ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Så där låter det när vår sheltie far genom luften efter en olovligt stulen halv gaffel bombarrisotto ikväll. Hon har nämligen inte lärt sig det som bordrarna får lära sig från valpben. Att all mat som ramlar på golvet är min och Camillas mat. Så när det ramlar ner en halv gaffel bombarrisotto på vardagsrumsmattan tio över sex så är Dorran där och kniper godbiten. Sedan är hon sig inte riktigt lik på hela kvällen.

ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Det var meningen att jag skulle ha varit på jobbet i Falun idag, men när jag kommer till Örebro Central så visar det sig att det stormiga vintervädret har pajat en växel i Hallsberg. Tåget är inställt och jag får ta med mig min dator och åka hem igen. Camilla kommer och hämtar mig.

”Du”, säger jag till Camilla vid halvåtta ikväll när dagen har gått utan att jag har varit i Falun och när jag äntligen har kommit ner från toan och vilat mig lite.

”Ja.”

”Det är smärtsamt mycket bombarrisotto kvar i kastrullen.”

”Ja, jag gjorde en rejäl laddning, så räcker det till lunch imorgon också.”

”Mhm. (ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!) Oj, sorry. Jag är nog inte riktigt bra än. Det svider i magen och i stjärten.”

”Sluta fåna dig, Sickan. Det är inget fel på dig.”

”Nähä. Men jag har ett gruvligt svid i stjärten.”

”Jaja. Och så har det varit jordbävning på Haiti, Sickan.”

”Mhm.”

De onsdagar jag är i Falun är Camilla ansvarig för middagarna. Det brukar vara helt okej, men nu har hon fått för sig att vi ska tänka lite extra på vad vi äter. Grädde och smör är strängt förbjudet. Det samma gäller créme fraiche och västerbottenost. Pasta är inte bra. Återstår ris och grönsaker, så ikväll är det risotto med mager kycklingfilé på menyn.

Jag försöker hålla god min och foga mig i mitt öde. Camilla har bestämt att vi ska äta risotto. Okej, jag ställer väl upp på det då, men då får hon fasen laga maten och bjuda mig på den.

ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!

Jag går ut i köket en gång för att kolla läget. Jag tycker att risotton ser lite röd ut, men jag säger inget. När jag gör risotto är den gul. Jag antar att Camillas variant är kryddad med paprika och att den därför är röd istället för saffransgul. Allt är säkert frid och fröjd. Så där tänker jag, för jag är grundgod ifall ni ännu inte har märkt det.

Några minuter senare lassar jag in den första gaffeln risotto i munnen. Först märker jag ingenting.

Därefter exploderar först skallen. Sedan magen. Och slutligen också stjärten.

”Men, för i helvete!” skriker jag. ”Vad i helvete har du haft i den här jävulsrisotton?”

”Tycker du inte om den?” undrar Camilla och käkar glatt vidare.

”Tycker om?! Den är ju värre än andra världskriget. Helvete vad starkt! Hiroshima! Dunder och granater!”

Det tar ungefär tre minuter. Sedan börjar jag okontrollerat ge oväder (läs: ZZZZPRRRRRSCHTTTTZZZSSSZZIT!) i soffan, fast middagen eller vad man nu ska kalla det fortfarande pågår. Och det kan jag ju säga att det kommer fler än ett oväder. Dorran ömsom nyser och ger sheltieoväder nere på golvet.

Ytterligare några minuter senare släpper jag ut henne i förbifarten på min väg upp till toan. Två tydliga fall av ränndreta på mindre än tio minuter.

Sedan ger det sig äntligen. Dorran får komma in igen. Själv lägger jag mig på soffan och vilar en stund.

Eftersom Camilla har lagat maten, så har jag lovat att plocka undan och diska.

Nu har jag gjort bådadera.

Och så har jag slängt burken med Sambal Oelek också. Kändes som om det var lika bra på något sätt.