Läste en insändare i Aftonbladet från en förbannad mamma som hade varit och handlat lördagsgodis till sina två barn, åtta och tolv år gamla. Jag har visserligen inga barn, men jag måste hålla med den ilskna mamman ikväll.

För väl hemma öppnar barnen nämligen godispåsarna och hittar istället för nappar och sockerbitar som de är vana vid i godissammanhang följande:

  

Snoppar, snippor och tuttar till lördagsgodis.

Ursäkta om jag är gammalmodig - men vilket jälla förstklassigt SKIT!

Heja, ilskna mamman!

Här är det depp ikväll. Jag satte just Camilla på bussen till Oskarshamn och sedan åkte jag hem hit där det är tyst och mörkt. Jag har just satt in en gryta honungsglaserade rotsaker och lite lammbitar i ugnen. Inte för att jag är hungrig, utan bara för att jag måste äta, vilket jag hatar att göra när jag är ensam. Mat för mig är en social grej, liksom.

Nåja. Jag har ju i alla fall hundarna här hemma. Apropå hundarna, ja. De har nästan inte fått någon träning de senaste veckorna, eftersom Camilla knappt har kunnat röra sig på grund av sitt ryggskott. Det är bättre nu, men inte helt bra, som ni kommer att se i ett klipp som kommer snart.

Det är inte så ofta som jag lägger ut Youtube-klipp i fundera, men efter dagens träningspass kände jag att jag ville dela med mig av en stor förundran som jag upplevde idag ute på Byrackarns plan.

Kolla här:

Jag tycker att det där ser riktigt, riktigt bra ut och speciellt bra är det när man läser i träningsdagboken. Odysseus har fram till för en vecka sedan bara hoppat något enstaka hinder här och där. I övrigt har det varit springa fort mellan hinderstöden som har gällt.

Han har fått sammanlagt tio träningspass i slalom utspritt över ungefär en månad. Inget av passen har varit längre än tre minuter.

I övrigt har det varit fart, släpp, skälla som fan och tunnelsug som har tränats. Och så lite bursittning också så klart

Nä - skämt å sido - är det inte förunderligt hur snabbt en välmotiverad hund som inget hellre vill än att arbeta med sin förare och för sin belöning (tack förresten Anki för filtflätorna!) kan lära sig saker?

Jag är full av förundran ikväll. Camilla ringde just från bussen och sa att hon sitter och tänker på dagens träningspass samtidigt som hon fånler ut i mörkret framför sig. Jag förstår henne, för jag tror att hon också är förundrad där hon sitter.

Det känns så skönt att ha avslutat utesäsongen på det här sättet. Om någon vecka eller så åker alla hinder in i ridhuset och då är det slut med spontanträningen. Jag skulle tippa att nästa träningspass som Odysseus får blir i slutet av november och sedan blir det ett pass på julafton också, för det är tradition och vår julklapp till hundarna om vi firar hemma i Lannafors.

Ikväll längtar jag extra mycket efter två saker.

1. Camilla

2. julafton

För oj, så roligt det var att se Camilla och Odysseus ute på plan idag!

Idag när jag vaknade var jag sjuk. Först tror jag så klart att det är svininfluensan, men sedan lugnar jag ner mig. Jag andas fortfarande, men jag har en förskräcklig mensvärk som så småningom övergår i migrän och akut illamående. Mellan åtta och tjugo i tolv är jag helt däckad på övre plan.

Camilla är inte sjuk, tack och lov. Hon inleder sitt höstlov med att städa hela huset. Jag hör som i ett töcken hur dammsugaren går på utanför sovrumsdörren och hur toaborsten drar varv efter varv tio meter väster om mig. När jag går upp tjugo i tolv är huset rent. Jag mår fortfarande lite illa och det värker i huvudet, men det är mycket bättre än klockan åtta.

Och när jag kommer ner i köket, så står det färska snittblommor från Konsum Garphyttan på köksbordet. De är till mig. Och bredvid dem står det en bok som bär den spännande titeln ”Thailand”. Det är en kokbok och i den kan man läsa hur man hanterar filodeg, kokosmjölk och citrongräs.

Min allra, allra vackraste och bästa fru. Jag är så oupphörligt och hjälplöst förälskad i henne. Jag blir FRISK  av henne.

När jag har piggnat till lite känner jag att jag behöver lite frisk luft, så jag tar med mig Sheltie-Eriksson och mina nya, vinterfodrade gummistövlar som min allra, allra bästa fru köpte åt mig igår och går rakt ut i skogen. Jag bara stegar ner från huset, rakt över åkern och direkt in i skogen.

Allt är lugnt. Grön mossa. Sheltie-Eriksson och jag på tu man hand. Och så går jag rakt på ett stim trattkantareller  också. Hur ofta får man vara så här glad över att "bara"må bra och vara frisk?

Jag är så outgrundligt glad över att både jag och Camilla samt alla hundar just idag är friska och mår bra. Speciellt glad är jag över detta när jag slår på teven vid åttatiden och ”råkar” halka in på Rosa-bandet-galan.

Där visar man kvinnors kamp mot bröstcancer. Kvinnor som i vissa fall inte är mer än 30 år gamla och som har små barn och en kärleksfull pappa – hela familjer som är drabbade av den här hemska sjukdomen.

Jag tvekar inte en sekund. Jag lägger genast ett bidrag från Apropå Hund till bröstcancerforskningen. Jag stengår förbi hela Byrackarns hårdnackade styrelse ikväll och skiter genuint i att ta tillbaka 500 privata spänn för smörgåstårtor för två helger sedan. Jag skänker utan att tveka det minsta de där femhundra kronorna till forskning kring bröstcancer istället för att kräva in dem från Byrackarns medlemmar.

Jag är ganska säker på att jag har fattat rätt beslut.

Och så tänker jag fånga ögonblicket ikväll. Jag tänker stanna upp och lyssna. Jag tänker stanna upp och njuta av att leva i nuet.

Jag tänker gå upp på övre plan och somna bredvid den jag älskar mest av alla i hela världen ikväll.

Men precis innan jag gör det tänker jag skicka en bukett rosor till min allra, allra vackraste fru. Den kommer här.

  

Helt förutsättningslöst. Utan några som helst baktankar. Bara till dig, Camilla. Och till livet.

Så är det, för nu är jag igång och sätter text på allvar. Skickar med ett litet bildklipp ur inledningen på kapitel 4 så att ni ser att jag talar sanning.

 

  

 

Nu jälla, ska det här bli klart! Längtar till helgen när jag kan jobba heltid med det här och dessutom inte kommer att kunna knäcka extra för Högskolan Dalarna även om jag hade velat det, eftersom vår lärplattform kommer att ligga nere för teknisk service hela helgen.

 

Nä, nu har jag inte tid mer er längre, för jag måste sätta avsnittet som handlar om Team Brundins bästa träningstips för att få fram hundar som springer fort, även om de är bt och inte bc.

 

Och så har jag ju det där skitjobbiga avsnittet om burlekarna att sätta också. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få det till spännande läsning. Kolla själva:

 

  

 

Hur jälla kul ser det där ut? Minst två av hundarna har dessutom rest på sig och verkar helt supertrotsigt stenbakdelsokontrollerade.

 

Ja, ni hör ju själva. Jag behöver inte sätta det där avsnittet om burlekar och bakdelskontroll alls, för jag kommer nämligen tack och lov aldrig att skriva det.

 

Skönt. Då kan jag koncentrera mig på FFF och självförtroendeträning istället. Och på att alltid, alltid sätta individen i centrum och först därefter välja träningsmetod. Jag kan med andra ord koncentrera mig på att skriva om det som jag och Camilla tror på.

 

Det borde jag kunna lösa, tycker jag.

Camilla och jag firade lite extra i badkaret ikväll, för Camilla har från och med idag och tre dagar framåt höstlov.

Det har inte jag, men jag har sett till att jobba undan så att jag i alla fall kan ta en vardag ledig den här veckan. Det får bli imorgon, för då måste vi se till att städa här samt få klart det där skåpet i köket som fortfarande saknar dörr, eftersom Camilla fick ryggskott för två veckor sedan och inte förrän nu orkar hjälpa mig att få projektet klart. Helgen som kommer är jag ensam hemma, för Camilla ska hålla peppkurs för agilityinstruktrörer i Oskarshamn. Känns som om det blir en jobbhelg både för mig och för min allra, allra vackraste fru.

”Är vi överens nu då?”

”Ja.”

Camilla ställer på mig lite i badkaret ikväll. Med all rätta, för jag har slöat i snart två år när det gäller att få nästa bok klar. Jag behöver en spark i ändan för att komma igång. För innan jag kommer igång och producerar ett råmaterial, så kan Camilla inte börja läsa korrektur och ändra allt tusen gånger om. Och om igen.

”Vad kan jag förvänta mig när jag kommer hem från peppkursen för instruktörer i Oskarshamn på söndagkväll?” undrar Camilla tio i sju i badkaret på övre plan.

”Säg vad du vill ha och jag skriver ner det. Med dina ord. Amen och jag älskar dig.”

Jag kryper för min fru ikväll i badkaret. Det kallas samarbete.

”Vad har vi kvar nu?” undrar Camilla som inte riktigt har samma överblick som jag när det gäller vår gemensamma dokumentportfölj.

”Inte speciellt mycket. Vi har 150 sidor klara, i word. Det blir 200 när jag har satt dem i publisher, vilket i princip är klart. Jag skulle tippa att vi har 50 kvar i word för att få med resten, men jag skulle behöva lite stolpar att hålla mig till för att kunna fixa klart ett utgångsmanus åt dig till slutet av månaden.”

Camilla tänker en stund i det varma badvattnet. Sedan säger hon att jag ska ägna helgen som kommer åt att skriva om att bygga självförtroende.

Jag protesterar så klart direkt, för jag är påläst och vet vad som gäller.

”Jag vill skriva om belöningar och om att bygga värde i hinder”, säger jag trotsigt, för jag vägrar som vanligt att tänka själv. Jag vill allra helst rapa upp det som andra redan har sagt. Det är enkelt. Och trovärdigt. Man behöver inte stå upp för sin egen åsikt, för man har ju ingen.

”Jaha, men nu har jag bestämt att du ska skriva om självförtroende. Och när du har gjort det kan du skriva om FFF kontra fri shejping och hur vi jobbar med det.”

”Ja, frun”, säger jag då.

Jag viker mig helt enkelt för Camillas vilja, för i sådana här lägen är det hon som bestämmer. Jag vill inte ställa till något bråk i badkaret just idag när jag och Camilla firar att hon har höstlov.

Istället går jag upp och torkar mig. När det är klart ser jag till att torka Camilla på ryggen.

”Lite tork på framsidan också, älskling? Pang på mitt i belöningszonen, liksom?” undrar jag kärleksfullt och så klart helt utan baktankar uppe i badrummet en nästan, nästan helt vanlig höstdag i Lannafors 2009. ”Kanske lite esoterisk olja på… öhh… i … öhh… alltså i alla tre belöningszonerna på framsidan… ”

”Sickan, för i helvete! Nä. Ingen tork på framsidan. Och ingen esoterisk olja i några tre fantasibelöningszoner på framsidan. Du är ju helt slut i huvudet.”

”Klockrent. Som om jag just hade tänkt det själv!” utbrister jag entusiastiskt.

Fast jag egentligen så klart känner mig pinsamt påställd och tar till min vanliga strategi. Jag sticker huvudet i sanden och låtsas som om jag aldrig i livet någonsin har hört talas om varken att torkas på framsidan eller än värre att gnida in esoterisk olja på vad det nu var jag tänkte föreslå för belöningszon.

När jag är torr på ryggen går jag ner till datorn. Där öppnar jag publisher och lägger upp ett nytt kapitel.

Arbetsnamnet är ”självförtroende”.

Jag går precis som vanligt helt på min frus linje. Jag lyder henne in i minsta detalj, för efter 20 år tillsammans vet jag ju att det blir bäst så till slut.

”Ska jag skriva något om att det är oschysst att skicka mot matskål, eller ska det in någon annanstans?” undrar jag.

Det tar en stund innan Camilla svarar, för hon håller fortfarande på att torka sig enligt konstens alla regler uppe i badrummet.

”Vad sa du?” skriker hon.

”Detta eviga matskålsskickande för att få hunden att släppa… ska jag skriva något om det ohyggligt opedagogiska i det? Att vi helt enkelt inte tror på det.”

”Nä.”

”Okej.”

”Burträning och bakdelskontroll då? Passar det in under rubriken självförtroende?”

Jag får inget svar på den där sista frågan.

Det är rätt åt mig. För jag behöver sannerligen lära mig att tänka själv och inte bara rapa upp det min fru och andra säger.

Åh, vad skönt det är att äntligen, äntligen efter 20 år tillsammans med Camilla ha fattat ett enda eget beslut!

Så tänker jag ikväll.

Och sedan skickar jag på ett mejl till Camilla. Det gäller sidlayouten i boken.

”Hur långt ska det vara mellan spalterna?” undrar jag därför lite stilla.

Och sedan sitter jag antagligen hela natten framför datorn och väntar troget på svar.

För så här är det att verkligen älska någon.

Att sitta hela natten och vänta på ett svar som jag redan vet svaret på.

0,5 cm. Så långt ska det vara mellan spalterna.

Och att gå i taket av lycka när det där svaret som jag redan vet svaret på äntligen ramlar in tio i sex dagen därpå.

Så är det att verkligen, verkligen älska någon. Tro mig. Jag vet.

Folk vill inte bakombyta. Eller rättare sagt, folk är inte beredda att betala dyrt för att få göra det, speciellt inte när det är bakombyten enligt Greg som lärs ut. Det är helt klart, för nu kommer det information om att SBK Stockholmsavdelningen ännu inte fått sin bakombyteskurs förlagd till Fjugesta utanför Örebro i mitten av november fulltecknad. Det handlar om ett tiotal platser.

Det är kanske inte så överraskande, för det blir ganska dyrt att gå kurs för 1600 och dessutom ovanpå detta betala resa och boende samt mat. Och vem fan vill ge sig iväg ut på Närkeslätten frivilligt i mitten av november. Det finns ju inte ens gatulyktor här ute. Nä, man måste verkligen vilja lära sig att bakombyta a´ la Greg för att hoppa på en sådan här specialinriktad kurs och dessutom åka hela vägen från Stockholm.

Fast… idag läste jag en konstig sak. Man behöver inte vara ”gregorian” för att gå bakombyteskursen som SBK Stockholmsavdelningen arrangerar. Så står det på nätet. Man kan när det gäller den här bakombyteskursen göra precis så som alla utom just ”gregorianerna” har gjort de senaste åren. Man kan plocka russinen ur kakan. Jo, så står det i ”reklamen” eller vad man nu ska kalla det. Fast vad det är för russin man ska plocka fattar jag inte riktigt. Det beror på att jag har valt att inte förstå ordet russin just i det här sammanhanget. Jag är helt enkelt omöjlig. Så är det. Och på tok för kritisk.

Nåja. För mig känns det här ”resonemanget” i alla fall helt bakvänt. Om man som seriös förare inte kan köpa ett halvt system som det har hetat i diverse bloggar och på ett ganska stort antal hemsidor som har sålt Gregs system under åren, så borde man väl nu som seriös arrangör inte helt plötsligt kunna sälja ett halvt system heller, eller har jag fel?

Jag har magknip ikväll och jag vet inte riktigt varför. Kan det bero på att jag har en obehaglig känsla av snart bristande bogvisir och som en följd av detta en hel armada av sjunkande gregskepp ikväll? Håller systemet på att luckras upp? Ska man i fortsättningen kunna köpa bara delar av det? Eller gäller det här med delarna bara om man säljer spridda delar av en tidigare så perfekt helhet?

Finns det fler där ute som tänker lite som jag? Först individen och sedan metoden? Finns det fler än jag som tror på att individualisera all undervisning och sätta individen i centrum istället för att som lärare låsa på ett visst system som man sedan försöker stöpa alla individer i? Har SBK Stockholmsavdelningen tänkt om?

Nä. Jag tror inte det.

Man vill bara till vilket pris som helst få sin kurs fulltecknad. Ideologiskt må det sedan med all tydlighet kosta vad det kosta vill.

Jag säger då det. Och sedan bestämmer jag mig för att trots påtryckningar från SBK Stockholmsavdelningen inte anmäla mig till kursen även om jag har mycket goda förutsättningar för att gå den.

Jag är inte ”gregorian” och kommer aldrig att bli det. Jag kan ingenting om handling i praktiken och borde därmed vara tämligen lättpåverkad, eller om ni hellre vill ha ett ord som sammanfattar situationen på ett mer trovärdigt och ärligt sätt, lättköpt. Jag har därmed tydligen alla förutsättningar att plocka russinen ur kakan. Men det förutsätter ju så klart att det finns några russin värda hedern att plocka. Om det är decelrussin som erbjuds så vill jag bövelen inte ha dem. Sorry. Jag är helt ärlig här ikväll, ifall någon skulle ha råkat missa det och tror att jag fegar i fundera och inte vågar säga vad jag tycker om decelrussin.

Jag bor bara några kilometer från Fjugesta och har gratis boende. Jag kan åka hem och byta hund på lunchen om den hund jag har med mig helt plötsligt skulle få för sig att vägra köpa bara halva systemet, gud förbjude utom när det gäller just bakombyten, då.

Ändå vägrar jag att anmäla mig till kursen. Jag tränar hellre gratis för min fru ute på Byrackarns plan. Och när vi är klara med träningen så går jag in och plockar russinen ur min fru. Jag vet var de sitter och det är inga decelrussin.

Medusa ligger i soffan framför teven. Hon sover. Jag tränger mig emellan soffan och bordet bara för att äntligen få göra något som jag tror på ikväll. Jag kryssar medvetet diagonalt mellan soffan och bordet med Musen tydligt bakom ryggen. Jag blindbyter med andra ord på en stillaliggande hund i mitt eget vardagsrum ikväll.

Fy på mig. Jag borde verkligen, verkligen veta bättre.

Och bara så att ni inte missförstår mig, så hoppas jag att SBK Stockholmsavdelningen får sin bakombyteskurs fulltecknad. För hur det nu än är, så väljer vi ju faktiskt alla tack och lov att plocka olika russin.

Det russin som inte passar mig, kan vara helt rätt för någon annan. Kanske.

Shitt vad jobbigt. Det där sista jag skrev tror jag inte ens själv på. Nåja. Alltid är det väl någon som går på det.

Jag får tårar i ögonen när jag ser kombinationen som står uppställd på plan när vi kommer hem från Camillas systers 40-årskalas idag. För jag vet nämligen en sak som ni ännu inte vet, men innan jag återkommer till den, så måste jag berätta lite för er om festen.

Om ni följer med här så vet ni ju att jag tog med mig Team Brundins allra bästa Kebban Larsson och min stektermometer och drog iväg till Kungsbacka i fredags för att hjälpa Camillas syster Lisa att fixa mat till festen.

Vi satte igång direkt när jag kom fram i fredags och innan vi vet ordet av har vi fixat till allt utom salladen. Halvnio på kvällen står det färdigmarinerad kycklingfilé, potatisgratäng och halvvägsfärdigt marinerad fläskfilé ute på trappan hemma hos Lisa och Jonas i Kungsbacka.

Jag har i sista stund bestämt mig för att modifiera marinaderna till fläskfilén, för jag tror marinad nummer två blir för tunn om jag följer originalreceptet.

Till varje enhet om minst tre kilo filé kokar vi för marinad nummer ett upp 6 dl vatten, ½ dl havssalt i flingor, några färskskurna timjan- och rosmarinkvistar, 6 vitlöksklyftor (krossade med skalet kvar) och en halv liten gul lök (med alla sinnen på helspänn skivad i lagom stora klyftor). Sedan steker vi filén häftigt i riktigt smör och kryddar rikligt med flingsalt och sparsamt med grovmald svartpeppar innan vi skickar in hela härligheten i ugnen på 125 grader och låter stektermometern gå upp till 60 grader med spetsen placerad i den tjockaste filébiten. När filéerna har svalnat något dumpar vi dem i lagen som medan filéerna stekte i ugnen har stått ute i kylan och blivit nästan kall. Det ångar när vi lägger ner de varma filéerna i lagen och jag känner att det här kommer att bli för jälla bra helt enkelt.

Det gör mig lycklig inombords, för jag vill att Lisas födelsedagskalas ska bli en lyckad tillställning.

När den stora dagen alltså är inne dagen därpå vilar vi oss därför i form, jag och Camillas syster Lisa, som jag ultragillar. All mat är ju ändå redan förberedd och jag har stenkoll på läget, så varför stressa? Jag och Lisa tar en långpromenad med Kebban genom villakvarteren. Vi stryker hans slirre och kläderna som jag ska ha på mig på kvällen.

Sedan lägger jag och Kebban oss på soffan i vardagsrummet och läser en stund innan klockan blir tre då jag tar in fläskfilén, skär den i tunna ätaslystna skivor, lägger upp den på fat och skedar över marinad nummer två. Klockan halvfem kommer festens allra, allra vackraste gäst. Hon heter Camilla och har kört de trettio milen från Örebro efter att ha lämpat hundar hos hundvakter under lördag förmiddag och jobbat hela fredagen.

En och en halv apelsin, saft och rivet skal, 2 msk balsamvinägerkräm, 3 krossade vitlöksklyftor, ½ tsk salt, 1 msk flytande honung, nymalen svartpeppar, 3 kvistar färsk rosmarin (finhackade), 2 kvistar timjan (repade blad) och slutligen ½ dl olivolja.

Vi gjorde inte riktigt så igår, för vi följde originalreceptet, men jag är ganska säker på att jag skulle ha gjort så som jag just beskrev om jag hade fått skriva receptet själv.

Nåja, sedan åkte fläskfilén i alla fall tillbaka ut i kylan på trappan toppad med just beskrivna marinad och tillsammans med en garnering av solgula, glada apelsinskivor som bara vägrade att gå med på att det faktiskt är höst ute.  Där fick filén stå och marinera fram till klockan kvart i sju när jag plockade in den i köket så att den skulle vara lagom rumstempererad när gästerna högg in på den en halvtimme senare.

Lisa har tydligen lurat i dem att hennes syster är gift med en kock, för en massa människor frågar mig vilken restaurang jag jobbar på och om jag har min egen krog eller jobbar för någon annan.

”Öhh”, säger jag då. ”Nä, jag är lektor i tysk språkvetenskap och jobbar på Högskolan Dalarna.”

”Jaha, i studentrestaurangen då, eller?”

”Nä, jag är språklärare”, ropar jag då, för det är svårt att höra vad man pratar om när Lisas sambo Jonas drar upp Spotifymusiken på full volym.

För jälla anamma vilket partaj vi har varit på, jag, Kebban och Camilla!

Kebban gör succé med sin slirre och sin svartblå, helt naturliga pälskostym. Han minglar med alla och parkerar sig där det för tillfället händer något. När folk vid tolvtiden ohämmat börjar sjunga med i låtarna som automatiskt och precis hela tiden spottas fram av Spotify på högsta volym är Kebban med och sjunger på sitt eget sätt. Han ylar och skäller, så vi tror att han börjar tycka att det är lite väl mycket fulla, högljudda människor omkring honom.

Camilla tar av honom slirren för att han ska begripa att det är dags att gå och lägga sig på nedre plan, där det är mycket lugnare. Det tar tio minuter. Sedan är Kebban tillbaka där det händer igen. För Kebban är en hund. Han fattar inte att det betyder att man ska gå och sova när matte tar av en slirren. Så han kommer upp och minglar igen.

Camilla och jag har gått över på mineralvatten och alkoholfri cider vid det här laget, men det har inte resten av gänget, kan jag väl säga utan att överdriva allt för mycket.

”Men för i helvete, Gudrun!” skriker någon som jag inte vet vem han är till mig tvärs över bordet. ”Du ska väl inte sitta och dricka alkoholfri cider när det är gratis sprit!”

Jag vet så klart att det är helt fel att vara supertöntig och dricka alkoholfri cider när det är gratis sprit. Speciellt om man är svensk. Om det är gratis sprit, så dricker man, ta mig fan. Så är det bara. Man blir full. Och så är man bakis dagen därpå. Om man orkar kan man skriva ett blogginlägg om det vid sjutiden på kvällen när man börjar bli människa igen.

Man kan skriva om att man blir spyfärdig bara av att se en limeskiva och en flaska tonicvatten. Eller så kan man skriva om att man inte kommer ihåg ett skit av vad som hände förrän man vaknade med spränghuvudvärk vid tvåtiden dagen därpå. Man kan ge massor av bra tips på vad man kan äta för att häva bakfylla. Ägg och bacon. Man kan skriva om hur det smakar i munnen när man försöker öppna den dagen efter festen. Om man har en blogg, alltså.

Jag borde definitivt ha supit lite mer igår, för jag fick så mycket oförtjänt beröm för maten av alla att jag blev jättegenerad och var tvungen att gå in på toa och skölja ansiktet med kallvatten flera gånger under kvällen. För att sluta rodna.  Jag hade naturligtvis inte rodnat ens hälften så mycket om jag hade varit dyngrak på Lisas 40-årsfest, istället för att vara tillräckligt nykter för att faktiskt ta till mig det folk säger innan de blir för fulla. Att de gillar maten.

Och om jag hade supit lite friskare igår, så hade jag dessutom haft något av substans att skriva om i den här gudsförgätna bloggen istället för att sitta här och självbelöna mig själv och tolka in en hel massa mer i det folk säger än det de faktiskt menar.

”Tack än en gång för all hjälp. Jag hade en supertrevlig kväll tack vare er båda. Att kunna sitta ner och slappna av med 22 gäster trots mitt kontrollbehov trodde jag inte var möjligt. Men vilken polska Den bästa presenten av alla. Är ni hemma nu? Gick det bra? Kram, L.”

Så står det i messet som kommer från Lisa idag vid ettiden när Camilla och jag just efter att ha samlat in flocken hos hundvakterna stannar till på Konsum Garphyttan för att handla det vi behöver för en lugn söndagskväll i hemmets lugna vrå. Ett paket tamponger och en förpackning Ipren 400 gram.

När vi svänger in på uppfarten hemma idag på eftermiddagen drar jag fram min ryggsäck. I den finns en stektermometer, en receptpärm och en halv banskiss som Camilla ritade upp igår kväll. Festen är i full gång. Klockan är tio i tolv på natten och runt oss sjunger folk med.

En del (och nu måste jag medge en sak) - inklusive mig själv - står upp och hytter med nävarna i luften.

”DU… DU… DU HAST MICH!”

Rammstein dunkar på högsta volym och det är gratis sprit på Lisas 40-årsfest.

Mitt i kaoset sitter jag och Camilla och vågar vägra gratissprit. Jag har lagt ner och hytter inte längre med nävarna till Rammstein. Fast jag om jag ska vara helt ärlig hade jävlig god fortsatt lust att heja på Rammstein. Jag väljer förnuft före känsla.

”Om jag hämtar ett papper, kan du inte rita upp kombinationen då?” undrar jag just därför med andan i halsen tio i tolv i Kungsbacka igår kväll.

”Självklart.” Min fru är med på noterna i Kungsbacka. Hon är elitsatsande, precis som jag, fast jag är lite mer på sidan om än Camilla, liksom.

”Lisa!” ropar jag. Jag lyckas överrösta Rammstein. ”Kan du fixa ett papper och en penna?”

Två minuter senare har Camilla ritat upp ”banan”. Den består av tio hinder och står uppställd hemma. Folk festar som helvete runt omkring oss, men vi märker inget, för vi läser just en banskiss. Vi måste hämta hundarna hos hundvakterna vid lunchtid och vi har trettio mil att köra dagen därpå, men nu är det banskissen som gäller. Vi ska vara iväg senast nio. För jag hörde på Camilla när hon ringde mig på mobilen i fredagskväll att något speciellt har hänt, så jag vill hem.

”Shit, vad duktig han är”, sa Camilla på mobilen. ”Och det går fort, Sickan!”

Jag vill hem, för jag vill se den där kombinationen som Camilla har kört Ottercap Race Against Time ”Odysseus” på ute på Byrackarns plan medan jag har varit i Kungsbacka och lagat mat.

Jag vill se den i verkligheten.

Och för tre timmar sedan hände det som jag har längtat efter ända sedan i fredags.

Camilla satte ner sin Ottercap Race Against Time ”Odysseus” före första hindret ute på Byrackarns plan och sedan sa hon åt honom att hoppa.

Det är inte ofta jag saknar ord, men ikväll gör jag det. Jag är mållös. För jag vet en sak som inte ni vet än. För jag har sett något som jag verkligen, verkligen tror på ute på Byrackarns plan idag.

Och därmed sätter jag punkt för ikväll.

Jag somnar med en bt på näthinnan. En bt som springer som fan ute på Byrackarns plan. En bt som är tio månader gammal. En bt som springer ikapp med tiden.

Men innan jag somnar ikväll så måste jag hinna med att le en sista gång.

För ojojojoj vad det är dags att sätta punkt här för ikväll. Innan man somnar av att man ler så mycket.

”Den som instinktivt undviker alla former av konflikter står inte upp för sig själv och sina behov. Det är frustrerande och en allvarlig konsekvens är försämrad självkänsla.” (Kupé, Oktober 2009, s. 53).

Jag sitter på tåget mot Göteborg och citerar Thomas Jordan som är forskare i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Kebban ligger bredvid mig på sin fäll och är hur söt som helst. Tyvärr är det två ungar som också tycker det.

De stannar till redan när de går på tillsammans med sin mamma i Hallsberg.

”Vilken söt hund”, säger en av dem till mamman när de går förbi och fortsätter mot sin plats.

Redan då börjar jag ana oråd och mycket riktigt. Så fort de har passerat hör jag hur mamman säger att ungarna kan titta mer på den söta hunden sedan. De ska bara hitta sina platser först och ställa av lite bagage.

Efter fem minuter dyker ungarna upp vid min plats, men de vågar inte stanna och fråga vad hunden heter, utan låtsas som om de bara ska gå förbi. Sedan går de förbi fram och tillbaka typ tio gånger så att jag blir superirriterad. Den äldre av dem springer tillbaka till mamman som uppmuntrar ungen att fråga vad hunden heter.

”Jo, det vågar du. Gå fram till tanten och fråga vad hunden heter och om du får klappa den.”

Jag får lust att göra så som det ryktas om att en av kombattanterna i catfighten på Stockholmsavdelningens DM gjorde i förrgår – ta ett fast stryptag på mamman, hålla henne lite i från mig och väsa till henne att hon får hålla rätt på sin avkomma själv.

Men jag vågar inte. Jag är för kort. Och då är jag lite orolig för att mamman kanske tar upp en leksak och drämmer i huvudet på mig eller nåt, för det hände tydligen också på det där gudsförgätna DM-tillställningen i Stockholmsområdet.

Känns skönt att jag inte var där och att jag dessutom är på väg i precis motsatt riktning från SBK:s Stockholmsavdelning. Verkar vara ett ganska jobbigt ställe att befinna sig på. Och snuskfarligt. Fast styrelsen just utformade nya etiska regler där det klart och tydligt står att medlemmarna ska vara snälla mot varandra.

Nåja.

Ungen tar i alla fall slutligen mod till sig och går fram till mig. Jag har hörlurar på mig och vill inte bli störd, vilket mamman så klart borde inse, men hon sitter bara kvar på sin plats och ler uppmuntrande till ungen, som petar mig på axeln.

Jag lyfter på ena luren.

”Vad heter hunden?”

"Kerberos. Stick."

”Va? Heter den Stick?”'

”Nä. Kerberos. Stick.”

”Viket konstigt namn.”

”Mmm. Skitkonstigt.”

”Får jag klappa?”

”Nä.”

”Varför inte?”

”För att hunden bits då.”

När jag har sagt det blåser jag på Kebban som ger till ett illvrål och kastar sig i min och ungens riktning så hela kupén far upp och folk vilt börjar spekulera i om hunden har huggit, eftersom ungen gallskriker och har ramlat omkull på golvet.

Mamman kommer springande och är hysterisk i blicken. Kebban har gått och lagt sig på sin plats igen och jag lyssnar obekymrat vidare på RixFm i webbradion.

Det där hände strax utanför Hallsberg. Nu är vi i Vårgårda och runt min och Kebbans plats är det lugnt och skönt.

Jag känner mig stolt och nöjd.

Jag har väldens mest väluppfostrade terrier som lyder min minsta vink.

Och så tvekar jag inte en sekund inför möjligheten att stå upp för mig själv och mina behov.

Jag avslutar med ännu ett klokt citat ur Kupé, Oktober 2009, s. 53:

"Att se sin konfikträdsla som något som många gånger bottnar i en själv och inte i själva konfliken i sig, är produktivt. Det betyder att det faktiskt går att göra något åt saken. Det bästa tipset är träning."

Glad fredag på er, förresten!

”Öhh.”

Tio över sex igår morse knuffade Camilla mig i sidan. Jag låg med ena benet i hennes säng och med det andra i min.

”Va fan?” sa jag och sedan fanns det ingen återvändo mer.

Det var bara att gå upp.

Camilla skjutsade mig till stationen där tåget till Falun redan stod och väntade på mig.

Och vet ni – det var jättekul att vara på jobbet i Falun igår! Två av mina kollegor var där. En av dem är kreativ som fan på sin fritid och går på målarkurs. Just nu är hon inne i en fas där hon målar otaliga nakna kvinnor. Hon har säkert 30 nakna kvinnor målade i blyerts alt. kol hemma i sitt kök i Uppsala berättade hon. Snacka om att ha ordnat det bra för sig i livet.

Inget hugg på krogen? Inga problem – du bara målar din egen bejb, liksom.

Jag blir riktigt avundsjuk. Tänk om jag hade varit bara det allra minsta konstnärlig. Då hade jag oavbrutet målat nakna kvinnor i blyerts och kol och klistrat upp dem över hela huset. Varpå Camilla konsekvent hade tagit ner dem igen, så klart.

En gång gick jag på keramikkurs. Det var på Medborgarskolan i Umeå. De andra deltagarna gjorde precis som läraren sa och försökte sig på att dreja fula, skeva skålar och annat som man ändå inte kan ge bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Själv koncentrerade jag mig på att skulptera borderterrier i lera. Den jag tyckte blev mest lyckad brände jag och färgade brun med en liten svart, knottrig pungapåse baktill. Jag slog in den i silkespapper som jag sedan täckte med guldpapper och rött julsnöre och så gav jag borderterriern till Camilla i julklapp. Året var 1998 eller nåt.

”Åh, vilken söt katt du har skulpterat, Sickan!” utbrast Camilla på julafton 1998.

Som tur är hade jag en backup på den där tragiska julklappen eller vad man nu ska kalla den för. Jag hade varit inne hos en riktig keramiker och beställt en skål till min fru. Den står fortfarande i vårt vitrinskåp och vi tar bara fram den vid riktigt speciella tillfällen.

  

För det jag bad keramikern bränna in på utsidan av skålen gäller nämligen fortfarande.

Från en tysklärare till en annan, liksom. Umeå 1998.

Och hemma i soffan på Matematikgränd låg vår allra första bt från Kennel Ottercap, SAgCh Ottercap I´m Your Man ”Achilles”, salig vare hans minne och må han regera över pudellortar och allt annat hundskräp i hundhimlen;)

Nu, nästan 20 år senare är läget nästan det samma.

Texten på skålen som står i vitrinskåpet är den samma.

Hundrasen har inte heller bytts ut.

Och slipsen som Kebban ska ha på Camillas systers partaj i helgen håller också än.

    

Slirren är inköpt på Hennes&Mauritz i Umeå och bars vid festliga tillfällen av Achilles.

Jag tror han fick den i fyrapårspresent av sin matte den 24 maj 1998.

På fredag fyller jag 44 år. Det känns gammalt och tryggt på något sätt. Lugnt. Som ett stilla höstregn som ingen sunt nog lägger märke till eller hakar upp sig på.

”Vad önskar du dig i födelsedagspresent?” undrar Camilla ikväll när vi sitter framför teven och tittar på Den stora resan.

Jag är inte så mycket för materiella ting, så jag får lite lätt panik av att behöva önska mig något bara för att jag råkar fylla 44 på fredag. Jag försöker verkligen att önska mig något som går att slå in i ett paket, men det funkar inte.

Så halvnio går jag och borstar tänderna och hoppas att Camilla fattar hinten.

Hon fattar direkt. Så klart. Hon har ju varit ihop med mig i tjugo år vid det här laget. Hon vore ju korkad om hon inte kunde läsa mina uppiggande signaler.

”Skärp dig, Sickan” säger hon just därför med sin allra strängaste röst och spänner ögonen i mig. ”Inte en chans på det där ikväll, Sickan. Ge upp den tanken. Jag tänkte kanske köpa dig ett smycke i födelsedagspresent.”

”Öhhh… ett smycke?” Jag fattar verkligen ingenting.

”Ja. Det är en helt normal födelsedagspresent, Sickan.”

”Javisst”, säger jag, fast jag inte alls tycker det är helt normalt att få ett smycke i födelsedagspresent när man fyller 44.

”Men vilket smycke vill du ha då?”

”Vilka finns det?”

”Sickan, för i helvete. Spela inte dum. Hur många som helst. Googla på smycke, så får du väl se.”

Så jag gör väl det då. Googlar på smycke. Eller – det är i alla fall vad Camilla tror jag googlar på. I själva verket skriver jag så klart bokstav för bokstav in o-m-a-t-t-b-o-r-s-t-a-t-ä-n-d-e-r-n-a i webbläsaren. Tyvärr får jag ingen bra träff på det sökordet, så jag provar väl med smycke då.

Och vet ni – jag hittade en sida som jag gillade bland alla 1200 träffar på smycke: www.solx.se

Kolla in den här bilden som jag har snott från solx:s hemsida (jo, jag har informerat dem om att de får gratisreklam i fundera ikväll):

  

Jag skulle tycka jättemycket om ett sensuellt utformat silversmycke från solx.se med Camillas namn ingraverat. Jag skulle bära det med stolthet varje dag, precis som jag bär min förlovnings- och vigselring med stolthet och respekt. Varje dag och till tidens ände.

Speciellt mycket skulle jag tycka om smycket från solx.se om jag kunde byta ut silverkedjan mot en enkel, svart läderrem som är lite lagom hårdhudad och varje dag påminner mig om att det är viktigt att kämpa för allas lika värde, oavsett sexuell läggning.

Jag vill ha något som är lite lagom lesbiskt. Inte butch och Storstockholm. Nej, något som är lagom politiskt korrekt och som passar när man är 44, bor i Vintrosa och fortfarande är full av lust till livet och till sin livspartner. Något som visar att jag är jag och att jag är stolt över att jag är jag här ute på Närkeslätten

Jag blir så upprymd av att surfa runt på www.solx.se att jag plötsligt fylls av ett rasande glatt humör. Visst, det är viktigt att kämpa för allas lika värde, oavsett sexuell läggning.

Men det är förbanne mig lika viktigt att jobba ideellt och kämpa för det unika svenska föreningslivet och min lokalklubbs fortsatta liv, tvingar jag hjärnan till att tänka efter moget övervägande här ikväll.

För även om jag normalt tar betalt för mina tjänster, så väljer jag att ställa mig över allt det där kapitalistiska tramset ikväll. Jag har råd att bjuda på mig själv och jobba lite ideellt för både släkten och min lokala brukshundklubb. Faktiskt.

Jag känner mig stark och lyckligt lottad ikväll. Jag har en fru som jag älskar över allt annat. Jag har tre terrier och en sheltie som jag älskar. Jag har ett jobb som jag älskar. Jag har en husbil som behöver säljas å det snaraste och en personbil som också behöver bytas in. Jag har hittat ett smycke som jag kan acceptera.

Jag har en tågbiljett till Kungsbacka på fredag, för jag har lovat Camillas syster som fyller 40 att komma dit och styra upp matsituationen. Det blir följande på menyn:

Bas 1, varmt:

Vitlöksdoftande, ostgräddig potatisgratäng med detaljer av insprängda morötter och bladspenat samt toppad med smörklickade cornflakes

Bas 2, kallt:

a)      Honungs- och vitlöksmarinerad kycklingfilé på bädd av ruccolasallad

b)      Dubbelmarinerad fläskfilé på vitsparris- och haricote-verts-bädd serverad med en touch av medelhavet i form av storskurna solgula apelsinskivor och tärnad fetaost

Bas 3, tillbehör och plock

a) Femminutersgurka

b) Blackeyed beans med Sickandressing

c) Tomatsallad med rödlök, flingsalt och mozzarellaost

d)  Pizzasallad med grillad paprika

e)  Grovt bröd med smör och ost

Och så är jag medlem i Örebro BK också. Jag tar mitt ansvar även där. Camilla ska ha en A1-utbildning i november och klubben behöver hjälp med lunchservering till ungefär 18 personer. Jag tar det.  Fyra luncher. Budgeten är helt klart begränsad, men jag tänker ändå våga vägra chiliconcarne, äckliga SBK-burgare, kladdig, halvkall spagetti och gud förbjude halvstekt pyttipanna. Usch!

Nä, jag tänker lägga ner min själ i det här projektet och försöka laga fyra goda luncher till de blivande instruktörerna och jag tänker sträva efter att göra det billigare än någonsin. Jag har lagt en budget på 1200 spänn för fyra luncher x 18 portioner. Det blir ungefär 17 spänn per portion. Och menyn är i nuläget som följer:

Helg 1:

1. Alldeles lagom het Thaigryta på kycklingfilé, röd currypasta, kokosmjölk, chilifrukt, lokalodlade närkingska gröna sugarbejbs, vitlök och ris; enkel salladsbuffé

2. Ugnsgratinerade tacotortillas i creme-fraiche-sås; enkel salladsbuffé

Helg 2:

1. Fantasifull kycklingpaj med vispgrädde, paprika och enkel salladsbuffé

2. Vitlöksdoftande, ostgräddig potatisgratäng med detaljer av insprängda morötter och bladspenat samt toppad med smörklickade cornflakes. Till detta dubbelmarinerad kassler som antagligen kommer att serveras kall, liksom tillhörande enkel salladsbuffé

Och som om inte allt det där vore nog, så har jag en tågbiljett till Falun imorgon bitti också.

Hög tid att lägga av sig alla smycken på nattduksbordet och att gå och borsta tänderna med andra ord. Hög tid att krypa ner i dubbelsängen bredvid Camilla som antagligen har snott en av mina kuddar. Det gör hon varje kväll. Jättesött!

Känns tryggt på något sätt. Lugnt. Som ett höstregn som ingen sunt nog lägger märke till eller förhoppningsvis tack och lov hakar upp sig på.

Idag fortsatte blindbytarna att strömma in till Byrackarns plan. En del har åkt över femton mil enkel väg för 90 minuters träning och en bit smörgåstårta. Det är verkligen rörande.

Camilla har gjort en bana som innehåller massor av blindbyten (vit numrering) och två jaakko plus två blindisar när man numrerar om (svart numrering).

När deltagarna i helgens sista grupp drar iväg med sina snabba hundar över plan idag tror jag knappt mina ögon. Det är så snyggt. Så klockrent. Jag står i köksfönstret och kollar på Buster, Daggan, Milou och Yogi samt förare.

Jag blir väldigt, väldigt glad av att stå där och titta ut över plan. Camilla är skitsnygg där hon står och instruerar. Återigen undrar jag hur jag lyckades med konststycket att fånga henne. Jag är usel på agility, men jag måste ju helt klart ha något annat som attraherar henne, för annars hade hon ju dragit för länge sedan.

Jag är grundglad efter en hel helg fylld av offensiv, fantasifull agility och smörgåstårta.

Tio över två idag satte jag mig i bilen för att åka till ICA Vintrosa och köpa lite mat till ikväll. Det blir entrecote och pasta gorgonzola. Jag njuter av att mediumsteka entrecote och servera Camilla den tillsammans med krämig pasta gorgonzola och ett glas rött redan innan jag ens har lagt 25 gram äkta, extrasaltat smör för 25,90 paketet i stekpannan hemma i köket i Lannafors. Vindunken är lika oöppnad som lovande.

Och när jag ändå är inne i tätorten Vintrosa, så passar jag på att rycka med mig ett exemplar av Aftonbladet också. Vilket jag helt klart skulle ha gjort, visar det sig.

Jag blir väldigt glad över att läsa Aftonbladet den 18 oktober 2009, för på tisdag kommer kyrkomötet enligt Aftonbladet idag, s. 17, nämligen att rösta ja till att låta samkönade par gifta sig i kyrkan. ÄNTLIGEN börjar vi ta oss någonstans även i den här självklara frågan.

53% av de 251 ledamöterna förväntas rösta ja står det i världens mest pålitliga källa, Aftonbladet.

Hittills har vi samkönade fått nöja oss med en sketen välsignelseakt i kyrkan. För att ingå äktenskap har vi samkönade hittills varit tvungna att komplettera med en borgerlig vigsel, men från och med tisdag kan det alltså bli ändring på det.

Nu funderar jag så klart stenlänge och typ hela kvällen på att på nytt fria till världens vackraste Camilla, hoppas på att få ytterligare ett ja och sedan äntligen ingå äktenskap med min allra, allra vackraste fru sedan tre år tillbaka.

För vad är väl ett sketet borgerligt registrerat partnerskap mot en bal på slottet? Läs: ett av svenska kyrkan välsignat äktenskapsbevis. Och Camilla har ju ändå redan tillgång till alla mina bankkoder och till och med inloggningskod till fundera ifall hon upptäcker något inlägg som inte passar henne, så vi kan väl lika gärna en gång för alla slå våra samkönade ståpälsar ihop och för i helvete äntligen börja samarbeta någon gång. Eller vad tycker ni andra?

Bara som exempel, så skulle min registrerade partner kunna gå in och sudda ut följande information i fundera, trots att vi bara är registrerade, och därmed inte äktenskapliga: Präststuderande Rebecka, 26, välkomnar i dagens Aftonbladet att kyrkomötet förhoppningsvis röstar ja till samkönade äktenskap på tisdag, för Rebecka, 26, är precis som en massa andra samkönade barbies mer för slick i pälsen än för stick i den samma. Camilla hade kunnat radera den där informationen om hon ville, men hon gör inte det.

Undrar om det beror på att hon sover, kanske. Nåja, strunt i det nu och skämt å sido. Låt oss återgå till allvaret.

Hysteriskt många blindbyten, massor av jaakko och världens allra vackraste agilityinstruktör ute på Byrackarns plan två dagar i rad. Och så löfte om att svenska samkönade par snart, snart kommer att få ingå äktenskap i svenska kyrkan och slippa ifrån den kränkande särbeteckningen ”registrerat partnerskap”.

Kan det här innebära något mer än superskön ståpäls en nästan, nästan vanlig söndagskväll i Lannafors.

Ja, det kan det. För jag väljer att sammanfatta den här helgen i ett enda samkönat ord som helt enkelt inte går att missförstå.

STÅTROSA!!!

Idag har det varit 16 galna blindbytare och jaakkofantaster ute på Byrackarns plan och imorgon fortsätter partyt med ytterligare tio utbrytare som vägrar att ta reson och går emot BCBL-förespråkarna.

Det är helt underbart att se alla glada människor som vill veta vad diskussionerna på listan egentligen handlar om, för de flesta av dem har nämligen inte en aning om vad en jaakkoturn är för något och vad man eventuellt ska ha den till. Om man ska ha den överhuvudtaget.

Och… en hel del av dem blir nog ganska överraskade över att Camilla säger att de flesta av dem inte har ett dugg att tjäna på en jaakko. Att man inte ska göra jaakko och blindbyten bara för att göra dem, utan bara ta till dem när de fyller någon funktion. Det är samma princip som gäller för framför- och bakombyten. Förutom det där med byte på rak linje då, men det är överkurs för de flesta, som helt enkelt bara vill testa och lära nytt idag.

Så är det. Först individen och sedan metoden.

Och så måste jag bara skriva om en kursdeltagare som skickar mig ett SMS vid elvatiden idag.

”Det står en påse på trappen till dig. Tack för all hjälp i samband med bokning av VM-resan.”

Det är ju så omtänksamt och gulligt att man blir blid och medgörlig som en vitsippa i själen. Som en tunn våris och när jag går ut på bron och tittar efter så står det faktiskt en påse till mig där. Den innehåller trattkantareller, recept på soppa, vispgrädde, purjolök, créme fraiche och nu kommer det sötaste av alltihop – en buljongtärning inslagen i egen plastpåse med festligt, färgglatt band runt.

TACK Ewa, jag blev verkligen, verkligen både glad och rörd över detta fullkomligt oväntade tilltag!

Efter 90 minuter praktik ute på plan med Camilla går vi in och käkar smörgåstårta ihop i en halvtimme innan nästa grupp om fyra kommer.

  

Såg väl ganska smarrigt ut, eller? Meningen är att vi ska snacka teori under den där halvtimmen inomhus, men det blir ganska lite av den varan. Istället snackas det agilityskit som aldrig förr.

Det snackas om instruktörer som tar i snitt 2400 spänn i timmen i arvode. Det snackas om andra instruktörer som inte värmer upp sina hundar innan de går in och kör. Det snackas burträningens vara och icke vara. Det snackas om att Linda Mecklenburg har lagt till blindbyten i sin agilityverktygslåda och så är det några som undrar vad tyskarna har med jaakko att göra.

Och så återkommer man till att det är förskräckligt att det till och med finns instruktörer som inte värmer upp sina hundar innan de antingen tävlar med dem eller använder dem som uppvisningsobjekt på egna kurser. Vilket de flesta anser är ganska trist, förresten.

Om man går kurs vill man köra själv. Man vill inte titta på en instruktör som visar tusen gånger om med den egna hunden. Camilla visar inte en enda gång med egen hund idag ute på Byrackarns plan. Hennes uppgift idag är att se andras hundar och andra förares prestationer. Inte att visa upp sig själv.

Stämningen är god inne i köket. Folk äter, skrattar och har det bra.

Byrackarns ordförande och Sheltie-Kalle smygläser på kortet som sitter i rosorna som står på köksbordet.

”Snills - du är min solstråle och mitt allt. Bli frisk snart. Älskar dig. /Sickan”

Så står det på kortet. Tro mig, för jag citerade just mig själv.

Alla har fått beröm ute på plan av Camilla idag, för alla har nämligen gjort något bra, som förtjänar att lyftas fram. Och under kvällen kommer det in tackkommentarer i Byrackarns gästbok. Det glädjer mig, för Camilla har slitit ont ute på plan idag och även en instruktör behöver lite beröm och positiv feedback då och då.

Camillas ryggskott gör sig påmint i princip hela dagen. Hon käkar Ipren och blindbyter ute på Byrackarns plan. Kursdeltagarna är jättesnälla och försöker verkligen att hjälpa till med jobbiga moment, till exempel att numrera om. Att böja sig ner efter 20 nummerskyltar är ingen lek om man har ryggskott.

”Vad har du gjort?” undrar man.

”Vet inte. Jag bara vaknade i husbilen på Knivsta BK i lördags morse för en vecka sedan och hade en jävla ryggvärk”, säger Camilla då och försöker låtsas om att hon inte alls just svalde sin tredje Ipren för dagen.

”Har du legat snett på något sätt?” undrar någon.

”Vet inte. Jag har i alla fall inte märkt det i så fall”, säger Camilla och gnider sig i ryggslutet.

”Det kanske är någon nerv som har kommit i kläm”, föreslår någon annan.

Alla svävar i skön ovisshet om varför det här problemet med Camillas rygg har uppstått. Alla utom jag och Camilla.

Ända tills Lanna-Kalle ler sitt välbekanta skeva leende, söker min blick, lutar sig förtroendeingivande över köksbordet, flinar och inte helt oväntat säger:

”Men va fan, Gudrun, skyll dig själv om du har kört din fru utan att värma upp henne ordentligt först…”

Det är helt tveklöst ett – noll till Lanna-Kalle i fundera ikväll. Och superskönt högt i tak i Agility-Närke.

Ute regnar det och inne i köket står jag och Camilla och förbereder smörgåstårta till tjugo personer imorgon, för då är det dags för Byrackarns julklapp. I år består den av ett i det närmaste gratis pass blindbyten och jaakkosvängar på en och en halv timme per grupp.

När de praktiska övningarna är klara får man gå in i värmen och käka smörgåstårta samt diskutera vad som gick bra och kanske också vad som gick mindre bra. Man har möjlighet att ta upp sådant som passade en själv och den egna hunden bra och sådant som man kanske inte riktigt köper. Och om man vill kan man klaga på att det är kräftstjärtar, kallrökt lax och räkor i smörgåstårtefyllningen också. Ishavsrom, rökt skinka, och färskhyvlad ost som topping också. Allt för superdyra femtio spänn.

På söndag kommer ytterligare tio agilityekipage till Byrackarns plan. En del reser ganska långt för att få vara med och träna i 90 minuter samt äta smörgåstårta i en halvtimme. Det visar att intresset för den här typen av aktiviteter är enormt och konstigt vore det väl annars.

Jag har varit ute och läst i lite närkebloggar under kvällen och kan konstatera att Bache har varit i Laxå i helgen som gick. Det är uppenbart att Bache har gjort ett jättejobb.  Många skriver att de vill prova nya byten, läs: blindisar och jaakko.

Det tycker jag är klokt. Man måste våga prova nya saker innan man kan förkasta dem. För några år sedan hörde jag en då ganska välbekant agilityprofil som sa att hon inte tänkte gå på Mikkotrenden och sätta igång med att göra en massa framförbyten. Det var ett ganska osmart val, skulle det visa sig, för om man vill vara med i utvecklingen, så måste man våga prova. Den agilityaktiva som för tio år sedan yttrade dessa ord är idag inte längre aktiv.

Det är nog ingen tillfällighet att SBK Stockholmsavdelning inte har supertryck på den bakombyteskurs man gör reklam för på hemsidan. Bakombyten är svåra att sälja i dagens agilitysverige. Inte för att de är dåliga, utan för att det just nu kommer så mycket nytt som folk hellre vill ta del av. Man dissar bakombyten, helt enkelt. Vilket så klart är helt fel.

Camilla är inte superbäst på bakombyten – eller rättare sagt – Medusa blir lite låg av dem och därför tränas de alldeles för lite. Jag blir iskall när jag ser vartåt det barkar med avsaknaden av korrekt genomförda bakombyten i Camillas och Medusas fall, för en elitförare i agility behöver behärska hela batteriet av byten.

Bakombyten behövs. Så är det bara. Även om man hellre gör blindbyten och jaakkosvängar.

Jag hade kunnat anmäla Camilla till SBK Stockholmsavdelningens bakombyteskurs, för den är nämligen förlagd till ett ridhus som ligger ungefär en mil härifrån. Jag väljer att inte anmäla Camilla och Medusa till kursen och jag har tydliga skäl till detta val.

Jag tycker att det är svindyrt att betala 1600 spänn för en kurs på två dagar, där varken boende eller mat ingår och där det dessutom är tio deltagare som ska samsas om instruktörens tid under dagarna. Trots att både jag och Camilla alltså redan har mat och boende ”betalt” eftersom vi bor här.

Nä, jag lägger hellre 350 spänn på en högkvalitativ, individanpassad privattimme i bakombyten för min och Camillas alldeles egen favoritinstruktör, en person som verkligen tittar på vad Camilla gör (och inte gör) och som dessutom vågar gå rakt in i situationen och tala om vad som inte är bra. För 350 spänn i timmen får vi en instruktör som uteslutande bryr sig om oss och vår hund och de specifika problem som uppstår i kontakten med just vår hundindivid.

Jag vill hellre höra att Camilla är sen i bytet eller att hon inte förbereder hunden i tid, eller varför inte att det är något annat jälla agiltiyskit som är fel. Huvudsaken är att instruktören ser vad som händer i nuet och inte sätter igång med en massa meningslösa diskussioner om att hunden är för dåligt grundtränad eller att Camilla inte har skött sin cirkelträning. Eller att hon har gjort ett byte på rak linje, fast det var ett blindbyte som är helt okej att göra på rak linje, oavsett vad Greg tycker.

Jag är allergisk mot instruktörer som bara går i Gregs och Susans ledband och avfärdar felbeteenden med att hunden är för dåligt grundtränad eller att det brister i cirkelträningen. Jag dissar konsekvent hemsidor och kurserbjudanden där jag ser att de som driver sidorna inte har någon egen träningsfilosofi utan bara rapar upp det andra har sagt eller skrivit och sedan dessutom försöker låtsas som om det är de själva som har tänkt ut det hela, trots att det räcker med en enda sökning på google för att inse vem som är den egentliga hjärnan bakom det hela.

En duktig instruktör tittar på ekipaget den har framför sig och försöker komma med konstruktiva lösningar. En duktig instruktör ser hundindividen framför sig, inte ett statiskt system som ska funka på alla hundindivider. En duktig instruktör inser att det är skillnad på bt och bc, även om instruktören själv har endera rasen och kan den bäst.

”Kolla, nu är det Camillas tur.”

Så sa Maria när det börjar närma sig start för Camillas och Musens del under Mitt-i-Sverige-veckan i Sundsvall i somras.

Maria är helt såld på bc. Trots det bryr hon sig om när Camilla går in på plan med sin bt. För det handlar inte om ras här. Det handlar om att på bästa sätt visa hunden genom banan.

”Offensivt!” ropar Maria till Camilla när hon gör det första blindbytet.

”Ett till!” vrålar hon sedan och nyper mig i armen, för jag står också där vid ringside och följer med i vad som händer.

"Nu måste du gå ut 270 grader och hjälpa henne”, viskar  Maria tyst, för hon vill ju inte att Camilla ska bli diskad på grund av hjälp utifrån.

Camilla och Medusa fixar situationen och drar vidare genom banan.

”Ett till!” vrålar vi vid hinder 16. Camilla gör blindbytet lite för tidigt och Musen tar fel hinder.

Det sket sig vid hinder 18, men det spelar inte så stor roll, för huvudsaken är att Camilla har valt att sätta sin hund i första rummet. Hon har valt att inte välja handlingssystem före hundindivid. Hon har valt att låta sin jakthund jaga blindbyten på banan, för det passar både henne och Medusa.

Maria är lite som vår favoritinstruktör som har bc och kör hur fan hon vill och tvärtemot alla regler. För… det viktigaste för vår favoritinstruktör är nämligen inte rasen. Och inte något stelbent system heller, för den delen.

Nä. Det viktigaste måste alltid, alltid i varje inlärningssituation vara att se individen.

Det hoppas jag att Camilla gör imorgon och på söndag. Jag hoppas och vet att hon kommer att titta noga på varje ekipage och välja att koncentrera sig på att hitta den bästa handlingslösningen för just det ekipage hon för tillfället har framför sig under morgondagen.

Jag hoppas verkligen att hon inte kommer att rekommendera blindbyten och jaakkosvängar där de inte passar.  Istället hoppas jag av hela mitt hjärta att Camilla kommer att individualisera och rekommendera en del ekipage ett framförbyte istället för ett blindbyte.

För individen måste alltid komma i första hand. Så är det med all inlärning. Det gäller på lekis. Det gäller i skolan. Det gäller i högre utbildning. Och det gäller sannolikt också i agility.

En god pedagog bryter glatt mot systemet och sätter eleven i centrum.

Just så gör vår alldeles egen privatinstruktör som vi har anlitat för att hjälpa Camilla att förbättra sina och Musens bakombyten.

Instruktören i fråga är, precis som sin bästa kompis Maria, en utpräglad bc-människa. En utmärkt instruktör som förmår individualisera och sänka den kritiska och konstruktiva instruktörsblicken till mediumnivå när så krävs.

Det är just därför jag var en av de första som högg direkt och osvenskt aggressivt när Bache la ut privata träningstider på sin hemsida för någon tid sedan.

”Jag har just anmält dig och Musen till en timmes privatträning på bakombyten hos Veronica. Det kostar 350 skattade spänn i timmen och kommer att vara värt vartenda öre. Just för att du hatar att bakombyta och vägrar att på allvar ta tag i problemet här hemma på vår egen plan.
>  /Sickan, elitsatsande coach som supertror på dig och Musen.  Och Bache.”

Så skrev jag till Camilla i ett mejl efter att jag hade beställt privat träningstid hos Veronica.

Sedan sitter jag i två veckor och hoppas på att jag inte har anmält för sent. Igår kom svaret.

Bache har antagit utmaningen. Hon har lovat att tugga lite bakombyten med Camilla och Medusa vid tillfälle. Dags för Bache att sänka sin kritiska blick till mediumnivå med andra ord.

Hon kommer att göra det med bravur, Bache. Det vet jag. För det är ganska få agilitymissar som går hennes kritiska öga förbi.

Tro mig. Jag har stenkoll på läget. Och på Bache. Jag anlitar inte vilken jällaskitprivatinstruktör som helst åt min fru för 350 skattade spänn i timmen.

Jag anlitar någon som ser individen om jag vill ha professionell hjälp. Någon som ser vår bt Medusa och min fru.

Inte någon som är låst på en viss ras. Och definitivt inte någon som är låst på ett stelbent system som en del tydligen tror ska passa alla hundar.

Jag mitt korkade stycke.

Har ni provat att förföra någon som har ryggskott någon gång?

Ett tips i all välmening: gör inte det.

  

Welcome to Hell, skulle man väl kunna säga om det här.

Jag har i oktober 2009 den hårda vägen nu lärt mig att korrekt uppskatta vidden av vad det innebär att ens partner har ryggskott. Konstigt att jag oavsett vilka oförutsedda motgångar jag drabbas av ändå på något sätt nästan alltid lyckas ha kvar den där glimten i ögat

/Gudrun, 44

Jag har förlorat slaget om ny husbil mot min fru. Idag tvingade hon mig att göra en lista över saker som vi vill ha resp. inte vill ha i den nya bilen.

• dubbelsäng placerad högt upp, t.ex. i alkov eller över garage
• garage
• AC i både förar- och bodel
• ugn
• gärna under 6 meter lång, B-körkort ett måste om bilen blir större än så
• tv
• elpatron
• solceller
• cykelställ
• vinterisolerad avloppstank
• vanliga persienner, inga plastgardiner som hakar upp sig
• skinnklädsel
• 2 gasoltuber

Jag undrar om det verkligen finns någon husbil som har allt det där, men jag lägger i alla fall ut min och Camillas önskelista på lite olika forum. Ikväll kom det ett förslag från en privatperson som hittat något intressant på en bilfirma.

  

Pris: 839.000

Pris exklusive moms: 671 200kr
Laika Ecovip 2CL -09
Årsmodell: 2009
Mätarställning: 0 mil
Färg: Vit
Typ: Husbil-alkov
Info: Avdragbar moms, Diesel, ABS bromsar, AC, Airbag förare & passagerare, Alkov, Antisladdsystem, CD-stereo, Cykelställ, Dubbelgolv, Elhissar, Elpatron 240V, Elspeglar, Farthållare, Fjärrstyrt c-lås, Gasolflaskor 2 st, Larm, Markis, Separat dusch, Separat frys, Servostyrning, Taklucka, Taklucka Hecki, Takräck inkl stege, Turbodiesel, TV-antenn, Ugn, Utv dusch, Vinterisolerad avloppstank, Värme-luftburen, 157hk, TV 17", Turbo vent, Partikel filter
Totalvikt: 3500
Antal bäddar: 7

Jag kollar på några fler bilder.

  

Snygg klädsel och så länge plasten sitter kvar går det ju till och med att ta in en hund i bilen. Hur vi löser det när regnet står som spön i backen på Frövitävlingen och plasten inte längre finns kvar återstår att lösa. Det fixar sig.

Köket. Mycket intressant:

    

Jag tycker definitivt det ser ut som om jag skulle kunna trivas i det där köket. Ugnen syns inte på bilderna, men det står i beskrivningen att den ska finnas någonstans.

Och så var det sängkammaren kvar då. Den är jag extra noga med. Och kolla här:

  

Jag och min vackra fru sover där uppe och resten av flocken i en helt egen dubbelsäng lite längre ner. Fast... vad ska vi med sju sovplatser till när vi "bara" är sex i flocken? Och varför ska vi släpa runt på en överslaf i form av en alkov om vi ändå inte kommer att sova där? Kanske. Många frågetecken ikväll. I-lands-skitjobbigt, helt enkelt.

Och inte kommer jag att kunna sova i natt heller, för jag vet inte om jag ska svara på det där "erbjudandet" på 839.000 eller inte. Ytterligare ett I-landsproblem på mina axlar ikväll alltså. Suck.

SHIIITTT, vad sugen jag är på den där bilen, känner jag! Fast den har en alkov som vi inte behöver och fast den saknar garage.