Sådär. Klockan är tjugo i två när jag påbörjar det här blogginlägget och jag har just korkat upp den första glöggflaskan. Jag har druckit en kopp och väntar nu troget på att bli apfull och galen. Hittills har inget hänt. Jag får nog dra i mig en kopp till vad det lider.

Jobbigt. Jag är inte ens speciellt förtjust i glögg. Men en av mina läsare tycker att jag ska tillbringa i princip hela dygnet framför datorn och leverera elaka agilitysanningar i fundera.

Läsaren i fråga vill ha den vanliga blandningen av mat, agility och sex här.

Vi börjar väl med maten då, så får vi se vad det blir av resten sedan. Jo, så är det. Först mat, sedan agility och så kanske lite sex på slutet om ni har tur.

Jag skrev ju redan igår att det är världens mysigaste lördag idag. Det är det verkligen.

Dagen börjar med att jag får sovmorgon till kvart i nio. Sovmorgonen hade dock kunnat vara ännu bättre än den var, för Camilla var nämligen inte kvar i sängen när jag vaknade. Annars hade vi ju kunnat vända på innehållsposterna i det här blogginlägget nu och börja med sexet, menar jag, men så blev det alltså ledsamt nog inte just idag.

”Va fan?” säger jag förvirrat när jag kvart i nio vaknar och sträcker ut högerhanden efter min fru. Jag vill ha lite hud mot hud, om ni fattar vad jag menar. Det är ju lördag och allt. Myspys och gulligull, men hur jävla bra går det när ens fru inte är fysiskt närvarande? Jag bara undrar, liksom.

Jag ropar på Camilla men får inget svar. Det enda som händer är att Kebban kommer upp i sovrummet och gnider sin kladdiga snopp mot sängkläderna så att det blir snoppmärken på flera ställen.

”Men förihelvete, Kebban”, säger jag trött och lägger mig på vänster sida för att slippa se eländet.

Jag som just har bäddat rent. Vilket absolut förstklassigt jällaskitbäddarenthelvete.

”CAMILLA!” vrålar jag igen från övre plan, men inget händer. Ingen mjuk hud mot mjuk hud i Lannafors i december 2009, verkar det stensäkert som.

Jag letar på golvet vid sängen och till slut hittar jag i min hjälplöshet utan glasögonen gårdagstrosorna, får på mig dem och en t-shirt med en massa hundhår på och lufsar ner för trappan. Det står en urdrucken kaffekopp på vardagsrumsbordet.

I övrigt är det dött, verkar det som.

Till slut hittar jag Camilla i köket. Hon sitter framför datorn och spelar Jewel Puzzle och där har hon tydligen suttit sedan tio i sex. Jag får allvarlig spader och sliter mitt hår när jag fäster blicken på detta totala förfall.

”Har du suttit här och spelat ett jävla iq-befriat datorspel sedan tio i sex i morse? Om det hade varit jag… men du?”

Så där säger jag bara.

Min fru har helt klart gått fast sig i facebookträsket. Hon tar sig inte loss från datorn. Hon väljer att hellre sitta framför datorn och spela Jewel Puzzle än att hjälpa till med att vända på innehållsposterna i det här blogginlägget, fast jag just har legat uppe i sängen och varit varm och kramgo flera timmar i rad. Utan gårdagstrosorna på, nota bene.

Jag fattar ingenting, men jag sätter så klart direkt stopp för den här galenskapen. Det här är helt enkelt inte likt min fru. Hon är inte på det här sättet. Hon värdesätter människor före maskiner.

Jag vill att min fru ska ha ett liv. Tillsammans med mig. Och det vill hon också, för hon har bara spelat någon timme visar det sig när vi har analyserat situationen lite närmare. Hennes vinnarskalle kom fram och så var hon bara tvungen att försöka vinna över några av sina närmaste vänner.

Min fru är en usel, usel förlorare, även om hon aldrig skulle visa det för någon annan än mig.

Vid tiotiden har jag och Camilla situationen klar för oss. Vi börjar med att åka till Marieberg. Där slipper jag att handla julklappar och blir istället satt på att handla mat. Meningen är att det ska provlagas tre olika nyårsmenyer här ikväll.

Som tur har jag inte gått på Nancys råd att supa ner mig på glögg, utan är tio över sex fortfarande spik nykter. Halvåtta är maten på bordet och då händer det något väldigt, väldigt ovanligt. Jag och Camilla är inte överens om vilken rätt som är bäst.

”Du bestämmer, Sickan”, säger Camilla. ”Det är du som är kocken.”

”Nä, bestäm du”, replikerar jag och så håller vi på så där ett tag och kivas lite kärleksfullt.

I skrivande stund är vi visserligen mätta och nöjda båda två, men vi har fortfarande inte kommit fram till någon nyårsmeny. Men, det löser sig. Det är ju massor av dagar kvar fram till nyår.

Sådär. Nu har vi avhandlat maten. Dags för lite elaka agilitysanningar, alltså. Jag har en hel drös av dem. Låt mig bara ta en av hur många som helst ur högen. Jag tänker på det här med företagsbloggar.

Grejen med en blogg är att den är personlig om den inte uppdateras av folk som har betalt för att göra det. Här tänker jag till exempel på alla sportbloggar på svt och liknande. Eller AgIF:s mästerskapsblogg för den delen, även om just den drivs av ideella krafter.

Det är just det personliga i bloggandet som gör det intressant. I alla fall om man ska tro Sveriges bloggerska nummer ett, Katrin Zytomierska, som bloggar för Aftonbladet. Hon säger så här:

”Jag har haft min blogg i två år och sårat folk från fösta dagen. […] Skulle jag tänka på alla jag sårar hela tiden skulle jag inte legat i toppen i 2,5 år. Man kan inte vara mainstream och lyckas. Så enkelt är det.” (AB, 20091219, 19)

Och så hänger hon ut Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz också och hon gör det ordentligt:

”Normalt sett bryr jag mig inte om vad någon tycker, speciellt inte en gammal bitterfitta.”

Om jag nu skriver något om att jag har lite svårt att se varför man som egen hundföretagare får för sig att i sin företagsblogg skriva om hur dåligt det går eller om alla fel man har begått under den senaste veckan, så är det alltså ganska oskyldigt i jämförelse med det som proffsbloggarna håller på med.

Jag påstår inte att hundföretagare som hänger ut sig själva och sina misslyckanden i de egna företagsbloggarna är bitterfittor. Jag tycker bara att de är aningen korkade och det står jag för.

För jag tycker verkligen att det är mycket, mycket underligt att man försöker sälja dyra kurser i hundkunskap samtidigt som man helt öppet medger att man i princip har tränat sönder den egna hunden. Och när hunden visar detta genom att inte stanna kvar hos föraren utan istället hellre vill umgås med tävlingsfunktionärerna, så beskrivs detta några dagar senare i företagsbloggen som om det hade varit något som man egentligen bara kan skratta åt.

Ursäkta. Om någon av Camillas hundar skulle lämna hennes sida för att göra något annat, till exempel springa fram till en funktionär istället för att vilja jobba med sin förare, när de är mitt inne i ett agilitylopp, så skulle jag ha väldigt svårt för att skoja bort det. Till och med från min undanskymda plats på läktaren.

Jag skulle vara djupt bekymrad och undra vad fan vi hade gjort för fel. Jag skulle undra varför hunden inte är tillräckligt motiverad för att vilja jobba. Jag skulle tänka bistra tankar om att vi antagligen har tränat sönder vår hund, som faktiskt är just en hund och inte en agilitymaskin. Och jag skulle definitivt inte få för mig att skriva om problemet på Apropå Hunds hemsida, hemska tanke!

Jag skulle försöka glömma den pinsamma fadäsen jävligt snabbt och istället koncentrera mig på att det inte hände igen. Istället för att dra på smilbanden på Apropå Hunds officiella hemsida, alltså.

Men det är helt uppenbart så att det inte är alla som tänker som jag. Folk lägger ut den ena dumheten efter den andra på sina företagsrelaterade bloggar och inser tydligen inte att kunder är jävligt kritiska. Man köper inte en dyr kurs av en företagare som helt ogenerat visar upp sina svagheter på första parkett i företagsbloggen.

Att det ska vara så svårt att inse.

Japp. Dagens agilityelakhet är serverad. Ni tror säkert att jag syftar på någon speciell företagsblogg här, men faktum är att jag inte gör det. Det finns en massa hundrelaterade företagsbloggar där företagaren inte kan skilja på sin roll som företagare och som privatperson.

Jag skulle kunna lägga ut minst tio länkar på IQ-befriade dumbommar till hundföretagare här, men jag vill inte ytterligare bidra till deras undergång. Jag låter dem gå under på alldeles egen hand.

För det är ju klart att kunderna ganska snart inser att en företagare som inte har egna hundar som är motiverade knappast lär kunna bidra speciellt mycket till att få andras hundar motiverade.

Bara en kritisk reflexion. Antagligen en som irriterar åtminstone en del. Och som kanske får en och annan att tänka till lite extra innan nästa inlägg på företagsbloggen trycks iväg ut till servern.

Usch. Det känns så tomt på något sätt. Det är något som saknas här ikväll. Min allra vackraste fru sitter i soffan och tittar på Robinson som snart är slut.

Hundarna är rastade. Jag har avhandlat mat och agility i kvällens bloggtext.

Och så kommer jag på vad det är som saknas. Det är ju sexet som har blivit bortglömt.

”Du, Snillan…” säger jag därför superförföriskt till Camilla i samma ögonblick som Robinson är slut.

Camilla är ljuvligt vacker i sin röda fleecetröja och sina svarta långkalsonger med vita dödskallar på. Hon sitter i soffan och jag vill bara ha mer och mer av henne.

Mer och mer och mer. Mmmm…mer och mer och mer och mer och mer och mer. Det kvillrar i låren när jag ser på min fru. Jag vill ha henne. Tills döden skiljer oss åt.

För att läsa resten av det här inlägget krävs inloggningskod. Jo, så är det. Vissa blogginlägg är hemliga och man måste vara ackrediterad för att få läsa dem.

Och medan ni försöker få tag i en inloggningskod, så tänker jag koncentrera mig på något helt annat än era ledsamma företaganden.

Jag tänker låta det kvillra vidare i låren och koncentrera mig på att andas genom magen nu.

Superkoncentrera mig på mer och mer och mer med andra ord.

Mmmm…mer och mer och mer och mer och mer och mer...

Idag vid tolvtiden hörde jag hur det fräste till nere vid ladugården. Jag trodde så klart att det var posten som kom, men se det var helt fel. Jag satt i godan ro och rättade tentor och hade det ganska lugnt och skönt, förutom att det strömmar in mejl hela tiden.

Det är så i tentamenstider. Många frågor och undringar och då måste man svara studenterna, för annars sitter de hemma och känner sig osäkra och övergivna. Det vill vi inte ha, så mejlen går i första hand. Den måste uppdateras precis hela tiden. Så är det bara.

Det där fräset, ja. Det var inte posten. Det var min fru som hade bestämt sig för att åka sex mil tur och retur för att ta sig ett pass kontaktfältsträning med Odysseus på lunchen. Vi har fått hem kontaktfältstränaren igen efter att den har varit utlånad och ett träningspass varar i ungefär två minuter.

Det är ju härligt att vara så passionerat förälskad i sin hobby! Och det sjuka är att jag inte alls tycker att det är konstigt att Camilla vill köra lite kontaktfält på lunchen, fast det är 10 grader kallt ute.

Nej då. Istället hjälper jag glatt min fru att montera ihop träningsredskapet och placera det på en öppen plats i logen. Sedan tar jag som vilket självklar sak som helst här i världen med mig kameran och går ut för att fotografera det hela, så att Camilla kan visa alla sina träningskompisar på Fejjan hur flitig hon är.

(Oj – fick göra ett litet avbrott i bloggandet just där, för Odysseus släpade precis sheltien i pälsen dyngrakt över köksgolvet så att hon skrek. Jag var tvungen att befria henne. Innan Musen får för sig att göra det samma liksom… Ja… släpa sheltie menade jag då, inte rädda den samma. Suck. Ibland blir man lite trött på att ha ögon i nacken precis hela tiden.)

Ja, jag vet. Bakdelskontrollen är inte speciellt bra och ryggen svankar, men då måste ni komma ihåg att det var första passet på kontaktfältstränaren idag. Och så kan det förstås bero på att den här hunden är extremt dåligt cirkeltränad också. Inte uppskattar den att sitta i bur heller, även om den så klart gör det om den måste. Men att det skulle vara speciellt kul har vi ännu inte lyckats övertyga Odysseus om. Men så har vi ju inte försökt speciellt seriöst heller.

Jag hade bestämt mig för att skriva ett totalt åsiktslöst inlägg i fundera ikväll. Det går så där, som ni säkert redan har noterat. Här och där smyger det sig visst mot min vilja in en och annan åsikt i alla fall, märker jag.

Jag får nog släppa det där med bakdelskontroll och burträning, för annars kommer jag med ganska stor säkerhet att plita ner något här som kanske flera stycken agilityutövare känner sig kränkta över och som kan få dem att fullkomligt tappa sugen. Det går ju inte för sig, så jag tänker byta ämne nu.

Jag tänkte alltså skriva om min fredag ikväll. Ur ett helt neutralt perspektiv så klart. Astråkigt i fundera ikväll med andra ord.

Jag som har massor av provokativa ämnen att skriva om. Nu får de vara kvar inne i mitt huvud. Jag menar, det är ju ändå snart jul och då kan man väl kosta på sig att vara lite snäll och tråkig.

Neutralt, var ordet. Återge dagen, men lägg inte in några värderingar i texten. Då kan folk bli sårade och arga om de skulle råka surfa in på världens elakaste blogg.

Så jag håller mig i skinnet ikväll och går emot varje intuition gällande att skriva allt annat än dagbok om mig, Camilla och våra hundar. Så här skriver jag numer:

Efter kontaktfältsträningen fortsatte jag att jobba. Jag rättade tentor. De flesta klarade sig, men några stackare måste skriva om i januari. Ute är det åtta grader kallt. Det snöar lite när jag rastar hundarna mellan halvtre och halvfyra. Camilla åkte tillbaka till jobbet klockan ett och kommer inte hem förrän sent ikväll, eftersom hon ska på personalfest.

Hit gick det riktigt bra, det tycker jag faktiskt om jag får säga det själv, men sedan börjar jag dilla om den där jälla Laila Bagge igen. Det är fredag. Höstens första fredag utan Laila Bagge i rutan. Det gör mig orolig, för jag sitter så klart hemma och ber till Gud att Laila Bagge inte är på samma personalfest som min fru. För då är det definitivt kört.

För att bättra på mina egna chanser till en glad och relationskvalitativ lördag bestämmer jag mig därför kvart över fem för att städa hela huset. Min fru måste inse att jag visserligen har både kortare hår och krummare ben än Laila, men att jag ändå på något sätt har mina förtjänster.

Det ska vara fint här när Camilla kommer hem från sin personalfest ikväll. Hon ska inte behöva kvällskissa på en skitig toalett. Det ska lukta rent i badrummet. Hundarna ska vara rastade och det här blogginlägget skrivet och utlagt. Det ska stå två glas rödvin på vardagsrumsbordet när Camilla kommer hem. Kanske lite ost.

Inte förrän allt det där är fixat kan vi på allvar börja snacka bakdelskontroll här ikväll alternativt imorgon på världens mysigaste lördag.

Vad var det Nancy skrev i gårdagens kommentar? Hon satte fingret på precis det vi alla vet, men som nästan ingen vågar uttala. Att det är en salig blandning av mat, sex och agility i den här bloggen.

Känns som om jag fick med alla tre sökorden i kvällens inlägg.

Utan att för den skull ha haft någon åsikt alls om något av dem.

Vad ska man egentligen med en blogg till? Jag måste rannsaka mig själv lite här ikväll, för Micke, en av mina visserligen anonyma, men ändå trots detta ovanligtvis faktiskt av mig på något outgrundligt sätt uppskattade läsare, undrar nämligen i en kommentar varför jag har så många åsikter om saker och ting. Det är en berättigad fråga. Helt klart. Varför bloggar man överhuvudtaget? Intressant frågeställning, Micke.

Är det så att jag bloggar för att få utlopp för något slags sinnessjukt behov av att vara elak? Det är en del som verkar övertygade om det. Jag förstör glädjen med agility för ganska många genom att blogga om att jag inte tror på Gregs system nämligen. Jodå. Så är det. Det står i alla fall i en del privata mejl från gregorianer, som inte har det speciellt lätt i dagens Sverige om man dessutom ska tro en del centrala greginspirerade bloggar.

Är jag ute efter att hänga ut folk som hyser en från min avvikande åsikt i någon specifik fråga? Det är en del som verkar övertygade om det också. Som de där som tyckte att jag hade ”hängt ut” CAG:s ordförande när hon helt okritiskt påstod att stämningen på 2009 års SM i agility var på topp.

Jag hängde sannerligen inte ut CAG:s ordförande i juni 2009. Jag bara tyckte inte riktigt samma sak som hon i just det specifika fallet. Trots detta är det säkert en hel del av er som tycker att jag återigen hänger ut CAG:s före detta ordförande i fundera ikväll igen. Trots att CAG:s ordförande tack och lov sedan ganska länge inte längre är den samma som i juni 2009.

Är det kanske så att jag vill kränka någon speciell person? Jan Guillou skrev om det här för ett tag sedan i en debattartikel. Det finns nästan inga andra som är så lättkränkta som svenskar, menar Guillou. Så fort någon har en annan åsikt eller börjar debattera det som har lagts ut i privata bloggar, så luktar det kränkning om man som ”angripare” är av en annan åsikt. Om jag gillar bt mer än pudel och uttrycker det offentligt så har jag med all säkerhet kränkt både G-Diggers och en massa andra förstklassiga pudelleverantörer som jag i min okunskap om rasen inte ens känner till.

Kan det vara så att vi få som bloggar om ibland obekväma sanningar egentligen har dåligt självförtroende och därför, som det ses av en del, ”hackar” på andra? Det är det ganska många som tror. Om man ska gå på det man läser i tidningarna, alltså.

Kan det vara så att jag skriver fundera av en enda anledning? För att jag måste hävda mig? Jag har dåligt självförtroende och måste därför ”mobba” andra för att de har valt fel ras och därmed hamnar på plats tre.

Och ännu mer måste jag jävlas om de som påstår det här dessutom är gregorianer och blir som bäst femma och två dygn senare hycklar i sina egna bloggar om att de är supernöjda med en femteplats.

Innebär denna insikt per automatik att jag har dåligt självförtroende och borde stenhållakäften? Att jag så klart bara påstår allt detta för att överleva själv, trots att jag inte ens tävlar? Gör jag det här för att hävda mig själv, fast jag inte ens är med på startlistan? För att jag behöver bekräftelse på något sätt? Fast jag inte ens är med och presterar?

Någon mer än jag som inte tror på den där förstklassiga skiten som är hur in i helvete som helst sjukt präglad av en lag som bara finns i Sverige, Jantelagen?

Nä. Jag tror att det funkar med bloggande precis som med förstärkning, agilityträning och allmän grammatik i största allmänhet.

Anledningen till att jag orkar uppdatera fundera så ofta är så klart att varierad förstärkning funkar bäst även i bloggvärlden.

Jag har åsikter – ibland ganska kontroversiella sådana. Detta innebär att jag ibland får medhåll och ibland mothugg. Jag vet med andra ord inte när det blir positiv förstärkning och när denna uteblir. Detta faktum är ett oerhört kraftfullt instrument i all inlärning. Nästan som en drog, faktiskt.

Ni har säkert redan dragit parallellen själva.

Uppdateringsfrekvensen i personliga, icke kommersiella bloggar är, precis som i hundträning, ett resultat av förstärkning.

En sund mix av positiv förstärkning och uteblivna kritiska kommentarer leder till att bloggen uppdateras kontinuerligt.

Om man uteslutande får skit för det man skriver, lägger man ner ganska snart. Eller så stänger man av helt. Om det är riktigt allvarliga kommentarer, alltså. Både sig själv och kommentarfunktionen i bloggen, stänger man av då, skulle jag våga påstå, utan att riskera att bli avstängd från www.bloggplatsen.se .  Trots att jag så klart provocerar genom att skriva så där.

Jag tänker fortsätta att provocera. För all bloggstatistik visar att om man bara skriver allmänt sockersött skit som ingen verkligen bryr sig om och får femton likalydande ”grattis” när man har vunnit klass I, så uppdaterar man betydligt mer sällan än de bloggare som har många läsare.

Det är lite som  ”vinst-varje-gång-syndromet”. Hur många vuxna spelar på lotteriet ”vinst-varje-gång” när de går på Liseberg med ungarna? Inga. För människan funkar inte så. För stor dos av enbart positiv förstärkning innebär helt klart en avmattning av beteendet att blogga och sänker inläggsfrekvensen.

Och därmed besöksfrekvensen. Som i sig är en positiv förstärkare – förutsatt att den stiger, Micke.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill med det här. Men jag ska villigt erkänna en viktig sak i sammanhanget.

Jag är inte mer än människa och fungerar följaktligen just som en sådan. Jag är precis som alla andra i min situation inget annat än en ofrivillig slav under systemet.

Hela Svenska Spel bygger på det här, Micke. Hela www.bloggplatsen.se bygger likaledes på det här, Micke. Det samma gäller övriga bloggleverantörer i resten av världen, Micke.

Och även du är slav under systemet, Micke. För du är nämligen inte heller mer än människa. Du läser fundera. Ibland håller du med mig och blir positivt förstärkt i ditt sätt att tänka. Ibland håller du inte med och får ingen förstärkning.

Det är just det förhållandet som gör att du ständigt återkommer hit.

För oregelbunden förstärkning funkar mycket, mycket bättre än regelbunden när det gäller att upprätthålla en god kvalitet i redan inlärda beteenden.

Som till exempel det goda beteendet att läsa fundera dag ut och dag in.

Idag känns som en vinnardag. Jag har varit i Falun och det var SÅ kul! Precis hela tiden. Först var det personalkonferens och vår prefekt redovisar hur bra det går för språkämnena på Högskolan Dalarna. I vårt ämne kommer vi att anställa en adjunkt och en lektor från och med januari 2010.

I slutet av personalkonferensen får vi en julklapp av vår arbetsgivare. Vi kan gå ut på nätet och beställa antingen två gratis DVD-filmer eller fyra pocketböcker att förgylla julhelgen med. Jag tycker att det är en väldigt, väldigt bra julklapp, faktiskt. Individuell och samtidigt på något sätt samstämmig.

När personalkonferensen är slut får vi julbord gånger två. Jo, jag skriver gånger två, för jag behöver fixa lite schysst mat att ha med mig på tåget hem också. När jag förklarar det för serveringspersonalen fixar de genast fram en plastlåda med lock och så kan jag ladda upp med julmiddag inför tågresan också. På min arbetsgivares bekostnad.

I Grängesberg öppnar jag min matlåda. Det är inlagd sill, rödbetssallad, korvar av olika slag, skinka, bröd, ost, leverpastej och så några twist som efterrätt längst upp i lådan. Till detta har jag med mig en julmust som jag har köpt för en femma i fiket i Mediahuset.

Och så har jag med mig en sak till hem till Örebro. Min bärbara dator, som teknikerna i Falun har lyckats fixa. Den har fått en ny skärm och går numer som en klocka. Känner mig superladdad inför världens bästa jullov!

Tåget kommer in tolv minuter över åtta till Örebro Central. Camilla är där för att hämta mig. Hon har varit på vinterträningen med alla fyra hundarna och är jättenöjd. Alla fyra har presterat i enlighet med hennes önskemål och hon är ganska kritisk, kan man väl säga, utan att överdriva allt för mycket.

”Dorran var jätteduktig!” säger Camilla när vi åker förbi avfarten till Tysslinge i 60 kilometer i timmen. Det är ett jävla väder, så vi tar det lugnt på vägen hem.

När jag hör att Dorran har varit duktig på träningen, så blir jag så urbota glad att jag nästan inte kan hålla mig från att plocka ut henne ur bilburen och direkt in till mig i framsätet. För jag gillar när Dorran är duktig på träningen.

Vi svänger in på uppfarten här utanför ungefär tjugo i nio. Camilla har skottat snö. Jag befattar mig inte med sådant. Jag skiter blankt i snö som julfaller.

Och det får jag sannerligen reda på ikväll när jag lyckas smyga mig ut på Camillas facebooksida. Jodå, jag är där ute och smyger på fejjan. Eftersom jag är en ensamvarg har jag superhemligt reggat mig som Wasp Hammerer på fejjan. Jag har varit med där i två år och har hittills lyckats få endast två addar. Den ena är min fru och den andra är Pudeleric som har genomskådat mig.

Så jag kollar vad det står på Camillas wall idag.

”Min fru gled iväg till Falun imorse. Och kvar blir jag med all snöskottning.”

Så står det på min frus wall. Allt det där är helt sant. Problemet är bara att jag inte alls bara ”glider iväg” till Falun idag tio i sju. Jag hade gärna hjälpt min fru att skotta snö idag.

Problemet är bara att mina armar är så korta att de inte når ner till snöskoveln.

Någon mer än jag som inser att jag just blåljuger och njuter av att det snart är jul 2009?

Jippie!

Inlägget kring novembernumret av Brukshunden skördar fortfarande kommentarer i fundera. Igår kom den här kommentaren:

det här med brukshundar o dyligt,gick med i brukshundklubben jbhk-jönköping 1964.när man ser utvecklingen blir man spökrädd.idag gäller inte bruks längre,man blir förflyttad längre o längre bort för aggility folk klagar att hundarna skäller när man kör skyddsträning.de flesta klubbar gör allt för att man ska försvinna från jordens yta.om man använder piska någon gång så får man höra vi har hundar som är skotträdda,så blir det ett jävla klagande.vi ville ju ha bort buskskyddet varför är vi då inte önskvärda på sbk-s klubbar"brukshundklubbar". snacka om att ändra attityd.det finns inom bruks-skydd,spår sök och rapport låt det finnas kvar,det är inte aggility och lydnad som ska ta den största platsen,men det är väl mer "pengar"i detta.hoppas på ändring.lasse

Jag gillar folk med åsikter. Här har vi en person som så till den milda grad strängt följer sin övertygelse om att agility och lydnad helt klart suger att personen helt enkelt stenvägrar att ens lära sig stava till agility. Det kan jag ta. Det är faktiskt ganska kul.

Men... vad i helvete är buskskydd? Är det något som jag borde ha koll på? Låter i mina samkönade öron nämligen ganska intimt och inte alls som något som ska bedrivas på en brukshundklubb.

???

Ikväll bestämde vi oss för vilket tema nyårsmiddagen troligen ska ha. Eftersom min fru är norrlänning, så kände vi redan ganska tidigt att det vore kul att lämna Italien åt sitt öde och istället satsa på lokala råvaror.

Om jag får som jag vill blir det en gastronomisk resa genom Nordkalotten här på nyår. Men det är inte riktigt färdigförhandlat än.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra. För att undervisa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa henne. All äkta undervisning börjar med ödmjukhet inför den jag vill lära, och därför måste jag förstå, att detta med undervisning inte är att härska, utan att tjäna. Kan jag inte detta, så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

Det där citatet inleder Att lära in – och ut. Liten hjälpreda för agilityinstruktörer.

Det är jag och Camilla som har skrivit den boken och det är ingen tillfällighet att det där citatet står där som en ledstjärna för blivande agilityinstruktörer.

Men instruktörsverkligheten är sannerligen inte entydig. Man måste inte välja att gå på Kierkegaards linje.

Man kan välja att gå på en annan linje som jag brukar förespråka. Se-individen-linjen. När jag skriver att man ska se individen, så menar jag att man ska se inlärningsindividen och alltså inte sigsjälvindividen i första hand. Jag måste ha varit väldigt otydlig i formuleringarna kring det där med att se individen. Jag lovar att se över mitt ordval. För meningen var ju att vi fortfarande skulle vara kvar i Kierkegaards tänk, så klart.

Eller så kan man gå på sin egen linje. Man kan radera varje uns av ödmjukhet och svart på vitt framhäva sin egen förträfflighet inför kursdeltagarna.

Idag satte jag nästan kaffet i vrångstrupen när jag läste om en instruktör som genom att på kurs visa med egen hund i tre minuter lyckades lära den egna grundtränade hunden mer på denna korta tid än vad övriga kursdeltagare lyckades lära sina (läs underförstått: dåligt grundtränade) hundar på en hel dag.

Jag tycker att det är minst sagt magstarkt.

Vilken outgrundlig tur att jag och Dorran inte var med som deltagare på den kursen. För i så fall hade jag nog suttit här med huvudet i händerna, bölat och känt mig tydligt idiotförklarad vid det här laget.

Och så har jag lagt märke till ett annat pedagogiskt otyg under de senaste dagarna också. Folk som går kurs för en instruktör och sedan antingen muntligt eller skriftligt i den egna bloggen pekar på utmärktheten i kursen genom att framhäva hur dåliga de är på olika saker.

”Nu vet jag verkligen vad vi måste träna på!”

Ursäkta. Hörde/läste jag rätt? Vilken otroligt ledsam och pedagogiskt motbjudande tanke. Jag måste ställa några följdfrågor.

Talade inte instruktören först om för dig vad du och din hund kan? Jobbade inte den här instruktören med positiv förstärkning som är så inne just nu? Hade instruktören ingen lust att få dig att tro på dig själv och känna att du och din hund faktiskt är bra på något också?

Fokuserade instruktören verkligen bara på vad ni inte kan? Är inte instruktören i första hand där för att höja kursdeltagarnas självförtroende? För att se till att de tror på sig själva och därmed skapa en god och trygg atmosfär för inlärning? Ville instruktören inte att du skulle lära in? Och en ännu mer berättigad fråga – var instruktören inte ett dugg intresserad av att lära ut något?

Man upphör sannerligen aldrig att förvånas.

Ni som inte är Örebroare kan så klart inte veta det här, men det tar ungefär tre minuter att köra från Statoil Västhaga till Örebro Brukshundklubb. Om det inte är rött ljus vid Oxhagen. I så fall tar det fyra minuter, en tidsrymd som är mer än väl tilltagen om det bara gäller att få i sig en påse skumtomtar. I alla fall om man heter Camilla Brundin.

Ni som följer med här vet att Camilla är specialist på godis. Hon vet precis hur mycket varje chokladbit väger, vilka sega musar som är ”äkta” och vilka som är fejk och hur man tuggar skiten ur vilken kola som helst. Och till jul är det skumtomtar som gäller för min fru. Jag överdriver inte. Hon får i sig en påse skumtomtar på mindre än fyra minuter.

Vägen som vi befinner oss på är den mellan Statoil Västhaga där skumtomtarna inhandlades och Örebro Brukshundklubb där vi brukar kvällsrasta hundarna om vi kommer in till stan den vägen när vi har varit borta någonstans och det har hunnit bli mörkt.

Så är fallet idag. Vi svänger av E20 vid kvart i åtta ungefär. Två minuter över åtta har Camilla dragit i sig den första påsen skumtomtar som hon köpte på Statoil Västhaga när vi stannade där tidigare ikväll.

Vi har tillbringat två dagar på Hund 2009 i Stockholm. Eller rättare sagt – idag var det bara jag som var på Hund 2009. Jag har lovat att blogga från Nordiska Mästerskapen för AgIF:s räkning och Camilla tar med sig hundarna till en kompis i Uppsala så att de ska slippa tillbringa ännu en dag i den stimmiga miljö som Hund 2009 faktiskt innebär.

”Hej då, gumman. Vi hörs under dagen så får vi se hur du tar dig till Uppsala i eftermiddag. Kolla med folk om du kan få skjuts. Birgitta Bergström kanske ska vägen förbi Uppsala. Hör med henne om hon har någon plats i bilen, så slipper jag åka och hämta dig.”

Så säger Camilla till mig när hon släpper av mig utanför mässan i Älvsjö tio i nio idag. Allt är med andra ord frid och fröjd. Och eftersom jag är en lydig fru, så frågar jag Birgitta om jag kan få åka med henne.

”Jag har alltid en plats ledig”, säger Birgitta. ”Påminn mig om att du ska med bara. Annars kanske jag glömmer dig.”

”Glömmer mig? Det kan du väl inte göra;)”

Det var det sista jag sa till Birgitta idag. Och sedan glömmer JAG henne.

Jag har tusen saker att hålla koll på nere i AgIF-hörnan på mässan. Vi sänder lajv från NM. Thomas står hela dagen vid videokameran, Jonas filmar enstaka lopp och lägger upp dem på mästerskapssidan och jag är ansvarig för att bloggen uppdateras.

Dunder och granater vad mycket bra agility jag har sett under dagen! Jag har haft ynnesten att få sitta och blogga på första parkett för AgIF:s räkning och kolla på den ena agilitykanonen efter den andra.

Finnarna är grymma och som i en klass för sig, liksom Danmarks Sarah, som till slut vinner largeklassen. Norges Jan Egil, en agilitykonstnär av absolut toppklass, för upp agilitysporten på en för mig tidigare okänd nivå när han gör ett av dagens snyggaste lopp i agilitylagklassen. Fram till hinder 20 där det blir en vägran, men auauauawauhauauah vad klockrent det var fram dit.

Jag är djupt imponerad av alla dessa agilityförare som inte verkar ha en led i kroppen. De bara kör så att det ryker.

Just därför bestämde jag mig redan i morse för att ge Camilla en väldigt speciell julklapp. Landslagsledningen säljer ett häfte med 61 banskisser ritade av domare från sju olika länder. Häftet är alldeles för billigt. Det kostar 50 spänn. Jag köper det för 100, för avkastningen för försäljningen går oavkortad till det svenska agilitylandslaget som jag beundrar mer än nästan allt.

Men… jag vill att Camillas häfte ska skilja sig från resten av häftena. Det är ju ändå tänkt som en personlig julklapp från en älskande till en annan. Något som vi kanske kan ta med oss till ridhuset på julafton. Så… innan det är dags för banvandring idag, så går jag runt och samlar in autografer från så många nordiska landslagsförare som jag överhuvudtaget kan hitta. De får skriva sina namn på framsidan av häftet, som därefter är minst sagt exotiskt och speciellt. Ett personligt häfte i bara ett enda exemplar. Det ska jag ge min fru i julklapp och hon kommer att bli jätteglad.

Jag har faktiskt aldrig i livet sett ett sådant urbota snyggt häfte med banskisser någon gång under alla mina agilityaktiva år. Och när häftet väl är signerat sätter jag alltså äntligen igång med att jobba ideellt för AgIF. Vi har lite serverproblem under eftermiddagen, men lyckas lösa dem.

Värre är dock att både min och Jonas mobil plötsligt lägger av. Det känns som om vi sitter i agilitybermudastriangeln där det händer mystiska, oförutsedda saker. Jonas lyckas få sin mobil att hoppa igång igen, men min är åtminstone halvdöd. Jag får ta hjälp av Mervi för att kommunicera med Camilla angående hur jag ska ta mig till Uppsala.

Vid tvåtiden får jag höra att det finns någon cockerutställare på mässan som ska åka förbi Anki i Uppsala, där Camilla är. Någon som dessutom har plats i sin bil. Kanon, tänker jag. Då liftar jag med den. Och så kommer jag fortfarande inte ihåg Birgitta.

Hon däremot kommer så klart ihåg mig, för jag har ju sagt åt henne att hon ska göra det, så när tävlingarna är avslutade försöker Birgitta självklart att hitta mig. Hon har kommit på att det är bättre att jag åker med Tobbe och vill ha tag i mig för att meddela detta. Tobbe vill också hitta mig, för han vill komma iväg. Både Tobbe och Birgitta ringer som galningar på min halvdöda mobil, som visserligen surrar när det ringer, men inte har någon fungerande display.

”Fan vad det ringer precis hela tiden”, säger jag till Hanna som jag har fått lifta med till Uppsala. Vi åker genom Stockholm. Den ena neonskylten efter den andra susar förbi, men vi bara kör vidare. Norrut mot Uppsala. ”Det är konstigt, för det är nästan ingen som ringer till mig i vanliga fall och nu ringer det hela tiden”, säger jag till Hanna.

Eftersom Hanna och jag inte känner varandra inser hon inte vad det innebär att min mobiltelefon ringer typ tio gånger på tjugo minuter. Hon kör obekymrat vidare mot Uppsala och försöker få mig att gå igång på att snacka cockerspaniel istället för min i-phone som inte funkar. Öhhh. Cockerspaniel? Inte riktigt mitt gebiet.

När Hanna parkerar i Uppsala är jag alltså lyckligt ovetande om att både Birgitta och Tobbe håller på att leta ihjäl sig efter mig. Jag vet att mobilen har ringt hur många gånger som helst, men jag kan inte se vem det är som försöker nå mig och jag kan inte svara, för det funkar inte.

Jag vet bara att det inte är min fru som ringer, för jag har så klart lånat Mervis mobil och meddelat Camilla att hon inte kommer att kunna nå mig utan mellanhänder under dagen.

”SICKAN!” säger Camilla när jag och Hanna kliver in hemma hos Anki i Uppsala. ”Nu har du skitit i det blå skåpet riktigt illa.”

”Vaddå?”

”Skitit, Sickan. Har du gjort. I skåpet. Illa.”

”Vaddå?”

”Vem skulle du åka till Uppsala med efter tävlingarna?”

”Hanna.”

”Nej, Sickan. Fel.”

”Men du sa ju att jag skulle åka med Hanna.”

”Ja, men vem hade du bestämt att du skulle åka med?”

Jag börjar plötsligt skaka i hela kroppen, för då kommer jag så klart ihåg vem det var jag skulle åka med. Birgitta. Jag försöker få stopp på knäna som skallrar ohämmat och jättehögt mot varandra i Ankis hall i Uppsala.

”Birgitta. Jag skulle åka med Birgitta”, viskar jag.

”Ja. Och du GLÖMDE henne, Sickan. Hon kom ihåg DIG. Och du bara drog utan att meddela henne. Hon är stensur nu, fattar du? Jag har lovat henne en offentlig ursäkt i fundera.”

BIRGITTA. URSÄKTEN KOMMER HÄR. JAG STÅR PÅ KNÄ FRAMFÖR DATORN OCH SKRIVER NU. (GOLVET SKAVER MOT KNÄSKÅLARNA.) FÖRLÅT. DET VAR INTE MIN MENING ATT GLÖMMA DIG IDAG! DU ERBJUDER MIG SKJUTS OCH JAG MITT OTACKSAMMA KRÄK KOMMER INTE ENS IHÅG DET BARA FÖR ATT ETT ANNAT ALTERNATIV DYKER UPP. JAG ÄR UPPRIKTIGT LEDSEN. OCH NÄR JAG SKRIVER UPPRIKTIGT SÅ MENAR JAG DET. JAG SKA TILL OCH MED GÖRA NÅGOT SOM JAG NÄSTAN ALDRIG GÖR BARA FÖR ATT UNDERSTRYKA ALLVARET I DEN HÄR URSÄKTEN. JAG SKA SÄTTA UT ETT UTROPSTECKEN. FÖRLÅT!

Och nu när den där ursäkten äntligen är uttalad så kanske jag kan få återvända till Statoil Västhaga och skumtomtarna. För ikväll när vi var på väg hem, så bestämde vi oss för att stanna vid Örebro Brukshundklubb och kvällsrasta hundarna i det upplysta elljusspåret.

Camilla har långa ben och har just dragit i sig en påse skumtomtar på mindre än fyra minuter. Det bubblar i magen på henne. Camilla med den bubbliga magen går först och jag hamnar på efterkälken. Det är med andra ord precis som vanligt.

”Ööörk”, hör jag helt utan förvarning tio meter framför mig i elljusspåret.

Först tror jag att det är Dorran som har hittat en kantarell och rapar. Jag har lärt Dorran att rapa om hon hittar svamp, men hon är ju fortfarande hos hundvakten i Karlskoga.

”Ööörk”, låter det högt och ljudligt igen. I Karlslundsspåret, fyra minuter från Statoil Västhaga Örebro den 13 december 2009.

Just då känner jag den. Den där välbekanta doften av färskrapad skumtomte. Jag behöver inget upplyst elljusspår för att kunna följa med min fru och kvällsrasta hundarna. Jag följer bara doftspåren som hon lägger ut efter att ha tryckt i sig en hel påse skumtomtar på mindre än fyra minuter mellan Statoil Västhaga och Örebro Brukshundklubb.

Suck. Ibland är livet inte helt lätt att leva.

Och inte blir det bättre när vi kommer hem. För min fru har nämligen fortfarande en glödhet aptit på skumtomtar. Hon letar efter påse nummer två.

”Var är skumtomtarna, Sickan?” undrar hon tio i tio.

”Vet inte”, säger jag, för jag orkar helt enkelt inte engagera mig i skumtomtar något mer idag.

”Du har väl som vanligt gömt dem någonstans där du inte tror att jag kommer att leta, typ i din dataväska.”

”NEJ! De är definitivt inte där.”

Jag hinner inte fram i tid. Camilla har satt klorna i dataväskan och börjar systematiskt gå igenom den.

”Men, Sickan då, vad är det här? Vad häftigt! Är det till mig?”

Så undrar min fru tio i tio. Och så visar hon mig följande bild.

Årets mest personliga och speciella agilityjulklapp.

Fan vad trött jag är på det här.

Oavsett hur mycket jag anstränger mig så går allt ändå på något sätt åt helvete.

Jälla skitskumtomte.

Alex Schulman har just blivit pappa och irriterar sig på att han blivit portad från några av Stockholms caféer för att han har med sig en skrymmande barnvagn och en potentiellt skrikande unge. Det debatteras hett om barns vara eller icke vara på restauranger och fik i media just nu. Ska det vara tillåtet att ha barnförbjudna fik och restauranger i Sverige eller är detta "otyg" att likställa med diskriminering?

Alex Schulman är förbannad och mäkta irriterad för att hans unge inte är välkommen in på en del ställen som hellre ser vuxna än snoriga spädbarn utan finansiella tillgångar som sina potentiella kunder. Över hälften av Aftonbladets läsare håller inte med Alex Schulman. De tycker att han kan hålla sig till barnvänliga fik med Charlie som ungen heter, fast eller kanske just därför att det är en flicka.

En majoritet av Aftonbladets läsare tycker helt klart att Alex Schulman ska sluta upp med att våldgästa på ställen där han och Charlie av olika anledningar inte är välkomna. Alex Schulman behöver inse att han helt enkelt inte är lika självklart välkommen överallt i sällskap med Charlie som han var innan Charlie fanns.

Saker och ting ändrar sig. Det är liksom livets gång, på något sätt.

Jag har ingen åsikt i den här frågan, som ni säkert anar. Jag är fullkomligt åsiktslös. Trots att jag inte tycker att det är okej att helt hämningslöst amma var som helst. För jag tycker nämligen att det är ungefär lika ”naturligt” att amma som det är att hångla offentligt. Det passar sig helt enkelt inte alltid. Det är lika opassande som det är att förbjuda ungar på vissa utvalda fik och restauranger.

Däremot funderar jag på om man inte borde barnförbjuda en del idioter till föräldrar. För ikväll hände nämligen det som händer ungefär varje helg som jag bor på Scandic. Igen. Jag gör mig osams med minst två halvfulla personer som har mage att kalla sig föräldrar.

Jag försöker att kolla på de sista tio minuterna av Robinson. Camilla har somnat i dubbelsängen framför teven på Scandic Kungens Kurva och tacka fan för det. Idag var en LÅNG dag, och då bröt Team Brundin ändå kvart över sex. Vi har en unghund som har varit med hela dagen på Stockholmsmässan.

Han började dagen med att vinna juniorklassen i bt-ringen med en etta, ett CK och en direktkvalificering till Crufts. Det kändes riktigt, riktigt bra och Kennel Ottercap messar att de är omåttligt stolta över den lilla bt-mannen, som i likhet med sin husse tycks ha en kropp som kan precis allt. Och ändå är det just den enda saken som domare Salminen bestämmer sig för att klaga på idag. Läs själva:

Bra storlek. Ganska bra huvud. Bra öron och bett. Bra hals. Bra kropp som ej får bli starkare. Sträv päls. Bra svans. Välvinklad. Rör sig bra. Bra temperament. (Domare: I. Salminen, FI)

Odysseus har en kropp som ej får bli starkare, skriver domare Salminen i kritiken. Jag vet inte hur jag ska tolka det där riktigt. Självklart ska hundar inte tränas till döds, men jag tror att en bt har en bättre chans mot en grävling om den får en sund promenad om dagen så att den bygger lite muskler och är i allmänt bra trim än om den är fet och omusklad. Vi får väl se vad domaren på Crufts tycker. Dit vi för övrigt inte ska.

Hoppklasserna i agilityringen är inte klara förrän vid halvtretiden. Det betyder att vi kan räkna med att agilityklasserna kommer att dra ut på tiden till ungefär klockan nio på kvällen.

Varken jag eller Camilla håller riktigt med utställningsdomare Salminen, men vi är däremot rörande överens om att vi har med oss tre hundar vars kroppar inte får bli tröttare än vad de är efter en heldag i en stökig mässhall. (Nej då. Dorran är inte död. Hon är hos hundvakten i Karlskoga och har det antagligen mycket bättre än hon förtjänar.)

Camilla gör ett jättefint lopp med Medusa i den avslutande agilityklassen, men får tyvärr en vägran. Utan den hade det kunnat gå riktigt bra. Hon har en bra känsla i kroppen när hon går av plan med Musen idag och vi bestämmer oss för att stryka Kebban ur det sista agilityloppet. Vi har ju, som ni redan har läst, en unghund med oss också idag, lilla Odysseus, en bt som idag för första gången i livet beträder ett mässområde. Det är mer än nog för honom med nio timmar i den stimmiga miljön.

Han får gärna bli lite starkare, vår Odysseus, men absolut inte tröttare än vad han var efter denna mastodontdag. När vi kommer in på hotellrummet slocknar han på dubbelsängen och rör sig inte ur fläcken. Stark och trött på samma gång, liksom.

Ända tills de där jävla ungarna börjar springa i korridoren ovanför. Jag står ut med dem mellan åtta och nio, men sedan får det ta mig fan vara nog. Jag drar på mig ett par brallor och störtar mig upp för trapporna till plan tre.

”Du där!”, säger jag med sträng röst till den första snorungen som jag fäster blicken på.

Ungen stannar upp.

”Nu får ni sluta upp med att springa i korridoren. Det här är ett hotell. Inte en lekplats.”

Ungen springer vidare och trotsar. Och jag går efter. Jag ser att han sneglar mot rum nummer 256.

”Bor du där?” undrar jag.

”Ja, och vi får springa här för min pappa”, säger han med osäker röst.

”Okej. Knacka på, så att jag får snacka med din pappa då. För jag tror du ljuger.”

Plötsligt öppnas dörr 256 av en rödmosig karl i fyrtioårsåldern. Han fyrtioåriga kärring skymtar i bakgrunden. Hon har rött, burrigt hår och vill veta vem det är utanför dörren. Att det skulle kunna vara hennes egen som har tydligen inte slagit henne.

”Är det här din son?” undrar jag.

”Ja.”

Blicken som möter min är suddig. Frånvarande på något sätt. Det är precis som om den inte riktigt når fram till varken den egna sonen eller mig. Lite som grumligt bakplåtspapper mellan mamman och verkligheten så som resten av oss uppfattar den.

”Är du medveten om att din son har stört hela nedre plan i över en timme genom att springa fram och tillbaka i korridoren och skrika? Medan du sitter inne på rummet och inte tar ditt ansvar som förälder och förebild för den yngre generationen? Nu ser du till att få stopp på det här, annars går jag ner till receptionen och ber dem att fakturera mitt rum på dig, för jag har ingen lust att vara varken polis eller barnvakt här ikväll. Mina hundar skäller och blir oroliga av det här och de väcker min fru. Dessutom stör de hundarna i de angränsande rummen… som skäller… och stör hundarna i de angränsande rummen… som … ja, du fattar förhoppningsvis. Se till att ta ditt ansvar som förälder nu istället för att sitta inne på ditt hotellrum och supa medan vi andra håller koll på din avkomma.”

Så säger jag i så vänlig ton som jag bara kan. Sedan går jag ner för trappan igen.

Resten av kvällen är det tyst. Hundarna kommer till ro. Camilla vaknar av att det är så lugnt och går ut och rastar vid halvelvatiden och när hon kommer in igen så är ungen fortfarande stilla där uppe. Även övriga föräldrar tycks ha börjat ta ansvar, för det är inte en enda unge ute i korridoren längre.

Notera vänligen att jag inte har något emot just de här barnen/barnet. Det är deras föräldrar jag inte kan med. Hur fan kan man sätta sig på sitt hotellrum och supa medan ens unge springer ute i korridoren och stör alla andra gäster på både det egna planet och det under? Utan att man ens MÄRKER det? Det dånar ju i hela korridoren och på hela nedre plan skäller det hundar. Hur kan man undgå att märka att det är något som är fel? Det övergår mitt förstånd.

Om Alex Schulman läser det här så kommer han att bli stensur. Jag kommer att hamna på hans lista över "Veckans otyg" eller vad det nu är han kallar det. För Alex Schulman är inte bara en suverän kolumnist. Han har en hjärna att tänka med också.

Och den kommer så klart att fatta galoppen och inse att det inte är Charlie de där ”barnovänliga” fiken vill förbjuda, utan att det är den oansvariga föräldern som är roten till det onda. Den själviska, fikasugna föräldern som vill sitta tillsammans med andra som lyfter föräldrapenning och som vill ha adventsmys med sina skrikande platsskrymmande knyten som faktiskt tydligen stör över hälften av övriga cafégäster om man ska tro omröstningarna på www.aftonbladet.se

Tack och lov att jag inte är förälder. Det verkar vara ett riktigt helvete. Dessutom hade jag antagligen blivit barnförbjuden ganska direkt. För jag hade nämligen förespråkat en grundläggande princip som verkar vara helt ute bland åtminstone de föräldrar som tillbringar natten på Scandic Hotel Kungens Kurva natten mellan den 12 och 13 december 2009.

Ansvar under förtroende.

Här på Scandic Hotel Kungens Kurva var det åtminstone fram till halvtio ikväll när jag drämde näven i bordet och gjorde mig osams med plan tre helt tvärt om som gällde.

Det handlade om förtroende utan ens en tillstymmelse till ansvar.

Det handlade om en hel jävla hop övergivna hotellkorridorbarn utan fungerande kompass.

Och jag är så jälla, jälla trött på att vuxna människor inte tar sitt ansvar, utan bara vill ha mitt fulla förtroende för allt möjligt som de inte tar ansvar för.

Inte undra på att man bara måste få klaga lite, lite då och då. Fast man inte har några egna barn och därmed enligt en antagligen samstämd opinion borde ligga jävligt lågt och superhållakäften.

Näe. Skulle inte tro det.

Att det blir någon blogg här ikväll alltså.

Ligger på dubbelsängen på Scandic Kungens Kurva och njuter. Imorgon är det första dagen på Hund 2009 och i övermorgon NM i agility.

Jag har mitt vin, min kvinna och ett förbetalt hotellrum.

Och om tjugo minuter avgörs vem som vinner Idol 2009.

Härligt!

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag skickade just iväg ett mejl till min chef med den glada nyheten att datateknikerna i Falun har lyckats få liv i min dator. Den har fått en ny skärm och går som en klocka, skriver supporten i ett mejl som landar i min inbox under sen eftermiddag.

Ja, och så har jag varit till netonnet med det andra liket också. Det åker iväg till Tyskland för reparation. Räknar fortfarande iskallt med att det kommer tillbaka med massor att anmärka på så att jag kan få det utbytt mot något mer interaktivt. Något som funkar.

Och just när jag står där i kön och surar över den där jälla skitdatorn som inte funkar, så kommer det fram en man och ger mig en kram. Det raspar till riktigt ordentligt mot kinden när Steffe trycker skäggstubben emot mig.

”Hej, gumman!” ropar han och rycker tag i mig. ”Vad kul att se dig!”

Jag har sett Steffe två gånger sedan jag förlorade min oskuld till honom i Adolfsberg 1980. Vanlig, blond svensk kille med otroliga överarmar. Riktigt snyggt musklad. Steffe som hade Zündappmoppe och körde mig till festerna på fredagskvällarna.

Det var Steffe och jag som körde moppe genom Amerikaskogen mellan Marieberg och Adolfsberg med en dunk hembränt på ryggen.

Och det var Steffe och jag som blev tagna på bar gärning av min pappa som stoppade oss och moppen när vi precis skulle svänga höger upp mot hjärtat av Adolfsberg den där gudsförgätna fredagskvällen 1980. Jag vet fortfarande inte hur pappa hade fått nys om vad vi höll på med, men han hade blockerat hela cykelbanan med sin orangefärgade Ford Granada med registreringsnummer JJG112. Jag glömmer det aldrig.

Jag grät gällt och helt säkert hjärtskärande när pappa öppnade dunken och hällde ut hela innehållet i diket väster om Amerikaskogen.

Det blev ingen fest den kvällen, för alla räknade med att jag och Steffe skulle leverera drickat. Ifall ni inte redan har räknat ut det, så var jag inte världens mest medgörliga tonåring.

Jag ljög, snattade och rökte. Dessutom söp jag så fort jag kom åt. Och så hade jag högsta betyg i skolan så alla lät mig hållas. Jag var bättre på grammatisk teori än mina lärare. Jag hade femma i engelska, svenska och tyska och snackade mig ur varenda situation. Oavsett språk.

Mellan idag och den där gången i Adolfsberg på 80-talet har jag sett Steffe en gång. Det var på en reunion i Brunnsparken 2000, när vi firade 20 år sedan vi gick ut grundskolan.

Idag står han där framför mig igen. Steffe. 20 år äldre, men fortfarande i lika bra form. Okej, några rynkor i ögonvrårna, men ändå en riktigt snygg karl med skrattgropar i kinderna. Han är lika blond idag som han var 1980. Och överarmarna är lika fantastiska nu som då. Jag klämmer en extra gång på dem innan jag släpper taget om Steffe idag inne på netonnet.

”Skitkul att träffa dig igen! Ha det så bra!”, säger jag och sedan är Steffe ute ur mitt liv igen.

Det känns okej. Jag har liksom vant mig vid att Steffe är ute ur mitt liv vid det här laget.

Långsamt återvänder jag till nuet.

Ikväll fick vi reda på att Lanna-Kalle med vidhängande fru kommer att få sällskap inte bara av mig och Camilla på nyårsafton, utan att även Byrackarns eminenta ordförande med make sätter sig i bilen och åker ut på landet för att fira med oss fyra.

Det blir sex människor och tolv hundar om jag har räknat rätt. Känns skönt att vi har tre bt som hälsar precis allt och alla välkomna utan att tjura ihop. Öhhh. Tur att det finns grindar mellan precis alla rum här.

Mot bakgrund av ovanstående information påbörjade jag ikväll projektet med att prova olika förrätter till nyårsmenyn på Camilla. Hummer är ju en klassiker, men det fick vi ju när vi var hos Lanna-Kalle och Sheltie-Kalle förra året, så det är inte aktuellt. Jag får försöka komma på något annat.

Just nu är jag inne i en period där jag gillar hasselnötter. Jag strödde några flagade sådana över testförrätten idag och fick godkänt.

”Det där blir bra”, sa min fru.

Jag tror henne, för hon har skickat ut tillräckligt många rätter här under åren som har gått för att jag ska veta att hon inte ljuger bara för att jag ska känna mig värdefull. Nä. Här är det raka puckar som gäller.

”Det här är ju kanske ingen rätt som vi behöver göra någon mer gång”, brukar hon säga när jag har gjort något halväckligt som i alla fall inte Camilla vill äta någon mer gång. Och så stryker vi den rätten från menyn för evigt. Det är hur enkelt som helst. Funkar klockrent. Varje gång.

På måndag är det ny förrätt som gäller. Camilla är första provsmakare då också. Och sedan går vi på potentiella huvudrätter under den följande veckan.

I helgen blir det dock tack och lov ingen matlagning, för då är det Hund 2009 och NM i Stockholm. Åh, vad kul det ska bli. Eller som Camilla tydligen uttryckt sig i ett mejl till en kompis idag:

Ska bli jättemysigt att ligga i dubbelsängen på Scandic Kungens Kurva med Gurkan och pälsbollarna och kolla på Idol imorgon kväll.

Efter att hon skickade meddelandet kom hon på att just det där med Gurkan kan missuppfattas om man inte skiljer på stor och liten bokstav. Gurkan med stort G är jag. Gurkan med litet g är en avlång grönsak. Camilla sitter i soffan och har allvarlig ångest halva kvällen. Fast hon får nyårsförrätt efter nyårsförrätt serverad mitt framför nosen och allt.

Ja, och så har det hänt ytterligare tre bra saker här idag.

Bra sak nummer 1: Anette som jag VERKLIGEN hoppas kommer att söka A3-utbildningen skriver så här i funderas kommentarer efter att jag har varit lite förvirrad över att hon vill gå kurs för en massa blindbytare i sommar, trots att hon själv (än så länge?) kör enligt Gregs system:

Man kan ju gå på kurs för att lära inför framtiden, eller hur? Och jag vet att alla inblandade använder blindbyten i sin handling, men man kan ju inte blindbyta sig igenom en hel bana så något mer lär ju avhandlas på kursen ;) Dessutom finns det ju inget som säger att jag på kurs inte kan lära ut hur man gör blindbyten om jag ser att det är en hund som det skulle funka på, även om jag inte lär min egen hund det... Men det är kul att du blir förvånad! Gillar att förvåna ibland! ;) *fniss*

Där har ni det jag kallar en instruktör som tar sitt uppdrag på allvar. Här har vi en person som ser till kursdeltagaren och dennes hund i första hand. En person som vill lära sig mer och är öppen för nytt. Vad av detta man tillämpar på den egna hunden är upp till var och en. Men som instruktör MÅSTE man kunna hjälpa olika typer av kursdeltagare och hundar att hitta det som passar just dem.

Ja, ni läser mig rätt. Jag ger inte speciellt mycket för ”instruktörer” som bara fortbildar sig inom ett och samma handlingssystem och därmed bara kan hjälpa en liten del av framtida kursdeltagare. Jag tror helt enkelt inte på det.

Nä. Jag tror på mångfald och flexibilitet. På utveckling. På individen. Både hund och förare. På individualiserad agilityundervisning. Inte på ”instruktörer” som redan innan kursekipagen har visat sig på plan har bestämt sig för att köra enligt exempelvis Gregs system. Det är naiv pedagogik som inte kommer att fungera. Fast det är ju bara vad jag tror då, alltså. Även om jag tror ganska hårt när jag väl har bestämt mig för att verkligen, verkligen tro på något.

Bra sak nummer 2: Byrackarns SISU-konsulent David har varit här och fikat och stämt av året som gått. Han meddelar att SISU hemskt gärna vill stötta kursen för Jan Egil och Jenni ekonomiskt, så att vi kan pressa ner kurspriset för medlemmar i Byrackarns.

SISU Idrottsutbildarna Örebro tar halva kostnaden för instruktörsarvodet, Byrackor! Vi snackar alltså inte några 7000 spänn för två dagar med hund här. Jag tror inte ens att ni kommer att behöva punga ut med mer än strax över 1500 spänn för att få gå kurs för två av världens bästa agilityförare.

Låter det bra? Se till att betala in medlemskap i Byrackarns inför 2010. Avgiften är 100 kronor för ett år. Du har igen den tiodubbelt i princip direkt.

David informerar dessutom om SISU:s föreläsningsserie. Den behandlar allt från hur man blir en bra (agility)coach till MAQ-träning som kan beskrivas som funktionell träning för alla, träning som fokuserar på rörlighet, balans och koordination. Läs: något som agilityförare verkligen, verkligen behöver.

Jag kan inte ta mer än så här i fundera, för först måste detta gå genom Byrackarns styrelse, men lita på att vi kommer att gå ut med info så snart det bara går på Byrackarns hemsida.

Bra sak nummer 3: Det är som vanligt Tyskland som står för den. Jag stengillar Tyskland, ifall ni inte har märkt det tidigare. Ikväll gör Tyskland det som ingen nation tidigare har mäktat med. Tyskland skickar sin öppet homosexuella utrikesminister Guido Westerwelle till Stockholm. Guido är tillsammans med Michael. Titta här så söta de är tillsammans, Guido och Michael.

 Bildkälla: http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/217478-tysklands-forsta-homosexuella-utrikesminister, 091210

Och tyskarna skickar inte Guido och Michael till vilket jälla skithak som helst i Stockholm i december 2009.

Nä. De skickar dem till Nobelfesten, där de enligt svt:s kommentatorer gör succé bara genom att vara sig själva och därmed superbryta med de kungliga traditionerna.

Två tyska innebögar i frack på Nobelfesten 2010? Okej. Nog för att Madeleine är snygg. Men ikväll är det herrarnas i fundera.

Det är det verkligen. Hatten av för guds näst bästa skapelse ikväll.

Mannen.

Teknikern sätter mejseln i min trasiga dator direkt när jag kommer in med den till Högskolan idag.

”Rödvin”, sa du?

”Ja, rödvin. Min fru råkade hälla ut ett glas över skärmen.”

Det blir tyst en stund. Sedan börjar skruvmejseln röra på sig igen.

”Kom tillbaka om ett par timmar, så får vi se hur det går.”

Jag gör som jag blir tillsagd. Går och böjer några tyska adjektiv för att få tiden att gå. När jag kommer tillbaka strax före tre har teknikern fått igång hårddisken, men skärmen är fortfarande död. Det blir till att skicka efter en specialutbildad tekniker från Dell. Denna ska om allt går som det ska infinna sig redan på fredag. Vi får se hur det går, som sagt.

Jag är ganska trött på datorer som inte fungerar vid det här laget. Min mini-pc fortsätter att krångla, fast den har varit inne på ”reparation”. Den går i tio minuter, sedan hänger den sig. Dessutom stänger den av sig med jämna mellanrum. Jag försökte köra den lite på tåget idag, men jag tröttnade på att behöva starta om var tionde minut. Datorn måste definitivt in igen.

På vägen hem har jag inget annat att sysselsätta mig med på tåget än att läsa kvällstidningarna. Jag har utvecklat en förmåga att skilja på text och politik och det är väldigt skönt. Jag kan helt okritiskt tycka att Aftonbladet är mindre dålig än Expressen, fast jag egentligen, rent ideologiskt borde tycka tvärt om med tanke på hur jag röstar.

Aja. Så skriver ungdomarna i sina bloggar har jag sett. Jag har läst Maddes blogg och lärt mig hur man uttrycker sig. Om Maddes blogg är bättre eller sämre än min vet jag inte riktigt. Aja. I alla fall. Fast jag inte riktigt vet vad det betyder.

Idag har Expressen blåst upp ett helt uppslag med spartips inför jul. Om man ska tro Expressen så kan man spara inte mindre än 5750 kronor till julklappar. Med bara två veckor kvar till jul. Det hela handlar om att man ska planera sina inköp. Att varje julklapp får kosta max 200 kronor. Att ha knytkalas på julafton. Man ska dra ner på café- och restaurangbesök, ta med sig matlåda till jobbet, dra ner på snacksen, ställa bilen och ta bussen istället och minska på småutgifterna. Och så ska man göra det mest realistiska av allt två veckor före jul och tre veckor före nyår. Sluta röka.

Vilka jälla skittips, helt enkelt. De är ju fullkomligt omöjliga att följa. Och det sämsta tipset av alla är följande:

Istället för dyra julklappar: Ge hela familjen ett hemmagjort, snyggt presentkort på något kul som ni planerar att göra längre fram. Har ni inte pengarna nu, kan ni spara till det.

Men nånting så korkat! Om man inte har några pengar som garant för ett presentkort, så kan man väl inte ge bort det redan nu. Nä, först sparar man och sedan köper man presentkortet och ger bort det.

Jag lägger ifrån mig Expressen ganska snabbt, för jag tror inte på det där negativt laddade kapitalistsnacket.

Tacka vet jag Aftonbladet. Där får man konkreta tips. Sveriges främsta expert på privatekonomi, Annika Creutzer (chefredaktör för E24:s privatekonomiska sajt Pengar24) blandar sig i debatten om hur man kan spara kulor. Idag får vi tipset att inte köpa tilläggsförsäkringen på elektronik som de stora butikskedjorna erbjuder. För som konsumenter har vi skydd på många olika sätt och behöver inga dyra extraförsäkringar.

Först och främst är det butikens eller tillverkarens frivilliga garanti som träder in. Under den tid som garantin gäller ska varan fungera, förutsatt att du inte har misshandlat prylen.

Det andra skyddet är Konsumentköplagen. Under tre år ger lagen ett bra skydd om varan går sönder på grund av fel som fanns redan från början. Man måste reklamera varan inom två månader från det att man märkte felet. När detta gjorts, ska varan repareras utan kostnad för dig. Mer än två vändor till reparation behöver jag som kund inte acceptera. Om varan inte har lagats har jag som kund rätt att få mina pengar tillbaka eller en annan likvärdig vara.

Imorgon tänker jag åka in till netonnet i Örebro med mini-pc:n och lämna in den för en andra reparation. Den kommer självklart inte heller att fungera efter denna, så jag räknar iskallt med att få en ny vara om ungefär tre veckor. Om jag inte får det kommer jag att ställa till ett helvete inne på netonnet i Örebro om tre veckor. Det kan jag lova utan att överdriva allt för mycket.

För jag gillar att spara pengar.

Just den här veckan har jag sparat över 7000 bara genom att ge fan i att anmäla Camilla till två dagar dubbelbox med Greg Derrett.

Jag väljer att börja spara till ett presentkort på Lisa/Jan Egil/Jenni-kurser sommaren 2010 istället. För även om jag har råd, så tänker jag bövelen och jävlar anamma inte ge Camilla det där presentkortet i julklapp. Jag vill spara till det först. Det är ju liksom just det som är charmen med presentkort. Först sparar man till dem och sedan köper man dem. Kontant.

Tja. Det är ju lätt att säga om man är två som har fast jobb med helt okej tilltagna inkomster, agilitybolag på sidan om, noll barn, noll mat- och spritkrävande släktingar hemma på julafton, men desto trevligare sällskap på nyårsafton. Lanna-Kalle har lovat att ta med sig fru, hundar och tandborste (?) samt komma över på lite trevlig nyårsmus. Nä, nu blev det verkligen, verkligen helt grundfel i fundera. Fru, hundar, tandborste (?) och lite trevligt nyårsMYS skulle det ju vara, så klart. Ledsen för det där förargliga stavfelet, som utan tvekan leder tankarna i precis helt fel riktning.

Åter till verkligheten.

Ericsson varslade över 1000 personer i Gävle idag. Jag blir ledsen när jag läser det i både Expressen och Aftonbladet, för vi är alla så olika lottade. En del har mycket pengar, andra mindre.

Men vet ni vad det bästa är? Det finns spartips även för dem som i teorin fan inte kan spara en spänn. I alla fall om man tänker bara lite, lite själv. Om man bildar sig en egen uppfattning över vad en rimlig kostnad innebär. Man kan till exempel fråga sig vad det kostar för en hel familj att skita under ett år.

Sorry. Jag vet inte vad det är som leder in mig på det här jälla skitämnet, rent ut sagt, just ikväll. Min hjärna tycks på något underligt sätt dra icke existerande paralleller mellan dubbelboxar och skit. Fråga mig inte hur det hände.

Nåja. Låt mig fortsätta mitt resonemang, oavsett vad ni anser om det.

Själv blir jag omåttligt irriterad på toapapperstillverkare som ljuger om hur många meter det är på rullen. Man köper en åtta toapapper och redan när man mäter upp den första rullen, så inser man att det saknas minst 10% av det antal meter som anges på förpackningen. Det blir 80% mindre papper på åtta rullar. Jag hade inte bra betyg i matte, men var en jävel på att böja verb, så oavsett om räkneexemplet stämmer eller inte så är det ett faktum att det finns mycket pengar att spara här.

En barnfamilj skulle säkert kunna spara in över 1500 spänn per år bara genom att dasspappersvägra och istället göra som man gjorde på den gamla goda tiden, läs 1300-talet.

Bildkälla: http://members.fortunecity.com/sunjayrecords/images/P7050004TF.JPG

Dra ett drag med en helt vanlig rövskrapa, alltså.

Ett annat högst personligt spartips som jag har är att byta ut dyra engångstrosskydd mot musmattor i plast. Kanske inget för den vanliga barnfamiljen, men i lesbiska förhållanden snackar vi tusenlappar här.

”Nu får du sluta blogga, Sickan”, säger Camilla när klockan är tjugo i elva.

”Okej, jag kommer. Måste bara skriva klart om trosskydden och musmattorna först.”

”VA? Vad fan håller du på med, Sickan?”

”Inget märkvärdigt alls. Engångstrosskydden och musmattorna. Jag måste skriva klart om dem."

Camilla svarar inte. Hon har gett upp. Jag är som jag är, liksom. Jag tror hon har förlikat sig med det efter tjugo år, så hon kan lika gärna somna i soffan.

Jag avslutar bloggtexten och sedan plockar jag fram en tom A4-sida. Den lägger jag på köksgolvet och så skriver jag med stora, tydliga tuschbokstäver följande:

Att titta på dig är som att äta soppa med gaffel. Man får aldrig nog.

Jag står för vartenda ett av de där 15 orden. Tills döden skiljer oss åt.

Äntligen börjar jag få lite vårkänslor! Eller rättare sagt, ganska många vårkänslor. För ikväll har jag försökt mig på konststycket att få ihop fyra agilityikoners scheman. Vi snackar vecka 27 alt. vecka 28 och kursutbud sommaren 2010.

Jag vill ha hit Lisa Frick. Jag vill ha hit Jan Egil och Jenni. Österrike, Norge och Finland. Och så vill jag att min svenska fru ska kunna gå kurs både för Lisa och för Jan Egil och Jenni. Allt det här ska ske under sommaren 2010.

Vi ska lyckas ta oss runt en femdagarscup i Danmark, European Open i Tyskland, tävlingsveckan i Smedjebacken och de svenska landslagsuttagningarna. Dessutom behöver vi två planer för Jan Egil och Jenni.

Någon måste fixa mat. Vi kanske måste ha en teorilokal. Flyg mellan Österrike och antingen Norge eller Sverige måste bokas, för eventuellt vill norska sidan också få tillgång till Lisa när hon ändå är i Skandinavien. Logistiken mellan Lannafors och den norska träningsbasen måste lösas på något sätt.

En officiell inbjudan måste gå ut så att folk kan anmäla sig. Byrackarns medlemmar under 2010 ska dessutom ha rabatt på kurspriset för Jan Egil och Jenni som tack för att de ställde upp som funktionärer under Folksam Cup i mars 2009.

Jag vet inte hur många mejl som har gått mellan mig, Lisa och Jan Egil ikväll.

Men många är det. När jag författade det senaste till Jan Egil blandade jag ihop språken, så förvirrad är jag. Eftersom jag inte kan skriva norska, så använder jag svenska. Men eftersom norska är lite exotiskt och utländskt, så slår det tilt i hjärnan och den börjar plötsligt använda tysk ordföljd på svenskan. Bara för att jag skriver till utlandet, liksom.

Hur ser det vecka 27 för er ut?

Så skrev jag först till Jan Egil, men jag upptäckte felet och kunde rätta till det innan mejlet gick iväg.

Jag känner redan av pirret. Jag känner hur sommaren kommer närmare och närmare Lannafors. Det kryper och sticker i skinnet.

Tänk att kunna erbjuda svenska agilityaktiva kurser för tre av världens ledande agilityprofiler sommaren 2010! Det vore ju helt fantastiskt!

Hinner inte blogga mer, för nu mejlar Lisa igen.

Och inte har jag löst problemet med Lanna-Kalle heller. Han är ju avundsjuk på att det är tandborstning redan klockan halvnio här på julaftonskvällen 2009, vilket ni säkert har läst i kommentaren till gårdagens inlägg.

Jag får ta tag i det problemet lite senare, för nu HINNER jag helt enkelt inte.

ÅHHH, vad kul det är med sommar 2010!

Ni har säkert redan märkt det. Ni befinner er i världens tråkigaste blogg. Den heter fundera och skrivs ledsamt nog av mig. Mitt hjärta hade helt klart mått bättre av att någon annan varit ansvarig för den här jälla skitbloggen.

Så här är det när det är terminsstart eller som nu terminsslut. Man hinner inte blogga, för det är antingen saker som ska förberedas eller sluttentor som ska rättas. Idag har jag delat ut en massa högskolepoäng till mina duktiga studenter som kan skilja mellan prepositionsobjekt, prepositionsadverbial och prepositionsattribut.

Trots detta känner jag mig off, eftersom en student i en annan kurs skällde ut mig efter noter för att jag vägrar i sten att godkänna ett arbete som enligt mitt sätt att se på det hela inte håller måttet. Jag sätter inte mitt namn på saker jag inte tror på, så jag kräver att arbetet ska skrivas om och att jag innan detta görs får godkänna ämnet. Det är tjänstefel att godkänna saker som inte är godkända och det skadar i slutänden inte bara mig och min arbetsgivare, utan även studenten i fråga. Nåja. Vi får utse en ny examinator om det inte löser sig och sedan är förhoppningsvis den saken ur världen.

Camilla åkte till jobbet klockan sju imorse och kom hem som ett lik klockan nio efter utvecklingssamtal och ovanpå detta ett sektorsmöte på Örebro Brukshundklubb. Det ÄR stressigt i terminssluten om man är lärare. Så är det bara.

Känns skönt att jag och Camilla ändå har fattat beslut om hur det blir i jul. Vi har bestämt oss för att inte fira med släkten. Det blir för stressigt med alla barn och hundar. Dessutom vill Dorran vara hemma i Lannafors. Det kommer att bli en lugn julafton. Skulle tro att den avlöper ungefär som följer.

• Skinkmacka och kaffe i soffan framför teven vid åttatiden. Bara jag, Camilla och hundarna.
• Ridhuset är redan bokat för privatträning mellan 11.00 och 12.00. Vi åker dit, bygger en cirkel och skitar ner oss riktigt ordentligt. Kör så att det ryker och är lyckliga.
• Åker hem, tar ett bad tillsammans och fixar till oss.
• Äter ett blygsamt julbord, specialdesignat för endast två personer, där vi bara behöver bjuda oss och hundarna på det vi själva gillar.
• Kalle vid tretiden.
• Jag dunkar skiten ur Camilla i en allvarsam och laddad omgång av Alfapet vid femtiden och sedan är det tyskt glühwein. Muggvis. Inte i fåniga små svenska glöggkoppar som man måste dricka tio stycken av för att bli lite på örat.
• Klockan sju är det julklappsutdelning.
• Halvnio är det tandborstning och så var den julaftonen nästan, nästan slut. Nästan alltså. För innan dess är det så klart precis som varje kväll piss å gå ligg, som Camillas pappa brukar säga.

Men så var det ju det där med julklapparna också. Jag vill så gärna kunna filma Camillas lopp, så vi har bestämt oss för att köpa oss en videokamera i julklapp, helst på mellandagsrean förstås. Problemet är bara att vi inte har en aning om vad som är bra. Vi vill ha en enkel kamera utan för många finesser.

Jag har försökt kolla lite på nätet, men utbudet är oöversiktligt stort och hopplöst om man inte har en aning om vad man letar efter.

Hittade som av en händelse följande på netonnet ikväll. Någon som har en aning om ifall det kan duga? Och nu snackar jag inte bara ultratråkiga framför- och bakombyten här. Frågan är om man måste ha något ännu bättre för att kunna filma jaakko, blindbyten och offensiv handling där det går för jälla snabbt.

Kolla här får ni se:

Slimmad videokamera med dubbla SD/SDHC-kortplatser!JVC GZ-MS120

- SD/SDHC
- 35x optisk zoom
- 2,7 tums LCD-display
- Laser Touch Kontroll
- Förstklassig HD Gigabrid-motor
- Uppladdning till YouTube
- Konica Minolta objektiv

Jag fattar inget av det där. Och inte av resten heller. Den kommer förresten här:

Egenskaper:

• Förstklassig HD Gigabrid-motor
• Kontinuerlig inspelning med dubbelt minne
• Uppladdning till YouTube™ med en knapptryckning
• Export med en enda knapptryckning
• Laser Touch Operation med dubbla avtryckare och zoomfunktion
• Digest-avspelning
• 2,7-tums 16:9 widescreen klar LCD-skärm
• Automatisk bakgrundsbelysning för LCD
• Autobelysning (automatisk bakgrundbelysning)
• Batteridata
• USB2.0 för snabb överföring
• Pixela Everio MediaBrowser för Windows® medföljer
• 1/6-tums 800 000 pixel CCD
• 35x optisk zoom/800x digital zoom
• Minneskortplats för SDHC/SD (Dual)
• Programvara medföljer (för Windows®)

Pris: 2379:- (eller delbetala 87:- i typ hundra månader... skulle inte tro det...)

Antagligen är den där kameran inget att ha, för den är alldeles för billig. Någon tekniknörd där ute som kan hjälpa oss vidare?

Dags att avsluta världens tråkigaste blogg för ikväll. Allvar. Hör av er om ni vet något om videokameror!

Tjoho! Nu åker vi till ridhuset och tränar raksträckor. Har hyrt det privat en timme.

Någon som kan komma på någon bättre sysselsättning en tråkig söndag?