Direktlänk till inlägg 10 juli 2010
Jag och Camilla går längs grusvägen och klockan är tio i nio. Vi håller varandra i handen och känner oss så nöjda och glada. Svettiga i julivärmen. Kära. Och ändå sensuellt klibbiga på något underligt sätt.
Lisa Frick har blivit upphämtad av Maria och befinner sig vid det här laget helt säkert på Finnbo gård, där hennes uppdrag går vidare imorgon och ytterligare fem dagar framåt.
”Lisa. Ich denke, du hast schon verstanden, dass die Gruppe mit deiner ausgezeichneten Arbeit sehr zufrieden ist, und dass wir alle dafür so dankbar sind, dass du den ganzen Weg von Österreich aus zu uns gekommen bist.“
Så sa jag idag när vi samlade gruppen och käkade rabarberpaj ute vid Apropå Hunds plan idag inför den sista övningen på Lisakursen. Och så tänker jag tillbaka på gårdagen. Då Lisa fortfarande var kvar hos oss.
Jag har pumpat in fyra deciliter strösocker i rabarberpajen för att deltagarna ska orka med den där sista övningen på Lisakursen, som är minst sagt krävande.
Kursen och även övningen efter lunchen, menar jag alltså. Jag vill att ALLA ska få lyckas med den där övningen.
Och just precis innan alla gör just det – lyckas – så överräcker jag i egenskap av vice ordförande i AgIF och som styrelseledamot i såväl Apropå Hund som Byrackarns självklart en svensk supportertröja i storlek small till Lisa som precis som jag just alldeles, alldeles strax tänker skriva sitter i det svenska gröna gräset på Byrackarns/Apropå Hunds plan och pustar ut lite välbehövligt.
Det är snart slut på två underbara, underbara dagar med Lisa Frick. Faktum är att det bara tar ungefär ytterligare en halvtimme innan kursen är slut. Folk packar ihop och börjar bege sig hemåt. Det är bara Byrackarns ungdomar som dröjer sig kvar lite extra.
Och vet ni vad våra helt, helt underbara ungdomar gjorde precis innan de åkte härifrån ikväll? De kom in och tackade för den goda maten under helgen.
Och så vill de att vi tar hit Lisa igen. Jag får tårar i ögonen av de där ungdomarna.
De kan inte bara köra agility så att det ryker och till och med få en världsmästare att höja på ögonbrynen. Nä. De vet hur man ska tas med matbespisningstanter också.
För jag och Camilla vill att det ska vara både lärorikt och trevligt att gå kurs på Byrackarns/Apropå Hund. Det ska vara hög kvalitet. Både på instruktörerna och på maten. Det ska vara världsklass på precis allt när Närke agility kör ute på plan.
Deltagarna ska ha service 110%. Hela tiden. Så är det bara.
Lisa sitter i det svenska gröna gräset och ser ganska medtagen ut. Det är 32 grader varmt och hon har varit igång sedan klockan nio.
”Ich auch”, flikar hon in. Och med det menar hon att hon är supernöjd med närkegruppen också. Hon säger till och med att hon hade kunnat tänka sig att köra även resterande dagar med den här gruppen, där alla förare är suveräna och där alla hundar också är det. Hon säger att hon hade kunnat ta den här gruppen en lång, lång bit mot ytterligare framgång.
Jag är inte ett dugg förvånad. För den här gruppen är bra. Så fort det blir min frus tur att köra rusar jag ut på plan och filmar, för jag vill visa er att det håller på att hända grejer i Närke agility. Våra elitekipage håller som bäst på att lägga till några riktiga killerinstrument i sina handlingsverktygslådor och nu kommer vi att ägna sensommaren, hösten och vintern åt att öva in nya svängar och handlingsalternativ. Och så kommer vi att hålla på lite med att hålla superihop och heja på varandra också, så klart, fast det gör vi ju alltid. Typ.
Jag skickar på ett av många videoklipp från dagens övningar, så att ni fattar vad jag menar.
Okej, det ser ovant och stelt ut än så länge när Camilla kör kombinationen, men håll med mig om att det håller på att hända något handlingsmässigt här. Övningarna sitter för det mesta inte hela vägen fram för Camilla, men det kan man kanske inte heller förvänta sig när det är komplexa kombinationer som körs på ett helt nytt sätt.
Jag tycker att min fru är duktig. Om jag hade tyckt att min fru var sopig, så hade jag så klart inte lagt ut det där klippet till allmän beskådan. Alla deltagarna har varit duktiga, men det är två som sticker ut lite extra, tycker jag.
Och nu tänker jag bli lite jobbig, men jag tror på något sätt ändå samtidigt på att det är bra att jag faktiskt vågar skriva om det jag tror på i fundera. Jag vägrar att hyckla. Alla är duktiga. Men.
Lisas handling verkar passa såväl Matilda och Dave som Yvonne och Casper helt suveränt bra. Om dessa ekipage tränar vidare på det här kommer de att bli livsfarliga och jävligt irriterande för Team Brundin och även för Team Lindskog, liksom för resten av Närke agility och därmed för resten av svensk agility inom den närmaste framtiden.
Just därför måste vi se till att få igång träningsverksamheten jävligt snabbt nu. Ute på vår plan står Lisas sista kombination kvar orörd. Camilla tänker köra den minst fem gånger med Musen imorgon. Sedan fem gånger med Kebban och Pandora. Och så kanske en gång med Odysseus. För nu gäller det att få det här att sitta.
I muskelminnet. Det är med andra ord tålamod och samarbete som gäller i Närke framöver. Att plocka fram det maximala ur varje ekipage och deras förutsättningar.
Och så har jag en sak till som jag behöver jobba vidare med.
Jag måste se till att få hit Lisa Frick igen. Illa kvickt, för nu sätter närkeekipagen igång och övar som fan. De vill vara offensiva, vilket Lisa också märker.
Tina övar så att hon blir helt röd i ansiktet.
”Offensiv”, säger Lisa Frick idag ute på plan. För i tyska böjer man inte adverb. Man bara säger dem, liksom. Om det finns ord för dem, alltså.
Ordet ”offensiv” superhänger i luften. Tillsammans med känslan. ”Offensiv”. Ordet och känslan är lika laddade som uppstudsigt fräscha och tyskt oböja som fan.
Och så in i helvete offensiva och känslosamma på en och samma gång på något underligt sätt.
Nästan lite som Närke agility, faktiskt.
OJOJOJ, vad vi kommer att sakna Lisa Frick imorgon när vi går upp och ägnar förmiddagen åt att laga funktionärslunch på Örebro BK.
Men... fan den som ger sig. Jag tänker inte låta mig hejdas av en funktionärslunch på min lokalklubb. Jag tänker vara fortsatt mentalt stark. Och för att bevisa det skriver jag nu följande.
Jag har just skickat ut två mejl.
Det ena gick till Lisa. Frick, alltså.
Och det andra gick till Silas. Boogk, alltså.
Och så nobbade jag just en vänförfrågan på fejjan också. Den kom från någon som hette Greg, men jag vet inte vem Greg är så jag dissar den där förfrågan. Jag lägger i handbromsen liksom, om ni fattar vad jag menar. Decel och tvärnit.
Sedan tittar jag vidare i kalendern. Jag letar efter lediga tider i april 2011.
För jag vill ha hit Lisa igen. Frick. Och så Silas också. Boogk.
För bövelen.
Vid halvtiotiden idag svänger det in två bilar på garageuppfarten. Det är härligt med sommar, för jag får plötsligt för mig att smita ut i trädgården, skära ner några färska rabarber och göra lite smulpaj. Fast om jag hade vetat hur varmt det ä...
Idag har jag någon underlig blandning av känslor i mig. Först och främst är jag GLAD över att jag får beröm av mina arbetskamrater för ett stort skrivjobb jag har gjort för vårt ämnes räkning. Det känns skönt när ens närmaste medarbetare förstår att ...
Vi orkade inte längre än till Fagersta ikväll. Fast vi borde ha hämtat upp bästa Hera i Malmköping för typ tre timmar sedan. Vi orkar helt enkelt inte. Camilla har gett allt hon har under landslagsuttagningarna 2012 och det har världens bästa drakhun...
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
| 5 | 6 | 7 |
8 |
9 | 10 | 11 |
|||
12 |
13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
|||
| 19 | 20 |
21 | 22 |
23 | 24 | 25 | |||
26 |
27 | 28 |
29 | 30 |
31 | ||||
| |||||||||

Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se