationen och samarbetet. Allt det där som kännetecknar Team Brundin.

Ikväll känner vi att det är dags att komma ut tillsammans i fundera och hälsa vår nya familjemedlem välkommen in i gemenskapen. Så välkommen till oss när du har vuxit till dig lite mer, liten Hera!

  

Åh, så skönt det är att äntligen ha fått komma ut ur garderoben efter en hel vecka med huvudet i sanden!

Hunden kommer från Gränsvallarens kennel. Och de föder inte upp bt…

/Team Brundin

Helvete vad jobbigt det här är. Jag har kliat upp ytterligare tre sår på min fulländade kropp som i vanliga fall kan precis allt. Utom att klia (och springa agility) då, tack och lov. Nu har kroppen lärt sig att klia och jag vet inte vart jag ska ta vägen för att komma undan och få den att sluta upp med det här oönskade beteendet.

”Sickan, snälla, kom och lägg dig nu”, säger Camilla tio över tio. ”Vi tar ett bad och sedan går vi och sover.”

Jag går med på badet. Kryper ner bredvid Camilla i badkaret och myser av närheten och det varma vattnet. Men sedan är det slut på allt det vackra, för tretton över tio när jag går upp ur badet börjar kroppen klia igen.

Jag känner direkt att jag inte kommer att kunna gå och sova. Fast Camilla tydligen har bestämt sig för att hon vill somna bredvid just mig och ingen annan ikväll.

”Vi bara jobbar och jobbar, Sickan. Kan vi inte somna ihop ikväll? Snälla, kom och lägg dig bredvid mig. Jag kliar dig på ryggen om du vill.”

Så säger min fru på övre plan i slutet av januari 2010. Lannafors. Närke.

Det gör oerhört ont att säga nej till en sådan uppenbar invit. Även efter snart 20 trogna, kärleksfulla år tillsammans.

För det är nämligen en nåd att få sådan kärlek och ett brott att låta den gå. (Lisa Ekdahl, en av mina absoluta textidoler och en av dem som förser mig med meningsfull poesi som får mig att orka vidare i vardagen.)

Och så tackar jag till slut just därför ändå ja till den där inviten från min fru. När jag har fått tänka efter lite i lugn och ro.

För man måste ju faktiskt inte endast somna ihop bara för att man går och lägger sig i princip samtidigt. Det räcker ju gott och väl om man tycker samma sak om samma sak, liksom.

Till 100%.

Då sover man gott tillsammans.

Om man ska tro det som står ute på fejjan, så tog det knappt fyra timmar att fylla tio kursdagar för Frick sommaren 2010 i Sverige. Många är glada att de har lyckats få en plats. Andra är ledsna över att de har varit för sent ute. Typ ett halvår i förväg. Dålig framförhållning? Nä, jag tycker nog inte riktigt det.

Snarare är det nog så att det är dags för lite nytändning inom svensk agility. Om man vill vara en vinnare, så gäller det att umgås med vinnare. Så är den krassa verkligheten. Just därför bjuder Apropå Hund HB, Alfa Hundcenter och Finnbogården in Lisa Frick till Sverige sommaren 2010.

Och innan vi ens nästan har gjort det så startar det en terminologidiskussion ute på fejjan. Johanna som är doktorand i tyska vid SU leder det hela genom att bilda nya, vackra, tyskinspirerade agilityord.

Nej, vi snackar inte ”issues”, ”foundation”, ”proofing”, ”offensiva stopp” eller för den delen ”decel” här ikväll.

Istället för att koncentrera oss på gammal skåpmat och uttjänt terminologi ser vi framåt i fundera.

Världsmästarlisa tycker att det är helt otroligt att hon fyller sina kurser i Sverige på fyra timmar. Jag ser det som en självklarhet. I likhet med Johanna och andra som driver agilityutvecklingen i Sverige framåt.

Vi håller just på att skapa oss en egen terminologi. Och den är på tyska. Kolla följande citat från fejjan ikväll här:

Johanna: Kein Wunder bei der Werbung... Schweden ist frickisiert worden:-D

för 16 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: Sverige har frickiserats.)

Lisa: frickisiert :-D

för 16 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: frickiserats:-D)

Johanna: Tolle Wortbildung, ne?

för 16 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: schysst ordbildning, eller?)

Lisa: "Wir laufen frickisch, ok?" :-D

för 14 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: Vi springer frickst, eller?)

Camilla: Klaro - wir laufen frickisch!

för 7 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: Klart att vi springer frickst!)

Lisa: Na, dann zieht die schnellen Schuhe an :-D

för 7 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning för 3, 50 spänn ordet om vi snackar vita översättningar med f-skattbevis alltså: Dra för i helvete på er de snabba skorna :-D)

 Johanna: Die frickisierten Schweden rennen frisckisch!

för 6 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning: De frickiserade svenskarna springer frickst.)

Lisa: jetzt wirds langsam kompliziert und zungenbrecherisch :-D

för 4 minuter sedan

(UG:s gratisöversättning som till viss del överensstämmer med originalet: Nu börjar det bli lite väl lisafricktungvrickeriskthärifundera :-D)

Fy fan, vilket trams och onödigt ordbajseri det är ute på fejjan precis hela tiden typ. Och så fortsätter folk dessutom att rösta i omröstningen på fundera också. Det är just i skrivande stund  under 20% som vill att fundera ska vara en mellanmjölksblogg. Funderar allvarligt på att återgå till min ursprungliga profil.

Att sluta upp med att pseudoöversätta gratis och ge fan i att vricka tungan på låtsas i min alldeles egen blogg.

Och att istället skriva ner det jag faktiskt tänker och ser. På riktigt.

Använda min egen terminologi liksom. Och följa min alldeles, alldeles egen ordföljd.

Undrar just hur fan det skulle bli.

Protester från svagmagade?

Jätteantagligen.

Suck. Livet är trist. Ingen spänning, liksom. Bara mellanmjölk.

Det är lite dött här i fundera just nu. Det beror på att det är terminsstart. Alla som är lärare vet vad det innebär. Idag har jag jobbat åtta till åtta för att hinna med allt. Trots att jag känner mig halvfebrig och lite hängig. Dessutom har jag några underliga utslag som gör att jag har kliat upp stora rivsår på händerna, halsen och skulderbladen. Jag ser hemsk ut. Räknar med att det blir soffan för mig i natt, för som jag ter mig ikväll gör jag mig verkligen inte bra i den äktenskapliga sängen bredvid min allra vackraste fru som självklart glöder som Afrikas stjärna mellan lakanen.

Så – vart vill jag komma ikväll då? Jo, jag vill komma fram till att jag nog hade kunnat sätta fingret på både det ena och det andra här om inte om hade varit.

Det är nämligen inte alla som uppskattar den sylvassa precision jag har i mina antaganden. De blir inte överlyckliga över att någon vågar prata öppet om saker och ting. De vill inte ha fler UG:s. Och tydligen inte heller förändringar om man ska tro en av dem som kommenterat här för inte så länge sedan.

Nej. Jag håller mig till mellanmjölk ikväll.

Men om jag inte hade gjort det så hade jag kanske valt att skriva om något av följande ämnen:

• ARG:s förslag till regelrevidering. Jag har så klart en tydlig åsikt om detta. Och jag instämmer inte med den f.d. norska landslagsledarens åsikter. ARG har inte tagit fram Kalle-Anka-regler för svensk agility. ARG har försökt läsa av vad distrikten har tyckt och sedan sammanställt detta. Jag tycker att ARG har gjort ett bra och seriöst arbete med regelrevideringen. Att det sedan finns saker som man inte håller med om betyder inte att det är Kalle-Anka-regler. Och nu är det säkert någon som anser att jag har hängt ut Peter Holmberg bara för att jag har en avvikande åsikt i den här heta frågan. Det må i så fall vara hänt.

• AG Etik:s förslag till etisk policy. Det klagas och klagas. Själv tycker jag att AG Etik nu har tagit till sig av den massiva kritik som med all rätta riktades mot dem. Det nya förslaget är tusen gånger bättre än det gamla. Och hundra gånger sämre än det hade kunnat vara om man hade låtit några fler som kan etik ingå i gruppen. AG Etik har tagit ett jättekliv från att tala om ”etiska regler” till att nu istället koncentrera sig på att formulera en ”etisk policy”. Hatten av för AG Etik ikväll, anser jag. Till och med mitt resonemang om ”rent spel” kom med. Jo, jag tänker ta åt mig äran av det, för det var jag som hänvisade till RF:s styrdokument i etiska frågor Idrotten vill. Det var jag som var jobbig och tyckte att dåvarande AG Etik skulle bytas ut komplett. Jag orkade aldrig följa upp vad som hände efter det. Men jag skrev Närke distrikts remissvar och fick med mig SBK Närkes medlemmar på mitt resonemang. Idag är jag stolt över det. Tillsammans fick vi till och med bort delar av sexmånadersregeln. Den som innebar att man skulle spionera på vem som låg med vem i fasta sexmånadersintervall. Något så urbota dumt.

• Frickfeber. Ojojoj. Nu börjar jag närma mig ett ämne som bränns. Det finns många som fortfarande vågar vägra vinna som kan ta illa upp nu, men jag måste ändå rapportera från verkligheten. Det är ju så jag gör. Det råder total Frickfeber för tillfället. Jag skulle kunna skriva om att det är en sabla tur att Apropå Hund får draghjälp av Alfa Hundcenter och Finnbogården för att kunna garantera så många som möjligt plats på kurser för Lisa Frick i sommar. Som planen är nu, så kommer hon att vara i Sverige i nästan två veckor. Apropå Hund HB, Alfa Hundcenter och Finnbogården samarbetar kring det hela och kommer att kunna erbjuda sammanlagt tio kursdagar med världsmästaren i agility 2009. Intresset är minst sagt massivt. 60 deltagare med hund är redan inbokade på tre kursorter. Hur många som kommer till utan hund är inte klart än, men OJOJOJ vilken agilityfest det blir i Sverige sommaren 2010!

Det är nästan så att jag redan kan höra hur löven spricker. Man riktigt känner hur agilityvåren 2010 bryter ut på allvar. Det knakar och rister. Snart är det SM i Karlstad. Sedan kommer Lisa.

Jag drömmer om agilityvåren 2010 redan ikväll, fast jag är febrig och inte alls mår bra.

”Aj som fan!”, säger jag just därför till Camilla när hon nyper mig i bröstvårtan uppe i husbilens överslaf sen april 2010. Klockan är tjugo över sex och fåglarna sjunger redan som fan.

Agilityklass III large startar klockan åtta. Jag måste se den, annars dör jag, känner jag.

Söderköpings BK. Jag ligger helt tydligt på rygg i husbilens överslaf och har lite, lite ont i höger bröstvårta. Känner mig som en fyrvägskorsning på Söderköpings BK:s parkering i april 2010. Superöverkörd. Ibland är det härligt att ha lite, lite ont och känna sig sensuellt överkörd av sin fru. Bara för att veta att man lever liksom. Och för att agilityklass III large startar om i princip ett agilityögonblick som det bara inte GÅR att motstå. Man måste bara upp, liksom!

”Sluta fåna dig, Sickan. Det gör helt enkelt ont när knoppar brister”, säger Camilla därför och sedan nyper hon lite till i bröstvårtan där på Söderköpings BK:s parkering. Hon vet att jag vill vårvakna och dra igång sommaren 2010.

Bajamajan är tre meter bort. Härligt.

Igår var det terminsstart 2010 på Högskolan Dalarna.

Jag väljer att se förbi det och istället se framåt.

Jag ser fram emot att bli brutalt naket och samtidigt varmt kärleksfullt nupen i bröstvårtan av min fru på Söderköpings BK i slutet av april, ser fram emot ARG:s vidare och förhoppningsvis även fortsättningsvis utmärkta arbete, ser fram emot AG Etiks slutrapport, ser fram emot den stundande Frickfebern som kommer att inta svensk agility i början av juli 2010.

Och det bästa av allt är att känslan är ömsesidig. För igår kom det här från Lisa i ett mejl.

Liebe Grüße und schade dass es noch so lange ist :-D Lisa

Normalt sett tar jag 3,50 exkl. moms per översatt ord tyska - svenska, men ikväll får ni en gratisöversättning direkt  här i fundera. Bara för att det snart är AGILITYVÅR 2010!

Vänliga hälsningar och bara synd att det är så länge kvar tills det är dags:-D Lisa

Vi har haft gäster här ikväll, så jag hinner inte blogga, men jag lägger ut lite bilder från träningen idag.

"Tyvärr" är det bara bt på filmerna, för när det blev Dorrans och min tur, så tog batteriet slut.

Suck.

Camilla och Odysseus:

Camilla och Kebban:

Camilla och Musen:

Så där. Nu har ni något att titta på.

Jag lagade just gratinerad hummer till min fru.

Det var enkelt. Först delade jag hummern i två bitar och gröpte ur innehållet. Detta blandade jag sedan med 100 gram äkta smör, 2 msk konjak, cayennepeppar, ½ msk färsk dragon och lite svartpeppar. Och så ploppade jag tillbaka alltihop i hummerskalen. Innan jag satte in det hela i ugnen klyftade jag fyra kronärtskockshjärtan och öste dem med jämna mellanrum med det smälta konjakssmöret.

Och så skivade jag upp fyra skivor grovt valnötsbröd också. På detta la jag skivade körsbärstomater, färsk persilja, grovhackad vitlök, lite färsk timjan och en nypa flingsalt. Allt utblandat i en halv deciliter olivolja. Toppat med en skiva chevréost. In i ugnen med alltihop, tio minuter på 200 grader tills brödets kanter är krispiga och tomaterna börjar vattnas.

  

Gissa om min fru var nöjd med maten? Hon stengillade den.

Värre är att jag har blivit hotad ute på fejjan. Hanna, som är snut, hotar med att komma en dag för tidigt på middag. Det står att jag ska kolla ut genom fönstret. Om det  är en bil med blå saftblandare där ute, så betyder det att snutarna vill ha gratinerad hummer.

Och om jag inte levererar så kanske jag hamnar i finkan. Så står det i och för sig inte på fejjan, men jag kan väl dra mina egna slutsatser.

Det är ju ungefär lika illa som om jag inte skulle fixa till den där oxfilén på exakt 58 grader imorgon kväll när polisen faktiskt kommer hit på middag. Fattar ni hur nervös jag är inför detta stora?

Finkan heter förresten Knast på tyska.

Vilket osökt får mig att börja tänka på världsmästarlisa. Det kom ett mejl från henne ikväll. Hon vill gå en snabbkurs i svenska och de tre första orden hon vill lära sig är följande:

Lauf!

= Spring!

Schneller!

=Fortare!

Eng!

=Tajt!

Enligt världmästarlisas egen utsago är just de här tre orden hennes absoluta älsklingsord.

Det känns som om jag är väldigt, väldigt nära Lisa Frick rent teoretiskt ikväll, men bara för att vara på den säkra sidan skickar jag ändå på ett sista mejl.

”Lauf, schneller und eng = alles oki. Aber, wie übst du eigentlich die Doppelbox?“

Så skriver jag.

Sedan är det döden på mejlen i flera timmar. Inte ett ljud från världsmästarlisa.

Inte förrän för tjugo minuter sedan kom följande entydiga och fullständigt självklara meddelande:

Doppelbox? Was meinst du?